Ett hus för 250 dollar? För hundra dollar? Okej, ge mig en dollar och du får en villa med trädgård!
Ian Whitelaw kör sin Cadillac genom östra Detroit och sedan norrut. För en fastighetsmäklare är det en färd genom helvetets åtta kretsar, och varje krets markeras av en ringväg, den första, andra, tredje… Först norr om Eight Mile Road stabiliseras staden och slummen upphör.

 

Huset för en dollar ligger på 9385 Pryor Street, det är vitt, av trä och har varit tomt sedan 2006. Är jag beredd att satsa en dollar är huset mitt, det finns inga hakar, inget lurendrejeri säger Ian, fast kåken är förstås ämnad för vad man i Sverige kallar den händige.
Vid närmare betraktande är den bortom räddning. Men en villatomt nära centrum kan väl vara värd en dollar?
Medan vi diskuterar den saken tvärstannar en bil längre ner på gatan, backar och tar en annan väg.
– De trodde nog att vi är poliser, säger Ian.

 
Sedan kommer gubben från det rangliga grannhuset, han är full, raglar gatan fram, frågar vad vi har här att göra, tycks inte förstå svaret, raglar vidare. Klockan är 10.50 på förmiddagen.
Om man bortser från lokala gangsters och fyllon till grannar borde väl huset vara värt en ynka dollar?
Det enda som tillkommer är fastighetsskatten på 663 dollar. Det låter inte så farligt. Men, frågar Ian, är du beredd att betala den summan år efter år? På tio år blir det 6 630 dollar. För vad? För en tomt som ingen människa vill ha, som du inte kan använda till något.
Ian kör sakta genom kvarter där bara vart femte hus är bebott. Igenvuxna trädgårdar, övervuxna trottoarer, igenbommade hus – raserade, vandaliserade, nerbrända.
– På nationaldagen den fjärde juli brukar folk tutta på. Det blir häftiga brasor. Men det händer också att vanliga, hederliga människor som är kvar i kvarteret bränner ner en övergiven villa. Ett tomt hus riskerar att bli tillhåll för knarkare eller ungdomsgäng. Bättre att tända eld och få vara ifred.
Förfallet är värst närmast innerstaden.
– Folk har dragit pistol mot mig i den här trakten. Fast bara några gånger. Man kommer till ett hus som ska vara tomt och plötsligt är det folk i det. Någon har gjort det till ett partyställe eller gud vet vad.
Detroit är till ytan stort som Manhattan, Boston och Philadelphia tillsammans. Staden blev så stor därför att den var så rik. Alla bodde i egen villa. Ingen stad i USA hade så många egnahem som Detroit.
– För inte länge sedan var de här kvarteren livaktiga, glada och fulla av människor även mitt på dagen. Vi talar inte om forntiden. Vi talar om sex år sedan, tio år sedan. Männen jobbade treskift på bilfabrikerna. De som hade nattskiftet satt på sina verandor och drack en läsk och hade det bra. Bilarbetarna arbetade ständigt övertid och tjänade 100 000 dollar om året.

 

Ian stannar framför en tegelvilla på Crane Street. För hundra dollar är den min. Huset är byggt 1919, ett år efter första världskrigets slut när bilindustrin började ta fart och Detroit fick världens första motorväg.
Så sent som 2005 var huset belånat för 88 000 dollar. Marknadsvärdet bör då ha varit över 95 000.
Nu går det inte att sälja för 100.

 

 

Det är det som är så svårt att förstå. Att fallet kunde gå så snabbt.

2008 bröt finans- och bilkrisen ut. Redan ett par år tidigare hade fastighetsmarknaden börjat gå ner i Detroit. 2007 utmättes 41 273 fastigheter i Detroit och närliggande Livonia och Dearborn.

Ian har gjort i ordning en mapp med tio objekt som han vill visa. Det är inte sådana hus han brukar sälja. Ians marknad är längre bort från stan, i rikare områden. Men hans hjärta finns lika mycket här, bland kåkarna som snabbt förfaller bortom räddning.
Det är hus byggda 1908, 1920, 1926, 1939. Här bodde generationer av stolta män och kvinnor, karlarna var medlemmar i det mäktiga Bilarbetareförbundet, här lekte deras barn i trädgårdar och på de välskötta trottoarerna.
– Det var ju inte så att allt förändrades över en natt. De här områdena hade varit i en nedåtgående spiral länge.
Inget återstår av den välorganiserade och självmedvetna arbetarklassen. Vi far genom ett landskap av skal och människospillror. En knarkare hojtar och viftar med armarna, en ung man sitter sysslolös på en veranda, en gamling tittar misstroget efter oss.
En trerumsvilla på Eureka Street. Den siste ägaren köpte det för 82 000 år 2004. Så sent som 2007 kunde han ta ytterligare ett lån på 25 000 dollar på huset. Det var belånat för sammanlagt 100 000 och marknadsvärdet beräknades till minst 110 000.
Banken tog villan i utmätning tidigare i år och begär 3 500. Det går säkert att pruta, men ingen kommer att köpa huset.
– En liknande förödelse har aldrig drabbat en storstad, säger Ian Whitelaw.