Eftersom jag har lovat mig själv – och vissa av bloggens läsare – att lista mina tre värsta Tre Kronor-minnen så kommer de här.

1. OS-FINALEN 2006, TRE KRONOR–SVERIGE 3–2

Jag var, som alla vintrar på 2000-talet, på plats i mitt andra hem i Thailand. Och de som varit där (ingen turistort) under stora vintermästerskap vet att det är lika svårt att hitta tv-kanaler som sänder sporter med snö och is som det är att hitta kryddsvag mat.

Så även denna gång.

Efter 4–0-segern mot Ryssland i semifinalen (som jag lyssnade på via finsk radio) började jakten på ett ställe som skulle sända finalen. Det tedde sig omöjligt att finna.

Men till sist fick jag tips om en svensk som hade SVT World (eller Europa det kanske hette på den tiden) och efter lite mer detektivarbete fick jag numret, ringde till Axel och han välkomnade mig till sitt hus utanför Korat.

I samband med eftersökningarna var det fler som dök upp och visade intresse för matchen. Så i mitt följe hakade ytterligare en galen finsk supporter, två amerikaner och en svensk med till Axel.

Amerikanerna, som förmodligen inte kan peka ut varken Sverige eller Finland på en världskarta, följde med för festens skull och sa att de bara skulle heja på domarteamet – vilket de också gjorde med stor entusiasm.

För att göra en lång historia kort så slutade min kväll med att jag bröt vänster lilltå ungefär fem sekunder efter att Nicklas Lidström skjutit in 3–2 bakom Antero Niittymäki. Det berodde helt enkelt på att min frustration gick ut över Axels vardagsrumsvägg.

Både den fysiska och psykiska smärtan lindrades förstås mycket av att jag befann mig där jag gjorde. Inget större pikande eller mobbning förekom.

Ett mess från vår snubbe, Mats Wennerholm, i Turin blev det dock. Men Matte är förlåten även för detta – gullig som han är.

Däremot gör det fruktansvärt ont att se detta YT-klipp sex år senare. Det börjar även att värka i lilltån.

 

2. VM SLUTSPELSOMGÅNGEN 1986, TRE KRONOR–FINLAND 4–4

Suomi hade vid den här tidpunkten aldrig vunnit en mästerskapsmedalj. Men det finska laget i VM 1986 i Moskva var bra – tillräckligt bra för att bli historiska.

Inför matchen mot Sverige var vägen öppen för landets första stora framgång. För att inte tala om under matchen – fram till dess en minut återstod.

Finland ledde med 4–2 när sekunderna tickade ned mot slutsignalen. Då dök en viss Anders ”Masken” Carlsson upp och satte först 3–4 från nära håll (efter 19.19). Direkt på tekningen fick backen Robert Nordmark pucken och slog en lång passning till ”Masken” som kom fri med målvakten Hannu Kamppuri. Och han sprätte förstås in pucken.

Nio sekunder mellan målen. Nio sekunder mellan 4–2 och 4–4. Nio sekunder från en första VM-medalj.

En ofattbar händelse.

Då bodde jag fortfarande i Haparanda och den rivalitet som fanns där mellan finländare och svenskar i hockeysammanhang har senare blivit mer känd – främst efter Finlands två VM-guld (1995 och 2011) då leijonafans invaderat svenskt territorium.

1986 var det tufft att höra tugget om kollapsen i slutsekunderna. Och än i dag svider det att tänka tillbaka på denna match.

http://www.youtube.com/watch?v=AJlEu_ok1mY

 

3. WORLD CUP 1996, TRE KRONOR–FINLAND 5–2

Den 1 september 1996 hade jag precis anlänt till Stockholm med flyttbilen från Kalix. Det var fullt med kartonger i lägenheten i Högdalen och mitt bland allt bråte kopplades tv:n in för att se supermatchen. Det året var det hausse kring båda landslagen. Stjärnspelarna med Saku Koivu och Teemu Selänne i spetsen var i sina bästa år, detsamma gäller lirarna i Tre Kronor där Peter Forsberg och Mats Sundin var de två största.

Finland ledde matchen med 2–0, men Niklas Sundström och Nicklas Lidström (han igen!) reducerade och kvitterade.

Sedan var det dags för Sudden & Foppa.

#13 dribblade bort backen Marko Kiprusoff och målvakten Kari Takko så att båda hamnade halvvägs upp på läktaren. Det gav Sverige 3–2 som senare följdes upp av ännu en soloprestation – #21 kom på vänsterkanten, skottfintade bort Takko och satte pucken retfullt enkelt i nät till 4–2.

Då började jag och min dåvarande finska sambo tröstkramas i soffan. Vi behövde det.

Drygt nio månader senare föddes vår dotter.

Så denna förlust är både den tredje värsta men samtidigt den absolut skönaste – med facit i hand – jag upplevt.

Eftersom jag inte tackat dem tidigare gör jag det nu: Kiitos, Sudden & Foppa – ni gav mig en dotter!

 

Ni kanske undrar om 5–1 till 5–6 i hemma-VM 2003?

Nej, den hamnar trots allt inte bland de tre värsta – tack vare två ting: för det första var det ”bara” en kvartsfinal och för det andra vann Kanada senare finalen mot Sverige. Där uppstod en stor personlig tillfredsställelse på jobbet som suddade bort det mesta av kvartsfinalkollapsen.

***

I händelse av att Finland slår USA och når semifinal återkommer jag med de tre bästa minnena – för då hägrar faktiskt en ny final mot Sverige.