Pat Sweeney är en fackbas av den gamla stammen. Han kallar sig ”terrier”, han var en kille som hellre käkade taggtråd än gav sig i en förhandling. Och nu har han gått med på att medlemmarna betalas efter två olika lönesystem för samma jobb i samma fabrik.
Det var lätt att vara tuff fackordförande när tiderna var goda. Det är svårare när jobben försvinner.
Vad som hänt är lätt att se på anställningstalen: År 2000 anställde bilindustrin drygt 1 300 000 personer, och då hade branschen redan varit på nedgång i ett par tre decennier. 2010 var blott 674 000 anställda i bilindustrin.

Pat är en kortväxt och muskulös karl som lyfter tyngder varje dag. Han har varit ordförande i Bilarbetareförbundets avdelning 5960 sedan slutet av 1980-talet. Då hade avdelningen runt 6 000 medlemmar. Nu är de 2100. De flesta arbetar på GM:s fabrik i Orion Township norr om Detroit. Fabriken tillverkar ett par små Chevrolet- och Buickmodeller.
Pat säger samma sak som så många andra. Med bilarbetarna föddes den amerikanska medelklassen. Det var på den tiden USA och världen inte kunde få nog av amerikanska fordon.Bilarbetarna var arbetarklassens aristokrati.

 

De hade bra betalt och bra pensionsvillkor. Fram till för åtta år sedan var lönerna inflationssäkrade.

Då revs avtalen upp och personalen har sedan dess inte fått någon löneförhöjning alls. I stället har lönesystemet brutits ner i tre delar:
* De som har den gamla lönen, 28,71 dollar i timmen. Det är 60 procent av de anställda.
* De nyanställda som får 16,66 för samma jobb. 40 procent av de anställda.
* Anställda i bemanningsföretag som får mellan 10,50 och 14,88 i timmen.
– Vi har 300 sådana inne på fabriken, säger Pat. Tio dollar i timmen är ungefär vad du tjänar på McDonalds. För tio år sedan hade det här systemet varit otänkbart. Jag hade sagt: Arbetar de på GM ska de ha GM-löner. Jag försöker förklara för företagsledningen att det är svårt att hålla kvalitet med låga löner. Har du tio dollar drar du så fort du får chansen.
Pat viftar med armarna.

– Jag frågade en person högt upp i företaget: Hur kan du leva med dig själv? Du har en sexsiffrig lön och du ger arbetarna på golvet tio dollar i timmen? Man kan inte leva på det. Han sa att vissa jobb inte är ämnade för vuxna familjefäder. De är ingångsjobb så att säga. Skitprat.
I USA liksom i Sverige lyder visan att landet måste konkurrera med kvalitet, effektivitet och innovationer, inte med låga löner. Det är lätt att säga.

 

 

 

Men när en fabrik är på väg att slå igen handlar det till sist om jobben, om att kunna behålla sitt hem, ha mat på bordet.
Många är beredda att slita för skamlöner.
– Det finns oorganiserade arbetare hos våra underleverantörer som tjänar så lite som 8,50 i timmen. Många skulle ge sin högra arm för att få anställning hos GM.
När fabriken hotar att stänga kan inte facket vara lika stridbart som förr.
Pat ville utlösa en lokal strejk förra året men Bilarbetareförbundet centralt sa nej. Att strejka är opinionsmässigt och sannolikt även ekonomiskt självmord.
– Vi stod utanför grindarna och delade ut flygblad i stället. Vi lyckades höja lönerna för en grupp anställda från nio dollar till 13.
Pats rum är fyllt av dekaler, vimplar och foton, minnen från decennier av förhandlingar och facklig kamp.
– Fabriksledningen och vi brukade vara motståndare. Nu är det mer av ett partnerskap.
Han lutar sig fram över skrivbordet.
– Det har inte varit helt lätt att vänja sig.