Den första tiden med Anita har ju varit helt fantastisk. Jag hade förväntat mig värsta tvåbarnschocken, att Frank skulle bli råsvartsjuk, att vi inte skulle få sova och att det mesta skulle vara upp och ner. Men så har det inte varit. Frank har gillat Anita och inte gjort så mycket väsen av att han har en syrra. Hon har sovit som en gudinna och käkat en gång per natt. Våra första 11 veckor som tvåbarnsföräldrar har verkligen varit en walk in the park.

Men i går hände ju något. Anita gastade sig igenom kvällen med arg magknip och somnade snyftandes. Ikväll var jag inte hemma vid nattning, men när jag kom hem vid halvnio var Lars helt slut. I vanliga fall är det inga problem att natta två själv, men Anita hade gastat järnet hela kvällen och Frank blev hysterisk och ledsen av skrikandet och började vråla han också. Idag verkade hon inte ha ont i magen dock, bara illvrålandes.

Börjar undra om smekmånaden är över nu. Hoppas hoppas att det bara är tillfälligt. Det har ju varit så himla mysigt. Håll tummarna är ni fina!

Det här med påskris visade sig vara en bra grej ur flera synvinklar. Nu har Anita legat där en kvart och snackat med äggen.

Solstrålen kom – och gick. Ikväll drog hon igång en gallskrikarfest jag inte varit med om förut. Stadigt ackompanjerad av jättepruttar och riktiga ölrapar. Jag är helt ovan vid sånt här och är helt slut nu. Ont i öronen och i hjärtat. Men hon verkar ha fått ur sig all luft och sover som en stock tack och lov.

Försöker fundera på vad jag käkat som kan ha ställt till det, men gårdagens diet, pizza och ostbågar borde inte ge sån knip. Kanske få gå och skaffa Minifom om det kommer tillbaka. Men, nu tänker jag positivt. I morgon är en annan dag!

Det dök upp lite frågor ang pumpning (hej Lisen!) och hur vi har gjort när jag varit ute eller borta hemifrån. Och jo…jag pumpade ur de första gångerna jag var hemifrån, men nu blir det ersättning. Om man ska ha nog med urpumpad mjölk för att täcka kvällsmål och nattmål (om jag druckit) så känns det som att det enda jag får göra ett par dagar innan är att fippla med brösten. Antingen med en unge eller med en pump. Pallade inte och Anita käkar glatt ersättning också, så nepp. Jag pumpar inte längre.

I lördags natt när jag hade varit ute var jag tvungen att leta fram pumpen dock. Vaknade vid 5-snåret med världens största bröst och ville inte amma eftersom jag druckit ett par öl för mycket för att det skulle kännas okej. Så den är bra att ha trots att jag inte pumpar ur för framtida bruk!

Hittade den här snyggingen i en av butikerna på turiststråket mellan Åhlens City och Gamla stan. Den är sjukt mjuk och har blivit sovkrokodil åt Anita. Vi lägger den hos henne så fort hon ska sova och förhoppningsvis kommer hon att förknippa den med sovdags och fixa att däcka lugnt och tryggt på andra ställen än hemma om hon har den med sig (vi laddar för vuxenweekend i Berlin i maj).

En sån där skitsnackargrej man hör om småbarnsföräldrar är ju att de alltid snackar bajs. Och ärligt, under första året är det ju mer eller mindre sanning. I allafall hemma hos oss. Så ni som inte pallar, surfa vidare, för nu kommer det lite bajssnack igen.

Idag har nämligen Anito för första gången på åtta dagar lagt en rejäl laddning i blöjan. Ä N T L I G E N. Nog för att jag hört att allt från 14 gånger om dagen till var 14e dag är normalt, men hon har inte varit helt lätt att tas med. Vi har testat termometertricket, magmassage och cykelrörelser med benen. Jag var redo att ta till messmöret, men så hände det alltså. Och halleluja! Plötsligt har vi ett helt nytt barn här hemma: Anita aka Solstrålen.

Sådärja. Anita är ställd i sin första förskolekö. Planerad start i augusti 2011.

Minns ni den här bilden? Idag provade jag den igen – och det funkade! Woho! Nu behöver jag bara en rolig fest att gå på.

Hur underbart det än är att ha en bebis i huset så kan jag inte låta bli att längta efter att hon ska bli lite större. Hon är fantastisk, luktar underbart och kan få mig att börja tjuta bara genom att flina lite, men det känns verkligen som att hon bara får hänga med i allt det vi andra gör.

Antar att det är en tvåbarnsgrej, för med Frank kändes det aldrig såhär. Vi hade så mycket mer tid för honom. Jag spenderade det första halvåret med att hålla, prata med och gosa med honom. Riktigt så funkar det inte nu och jag tänker att om hon kunde sitta själv och vara mer som en person och ännu mer med så skulle det vara annorlunda. Hon skulle liksom ta en plats.

Och så när jag tänkt klart så får jag dåligt samvete och måste pussa på henne henne. Den här tiden kommer ju aldrig tillbaka och hon är alldeles perfekt som hon är. Men nog ser jag fram mot sommaren allt.

”Det är 51 år kvar, just nu, tills män tar ut lika mycket föräldraledighet som kvinnor när vi får barn. Av de 480 dagar du och din partner får att dela på efter barnets födsel, tar män i snitt ut 22 procent av alla dagar, vilket blir ungefär 4 månader av de cirka 20 vi har att dela på.”

Infon är kapad rakt av från klartjagskavarahemma.se. Och visst hade jag koll på att vi är bedrövligt dåliga på att dela föräldraledigheten, men jag visste inte att det var så illa. För oss är det självklart att dela. Vi gjorde det förra gången och vi kommer att göra det nu. För att vi tycker att det är viktigt. För barnens skull, för vår skull och för jämställdheten.

Jag tycker att det här är en fantastisk kampanj. Så farsor, in och testa gravidolizern, och om du inte riktigt fått kläm på varför, läs om varför du är lika viktig som mamman för ditt barn och hur andra pappor resonerar. Och ni supermorsor, skicka länken till era barns pappor. Klart ni ska dela!