Finland börjar alltså VM mot Vitryssland i morgon.

Prognosen: En storseger. All in på 1,14. Hattrick av Immonen.

Eller har vi lärt oss något av historien?

Jag ska berätta hur det var att arbeta på Sportbladet onsdagen den 20 februari 2002.

Det var en tidig matchstart (11.00) i Salt Lake City. Kvartsfinal i OS mellan Tre Kronor och Vitryssland, ett lag som Finland slagit med 8–1 bara fyra dagar tidigare.

Vid nedsläpp var klockan 19.00 i Sverige. Primetime för att se de blågula NHL-stjärnorna leka sig vidare i turneringen.

Vi hade ett stort OS-team på plats och den där hockeymatchen bevakades av Wennerholm, Anrell, Hansson och fotograf Hammarström. Ytterligare en hockeyskribent, Thornéus, hade skickats till kvartsfinalen Ryssland–Tjeckien.

Själv satt jag som nattchef på sportredaktionen i Stockholm tillsammans med ett tiotal kollegor och även min dåvarande chef Lars Ö.

Allt var förberett för att Tre Kronor enkelt skulle gå vidare och att vi skulle göra två sidor på överkörningen och ytterligare två inför semifinalen som då skulle spelas mot antingen Kanada eller Finland – lagen skulle mötas på morgontimmarna efter deadline.

Därför fick Wennerholm i uppdrag att betygsätta både Kanada och Finland som potentiell motståndare och skriva en analys om den kommande semin. Det fanns en hyfsad chans, till min skräckblandade förtjusning, att Finland och Sverige skulle mötas.

Under dagen tog Anja Pärson, 20 år, brons i slalom. Det var större än Tre Kronor och tänkt som fyra startsidor. Därefter skulle vi spä på med hockeyn, lite curling och avsluta med övrig sport & spel.

Smack, 20 välplanerade rosa sidor.

Men någonstans i mitt undermedvetna hade jag en annan produkt i huvudet.

Lars Ö delade strax innan nedsläpp glatt ut hattar till nattpersonalen. Om jag kommer ihåg rätt var de blågula med ett rosa band och med texten ”Heja, Sverige”.

Han tryckte på mig en hatt, mot min vilja först.

”Farligt. Det kan ge Vitryssland oanade krafter att låta mig ha en sådan på mig”, sa jag.

Han garvade.

När Andrej Kovalev gjorde 3–2 för Vitryssland i inledningen av den tredje perioden kom Lars Ö tillbaka och bad mig ta av den löjliga hatten. Jag vägrade.

Och när Vladimir Kopat med ett par minuter kvar satte 4–3 med sitt långskott och sortin var ett faktum lämnade en butter chef redaktionen med orden och ordern ”Gör en bra tidning!”.

Jag satt i min hatt och tänkte om. Grävde upp reservplanen. Vi gick upp till 24 sidor, Thornéus fick blixttransporteras tillbaka till Salt Lake City och de övriga fick peppas.

Resultatet blev 17 sidor om chockförlusten.

Anja fick nöja sig med två sidor. På de övriga fem packades resten in: bandyslutspel, Djurgårdens damlag hotas av konkurs, Djurgårdens herrlag med Kim Källström vann mot BP i en träningsmatch, travtips, några spalter tv-guide och avslutningsvis en kort text om att Saddam Hussein vill arrangera sommar-OS 2012.

Mycket förändras på tio år.

Saddam kom inte särskilt långt med OS-drömmen, Kongo-Kim flyttade till Frankrike, Anja har lagt av och V86 och tusen nya tv-sportkanaler har dykt upp. Vad som hände med Dif:s damlag har passerat min radar.

Lars Ö har blivit en framgångsrik egenföretagare. Några liknande hattar har jag inte burit sedan dess.

Anrell är kvar, men ska nu göra sitt sista hockeymästerskap för tidningen. 2002 skrev han dessa rader efter Vitryssland-matchen:

”Det är den bittraste, löjligaste och onödigaste förlust jag varit med om som sportjournalist. I Nagano föll vi mot ett bra finskt lag. I går förlorade vi mot ett skitlag som Tre Kronor gjorde till en fantastisk, episk, historisk vinnare”.

I hans magnifika rosa avslutning nu hoppas jag, för hans del, att det blir roligare saker att rapportera om.

Jag fick dock betala för min skadeglädje 2002.

Några timmar senare, när Kanada besegrat Finland med 2–1 och jag precis efter många snurriga tankar somnat, ringde teamet från en restaurang i Salt Lake City och sjöng ”O Canada” falskt och högt.

Kanadas nationalsång gjorde ont då.

Fyra år senare, efter OS-finalen i Turin, sved det betydligt mer. På många sätt.

Men det är en helt annan historia som jag får återkomma till.

PS. I morgon: mycket om VM-premiären Finland–Vitryssland. Förstås. DS.