Det blir ett otroligt tryck när organisten, trummisen och kyrkvaktmästaren på bongotrummor sätter igång. Församlingen sjunger, pastor Bertha Carter, 81, dansar i predikstolen och damen som sköter söndagsskolan dansar nere på golvet.

Det är gudsstjänst i den Helige Johannes Tempel. På andra sidan gatan håller baptisterna till. Där finns också en parkeringsplats som är bevakad under gudstjänsterna, annars är det risk för inbrott eller att tjuvarna helt enkelt skruvar av hjulen.

Kyrkan är full. Den är stor som två vardagsrum, väggarna är klädda med pizzeriatapeter och prydda med uppmuntrande sentenser varav ”kärleken sviker aldrig” är en.

 

Bertha Carter lutar sig mot mikrofonen och sjunger mer än pratar:
– Vi har ingen katedral men vi är här ändå! Här förändrar människor sina liv, barn har kommit hit och fortsatt till college!
– Yeah! ropar församlingen.
– Det är vittnesbörd om vem Jesus är! Han gör allt detta för oss!
– Prisa Herren!
Musikerna ökar tempot och saktar, ökar volymen och sänker den i samspel med Bertha Carters sång-predikan. Den dånar genom tegelväggarna och ut på gatan som ligger stilla i den soliga söndagsfriden.

Det här är ett område där det är lättare att få tag i crack, kokain och marijuana än i en liter mjölk. Det är ett område där tre personer sköts ihjäl i butiken bredvid templet och där pastor Carter pratar om mord som en vanligen förekommande dödsorsak. ”Det här är Detroit.”
Här får församlingens sammanhållning betydelse långt bortom guds ord.
– Vi låter folk förstå att de är värda något. De tror de är värdelösa, att de inte duger något till. Vi försöker lära dem vad vi vet. Jag har under mina 81 år försökt leva rätt, sa Bertha Carter till mig innan gudstjänsten började.

På ett par ödetomter bredvid kyrkan har församlingen en odling, de enda grönsakerna inom flera kilometers radie. ”Vårt dagliga bröd giv oss i dag” får en mening i slummen som saknas i Stockholm.

 

 

Lanaysha Rhina, en 25-årig tvåbarnsmor, ställer sig upp och vittnar. Hon berättar att hon en gång var på en fest och killen bredvid henne drog upp en pistol och började skjuta.
– Jag träffades inte av någon kula! Jag överlevde! Gud skyddade mig.
Men hennes vittnesmål handlar mindre om mirakel och mer om att förändring är möjlig här och nu. Hon gråter.

 

 

 

Hon berättar om sina två barn som hon inte kunde försörja, att hon blivit vräkt från två hem och fått sin bil utmätt en gång. Men hon har hållit sig borta från dåligheter, hon har försökt sköta sig och uppfostra barnen.

Hon behövde ett arbete.
– Och Gud sände mig till rätt arbetsplats och till rätt person som kunde erbjuda ett arbete som passar mig p r e c i s!
I dag, måndag, börjar hon på ett callcenter.

 

 

En annan kvinna ställer sig upp och säger:
– Jag vill be för min son som ska på anställningsintervju i morgon.
– Yeah!
– Hallelujah!

Stadens politiska liv är omvittnat genomruttet och har inte förmått ändra något i slummen. Polisen är frånvarande. Det civila samhället har vittrat sönder.

 

Vart skulle de här människorna vända sig om de inte hade kyrkan? Kristendomen blir rättesnöret för ett värdigt liv. När pastor Carter leder bön handlar den inte om himlen utan om jorden:
– Jag är frisk, stark och modig… Jag är vacker. Om du sätter dig och gör en plan, först betalar jag den räkningen och sedan den, då hjälper dig Gud…
En annan predikant, en dam i lila dräkt med tillhörande lila turban, säger:
– Ni får er belöning om ni gör vad ni ska. Hjälp er själva!
Naturligtvis är de flesta på gudstjänsten kvinnor. Pastorn höjer armarna och tackar Gud för att hon fått behålla sina åtta barn. Med tanke på alla mord.
Strax ska de ut igen, ut till spritbutikerna, knarket och arbetslösheten för att försöka hålla ihop sina familjer. Men först sjunger de så att väggarna bågnar, de sjunger och skrattar och tackar Herren.