Ja, för er som inte köpte den 86 sidor tjocka hockey-bibeln som såldes under helgdagarna så kommer här den krönika jag hade där.

Den handlar om Finlands resa från en icke-medaljkandidat på 70-talet till den stormakt nationen numera är i ishockeyvärlden.

Från Katowice 1976 till Bratislava 2011. Här är den – ord för ord:

***

Resan har gått från Seppo Suoraniemis självmål 1976 till Antti Pihlströms 6–1 2011.

Från förnedrade till förnedring.

Jag lovar – det har aldrig varit skönare att vara finländsk supporter i Sverige.

Världsmästerskapen i ishockey. Det är för många finländare den idrottsliga höjdpunkten varje år.

2012 är inget undantag trots att det ska sparkas intressant boll i juni och svingas spjut i London ett par månader senare.

Jag har lika många VM-minnen som Teemu Selänne har NHL-poäng. Oräkneliga, alltså.

Det första är från 15 april 1976 när Finland efter ett bisarrt självmål föll mot Tre Kronor med 4–3 i polska Katowice. Jag var sju år och såg Yles sändning på familjens första färg-tv – en Luxor – i gränsstaden Haparanda.

När jag nu hittade målet på Youtube blev jag paff över hur mycket som har förändrats sedan dess.

Finlands målvakt Jorma Valtonen bar en enkel vit mask (en liknande som en viss Jason Voorhees några år senare skrämdes med på bio), spelarnas tröjor såg förkrympta ut och hjälmarna var av märket Jofa.

Spelet i sig såg simpelt och oskyldigt ut. Åtminstone var lejonen tama.

Självmålet sved för en redan hockeyfrälst sjuåring och känns småtungt att återuppleva 36 år senare:

Tekning i försvarszon. Matti Murto vann den till Henry Leppä. Jokerits dåvarande poängkung slog pucken vidare bakåt till backen Seppo Suoraniemi som – helt oattackerad – styrde den mot eget mål. Pucken hittade löjligt nog in mellan Valtonens smala benskydd.

Tavlan målar upp hur livet som finländsk hockeysupporter var på den tiden – lite pinsamt och mycket smärtsamt. Under landhockeymatcherna på Haparandas gator dagarna efter var mina motståndare precis så genialt grymma som -bara sjuåriga pojkar kan vara.

Päiväniemi blev lätt till Suoraniemi, typ.

Finland höll på att trilla ur a-gruppen efter 4–4 mot Västtyskland och 5–5 mot Polen trots att laget innehöll blivande legendarer som Lasse Oksanen, Matti Hagman, Esa Peltonen och Timo Nummelin. Kontraktet säkrades efter 9–3 mot Östtyskland.

Tre Kronor hamnade, förstås, på pallen. Dan Labraaten och co fixade bronset.

På den tiden var tanken att besegra och placera sig före Sverige en dröm. En finländsk VM-medalj en utopi.

– Det är svårt att säga varför. Men vi var framför allt inte professionella då. Jag tog ledigt från mitt jobb på kommunen. Det gjorde vi alla, sökte ledigt för att spela VM. Klart målet var att kämpa om en medalj, men vi lyckades aldrig nå dit. Vingarna bar inte då, säger den i dag 63-årige Timo Nummelin när jag ringer upp honom inför årets mästerskap.

Men hockeyn förändrades. Skydden och tröjorna växte, hjälmarna blev till… ja, hjälmar och de skräckinjagande Jason-maskerna försvann.

Och Finland bredde ut de blåvita vingarna och lyfte mot skyarna.

På slutet av 1980- och genom 1990-talet växte sig Suomi till en stormakt i ishockey.

Första VM-guldet 1995 har följts upp av flera medaljer i OS, VM och World Cup.

Den senaste, historiens andra VM-guld, kom i maj förra året.

Efter 6–1 i finalen mot Sverige.

Vi tar det igen:

Guld. Efter 6–1. Mot Sverige.

– En otrolig match, en otrolig framgång. I dag är inte målsättningen en medalj. Det är att vinna mästerskapen, säger Timo Nummelin som framför allt tack vare sonen Petteris VM-äventyr (15 turneringar!) följt landslaget på nära håll genom åren.

Resan från självmålet i Katowice 1976 till 6–1 i Bratislava 2011 har långa stunder varit påfrestande, men samtidigt ett härligt äventyr.

För oss finländare i Sverige, för Nummelin, för den 94 år unga nationen.

Nu ska guldet försvaras, 6–1 gärna repriseras. Detta i en turnering som för första gången delas mellan Stockholm och Helsingfors.

Förhandsscenariot kan inte bli fränare än så.

För Finlands del har några tunga NHL-pjäser anslutit även om den kanske mest efterlängtade (främst av nostalgiska skäl), Teemu Selänne, tackat nej. Grundstommen kommer från guldlaget i fjol med Minnesotas Mikko Koivu som härförare.

Att vinna ett hemma-VM är traditionellt mycket svårt – i det närmaste omöjligt. Senast ett lag lyckades med den prestationen var 1986 när Sovjetunionen fixade det i Moskva.

Men jag tror att det kan ske igen. Jag vill så gärna tro det.

Och självklart vore en final-seger mot Tre Kronor i Hartwall Arena det ultimata.

Det finns bara en nackdel med allt detta.

Min landhockeykarriär är sedan länge avslutad.