Vet inte hur det gick till riktigt, men idag är det en månad sedan jag klev innanför dörrarna på Ving-kontoret för att dra igång min första arbetsdag på ett år. Nu, trettio dagar senare, känner jag mig redan så enormt hemma. Jag har ju jobbat i huset förut, så just det känns ju väldigt hemtamt. Men det andra har också klaffat så himla bra. Arbetsuppgifterna är sjukt roliga, mina kollegor på avdelningen är fantastiska och jag känner verkligen att jag har kapat mitt drömjobb.

Och så är det faktiskt rätt skönt att slippa huvudansvaret för mat- och sovscheman, gnäll och bajsblöljor. I början var det enormt skönt med vuxenvärlden. Att vinka hejdå till stojet och stimmet hemma. Åka buss och tunnelbana ensam – med möjlighet att läsa, surfa eller bara blunda och tänka lite. Sitta på jobbet och få använda hjärnan. En annan win-grej är att jag blir serverad goda middagar varje dag när jag kommer hem. Det är finemang att familjens kockämne har ansvar för den delen nu.

Men nu har det gått en månad av vuxenlyxen och jag börjar vänja mig. Är inte lika utsvulten på vuxentid längre och det är klart att jag saknar att vara hemma. Det är enormt lyxigt att få vara med sina barn så mycket som vi har möjlighet att vara. Att spendera dagen med någon som konstant delar ut små dregliga kramar och en annan som kan diskutera hur en vulkan fungerar hur länge som helst. Att ta dagen som den kommer och se deras utveckling och hinna ge dem massor av tid och uppmärksamhet. En timme på morgonen och ett par timmar på kvällen är ju alldeles för lite.

Frågan är om man någonsin blir nöjd? Vad är det perfekta förhållandet mellan hemmaliv och jobb? Jag vet inte. Men jag gillar när det blir lagom mycket av det mesta. Rocket science.

Raggsockor är viktigt tydligen. Så viktigt att hon faktiskt tar några fler än de två-tre stapplande hon klarat av tidigare. Nu är det nära!

Hon somnade 19.30, vaknade vid 22.30 när vi drog hem och sov sen hemma från typ 23.30 till 07. Vi får väl ge det några dagar och se. Kanske är det lära-sig-gå-grejen. Bra tips förresten (i kommentarerna till förra inlägget), tack Lisa!

Från och med idag sover Anita bara en gång om dagen. Hon har sovit sjukt dåligt på nätterna ett tag och bara ett par kortisar på dagen, så vi insåg att det var dags att göra något med sömnen. Målet har varit att hon ska sova en gång, lite längre, efter att hon käkat lunch.

Alltså började Lars rationalisera bort första duppen på dagen i början av veckan. Lite mindre varje dag tills det bara varit en kvart innan väckning de sista dagarna. Idag körde vi helt utan. Och jag kan ju villigt erkänna att hon inte var en svinskön unge sådär framåt halvelvasnåret. Men vi höll ut. Efter lunchen sov hon lite mer än två timmar och nu ska vi se hur kvällen och natten blir. Vi ska på middag hos kompisar, kan bli spännande…

I ett hörn i vårt vardagsrum står en sittpuff full med urväxta barnkläder och prylar. Tanken har varit att det ska pyttsas iväg på nätet, vi har bara inte kommit till skott (och jag har inte riktigt kommit över den förra vändan då jag hade typ 40 auktioner ute samtidigt vilket var sådär kul när det var dags att packa och skicka).

Men idag fick jag ett kanontips, så nu är det nog dags. Loppi.se har nämligen lanserat en ny funktion och kör numera både vanliga annonser och auktioner med budgivning. Sjukt bra idé att ha allt på ett ställe säger jag. Plus att jag gillar grejen med att stödja entreprenörer och att Loppi regelbundet ger del av sin vinst till välgörande ändamål. Så nu jäklar ska här fotas.

Jag köpte två kavajer och ett par iPhonevänliga vantar. Men jag sneglar på ett par vinröda Dr Martens också…

Se upp i backen!

Sitter här och är alldeles rörd och varm i magen. Läste just ett par av de där automatiserade utskicken från Aftonbladet som landar i min mailbox några gånger i veckan. Ni är ett stadigt gäng som hänger här. Ganska många om man tänker på att det dyker upp både svinbra, men även ganska trötta inlägg. Och jag vet inte om jag har sagt det någon gång, men det gör mig så enormt glad! Det är en enorm lyx att veta att ni läser. Att få få feedback, tips och kärlek som reaktion på det jag funderar på. För det är ju faktiskt så – ni är väldigt snälla. Det värsta som dyker upp är att jag borde köpa nya tandborstar till mina barn eller att jag borde umgås mer med dem istället för att hänga ut dem här. Så är det inte på alla ställen. For sure.

Tack för det hörrni. Fint är det!

Morrn morrn! Här inleder vi fredagen med lite mys i soffan. Kallt som tusan därute så jag ska ta och rota fram långkalsingarna och strax pysa mot jobbet!

Hanna Kastås har fått sin första lön på ett år och känner en besynnerlig frihet. Vad ska jag få???