Så när människorna lämnar staden blir den landsbygd igen. En man som Craig Renke blir jordbrukare. Han lever i en glesbygd av tomma hus, överväxta tomter och gator där asfalten spricker och vittrar sönder.

Han tar över en tomt och börjar odla på den. Han tar över en till, en till och ännu en, och plattsättaren Craig upptäcker en dag att han är mer bonde än arbetare.
Han trivs med det.
Han har för övrigt inte mycket val. Han var medlem i facket, plattsättare var hyggligt betalt så länge det fanns jobb, men nu är arbetstillfällena så sporadiska att Craig inte finner det lönt att betala fackföreningsavgiften.

60 timmar i veckan ägnar han åt att odla dill, kål, sallad, tomater, selleri, gräslök, broccoli, peppar, morötter, basilika, curry, bönor sötpotatis, gurkor… Han har planterat körsbärs–, fikon– och päronträd. Han har inte betalat en cent för de fyra tomter han odlar på. Det finns inget skäl. Ingen gör anspråk på marken och om kommuntjänstemän kommer hit och bråkar får de gärna ta både mark och ruiner.
– Det finns andra tomter.

 

 

Det låter som vilda västern. I någon mening är det det.

Craig bott i stadsdelen Brightmoor i 33 år.
– När jag kom hit var det ett anständigt område. 1984 nådde vågen av förstörelse som hade börjat i innerstan oss. Crack och kokain började spridas i trakten.
Han pekar på det tomma grannhuset vars tomt han odlar på.
– Där flyttade ett gäng langare in.

Han pekar på ödetomten på andra sidan gatan där han också odlar.
– Där flyttade ett annat gäng in. Gäng ett började bekämpa gäng två och det slutade med att ettan brände ner tvåans hus. Jag satt på verandan när det hände. Jag anmälde allt för polisen som antecknade och glömde bort saken. Men langarna försvann. De flyttade väl in i några andra kåkar.

* Var du rädd?

– Du, jag är jägare. De går inte in på min tomt om de inte vill hamna i nyheterna. Förstår du vad jag säger?
Craig lever i en glesbygd som världen aldrig sett maken till. I vart och vartannat kvarter finns spritbutik men det är tre kilometer till en hygglig matvaruaffär. Knark är det däremot gott om. Craig säger att han tackar nej tio gånger om dagen.
Denne timide man står böjd över ett stånd med kål. Det är på den fjärde tomten. Där har huset också brunnit, dock inte till grunden. ”Några ungar lekte därinne och tuttade på.” Nu är Craig med i en medborgargrupp som bommar igen övergivna hus med tjocka spånplattor. Byggnaderna ska inte bli knarkarkvartar eller livsfarliga lekplatser.
Craig är med i en rörelse som sprider sig över Detroit. Man kan säga att det handlar om att återerövra staden, eller snarare makten över det egna ödet. Privatpersoner, kyrkor, företag och diverse organisationer har börjat odla och snygga upp. De försöker göra den urbana glesbygden till en plats man kan leva i, inte bara gå under i eller fly ifrån.
Det är naturligtvis för mycket sagt att det är en folkrörelse. Men det finns en medvetenhet om att ingen kommer att hjälpa människorna på en plats som Brightmoor. De måste hjälpa sig själva.
I kvarteren där Craig och hans sambo Tina bor är det överallt odlingslotter. Några familjer håller höns, andra har biodlingar. De övergivna husen är igenbommade. Medborgarna har skapat en park, en promenadväg. Grannskapskommittén ordnade sommarjobb på lotterna till ungdomar som till och med fick betalt för att hjälpa till.

 

Det är en otrolig skillnad mot kvarteren på andra sidan genomfartsleden West Outer Drive 300 meter österut. Där ser det ut som i Bosnien under kriget. Förkolnade ruiner, plundrade hus, hela bohag som är vräkta på gatan. Några av de hem som fortfarande är bebodda ger intryck av fästningar: bevakningskameror, skyltar som skriker PRIVAT OMRÅDE TILLTRÄDE FÖRBJUDET.

 

 

 

– Så var det här också för några år sedan, säger Craig. Det är viktigt att hålla snyggt. Om det växer blommor längs trottoaren slänger du inte lika lättvindigt ut skräp från bilen.
Det kanske låter gulligare än det är. Låt mig därför tillägga att det står en ful, trasig soffa på trottoaren. Den har en familj i kvarteret ställt där i brist på soptipp.
Det händer att folk går in på Craigs odlingar och förser sig med tomater eller sallad. Han har inget emot det.
– Jag brukar säga att de gärna får komma tillbaka och hjälpa till. En del gör det.
Grönsakerna säljer Craig på marknader runtom i staden. En dag hoppas han kunna försörja sig som bonde.
– Det finns så mycket land och vi är alla fattiga, bankrutta. Att odla och ta hand om jorden och miljön är ett sätt att hålla ihop, att förhindra att samhället faller isär.
Med de orden slutar vår blogg från Detroit.