Professorers åsikter förtjänar respekt, i synnerhet när de faktiskt uttalar sig om sådant de studerat. Jag tänker alltså inte vifta bort Lars Calmfors uppmaning om sänkta lägstalöner från förra veckan.

Calmfors är ju dessutom långt ifrån ensam om idéen att just alltför höga lägstalöner gör att en massa okvalificerade jobb inte skapas. Jobb som skulle passa de arbetslösa som hand i handske.

Arbetsgivarorganisationer säger liknande saker så snart de får ett tillfälle. Svenska Dagbladets ledarsida också. Fredrik Reinfeldt brukar ju prata om de höga svenska lägstalönerna, i alla fall när tanken får sväva bland de schweiziska alperna.

Socialdemokraterna accepterar förstås inte idén om lägre löner, men med alla utbildningssatsningar har man på sätt och vis ändå svalt den grundläggande premissen. Människor blir långtidsarbetslösa eftersom de saknar de kvalifikationer ett modernt arbetsliv kräver.

Jag kan inte låta bli att ställa frågan, skulle det inte kunna vara tvärt om? Kan det inte vara så att arbetslösheten beror på att det finns alldeles för få kvalificerade jobb, jobb där människors utbildning och erfarenheter kan komma till rätta och som kan betalas med anständiga löner?

Så ser det i alla fall enligt en rapport som LO presenterade förra året. Det nämligen inte alls vara så att höjda utbildningskrav och allt mer avancerade arbetsuppgifter gör att människor inte klarar av arbetsmarknaden. Tvärt om, de okvalificerade jobben försvinner mycket långsammare än människors kompetens växer. Och resultatet blir att allt fler faktiskt är överkvalificerade. Så här ser det ut:

Arbetslösheten beror kanske inte på att det saknas jobb som skulle kunna passa dagens arbetslösa, utan att de jobben redan är upptagna. För handen på hjärtat, om du som arbetsgivare har att välja mellan någon som klarat av en gymnasieutbildning och någon som inte har gjort det väljer du antagligen den första. Även om jobbet inte har ett dugg med kursinnehållet att göra.

Så om de fackliga organisationerna skulle följa professor Calmfors recept och acceptera lägre löner, var skulle det föra oss?

Knappast till högre sysselsättning eller bättre förutsättningar för de arbetslösa som anses stå långt från arbetsmarknaden. Däremot skulle säkert många redan överkvalificerade tvingas accepter lägre löner. Och en och annan arbetsgivare skulle antagligen kunna höja sina marginaler en smula.

Det är tur att Jan Björklunds politiska karriär ser ut att gå mot sitt slut. Fick den mannen tillräckligt med tid skulle han ge barnavårdscentralerna i uppdrag att sätta betyg på spädbarnen.

Ibland är politiken verkligen tröttande förutsägbar, som när de borgerliga partiledarna i dag presenterar ett nytt bud i auktionen om vem som vill betygsätta skolbarnen tidigast. Betyg i årskurs sex är en eftergift åt flumskolan, betyg i fyran ska däremot garantera flit, ordning och allmän uppryckning.

Det är naturligtvis rent strunt. När valet närmar sig vill Jan Björklund och hans partiledarkollegor föra in skoldebatten på ett spår de vet att de behärskar, och där de har varit framgångsrika förut. Betyg, gärna så tidigt som möjligt, har i åratal fungerat som signal för en skolpolitik som inriktar sig på ”kunskaper”. Och eftersom Socialdemokraterna givit upp sitt motstånd mot betygsättning av sjätteklassare måste budet höjas för att signalen ska gå fram.

Det är en gammal strid om ett problem som inte längre existerar.

Sanningen är nog att alla som kan något om svensk skola måste erkänna att tendensen de senaste dryga tjugo åren varit besvärlig. Men det är inte den ”flumskola” som Björklund byggt sin karriär på att bekämpa som skapat problemen. Det är i stället den växande segregationen, och den har flera orsaker.

Vissa, som växande klyftor i samhället och mellan bostadsområden, ligger utanför skolan. Men andra, som friskolornas tillväxt och det fria skolvalet, är en direkt effekt av den politik som förts. Och resultatet har blivit den ena larmrapporten efter den andra.

Den SIFO-undersökning som SVT kunde presentera i går visar att väldigt många av väljarna nu faktiskt ser de samband forskare och myndigheter talat om i flera år.

Men politiken låter sig inte påverkas. Att ifrågasätta det fria skolvalet är nämligen känsligt, även om alla vet att det totalt sett bidrar till segregation och sämre resultat. För den enskilde innebär skolvalet nämligen större frihet.

Det är ett klassiskt dilemma.

Och politikerna väljer att prata om något annat. Socialdemokraterna om resurser, som är viktiga men kanske inte tillräckliga. De borgerliga om nya betyg, som är billiga även om de knappast kommer att stärka skolan.

Det är som sagt tröttande förutsägbart.

Förra veckans utbrott mot arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson har tydligen träffat något viktigt. I alla fall att döma av hur texten spritts vidare. Jag tror jag vagt förstår varför.

Svantessons kavata uppträdande var nämligen inte bara hycklande. Oavsiktligt satte hon fingret på absurditeten i den tankefigur som de senaste sju och ett halvt åren styrt arbetsmarknadspolitiken.

När Anders Borg vandrade in på finansdepartementet hade han med sig en tanke som överskuggade det mesta. Han menade att klyftorna i Sverige blivit alldeles för små.

Det är förstås en klassisk moderat uppfattning, men Borg hade tolkat den på sitt eget sätt. Han ville framför allt att skillnaden mellan å ena sidan sjuka och arbetslösa och å den andra ”de som arbetar” borde växa.

Det är den utgångspunkten som sedan dess har kallats ”jobbpolitik”. Idén är helt enkelt att arbetslösheten – och det mesta av sjuktalen – beror på att människor inte anstränger sig tillräckligt, och att de faktiskt inte heller behövt anstränga sig.

Jobbskatteavdrag och urholkade trygghetssystem borde lösa det mesta av arbetslösheten. Resten – för också Anders Borg insåg att det skulle bli en rest – handlade om att hantera individuella problem och tillkortakommanden.

Det är den uppgiften Arbetsförmedlingen de senaste åren ägnat sig åt med entusiasm. Lovsången från Angeles Bermundez-Svankvist har jag skrivit om tidigare, men i november förra året förklarade den dåvarande tillfälliga chefen Clas Olsson tillsammans med representanter för personalen perspektivet en smula mer sansat i Svenska Dagbladet.

Det handlar om att ”sortera om i kön”, att arbeta med de som står ”längst från arbetsmarknaden” och om att kontrollera. Med regeringens ”jobbpolitk” i bakhuvudet är det helt logiskt att det blir myndigheternas uppgift.

Resten ska ju ordnas med jobbskatteavdrag.

Problemet är förstås att det inte har fungerat. Arbetslösheten har inte minskat.

Arbetsmarknadspolitik och matchning är inte bara en fråga om skattetrösklar, ersättningsnivåer och kontroller. Det handlar om behov av kompetens och utbildning, om rörligheten och trygghetssystemen. Det handlar om näringspolitik och om bostadspolitik.

Men alltså inte i Borgs värld. Där är jobbskatteavdrag lösningen på allt, och det som eventuellt blir kvar kan avfärdas som individuella och sociala problem. Och det är dessa Arbetsförmedlingen fått koncentrera sig på.

När Svantesson i förra veckan plötsligt deklarerade att arbetsgivarna hade rätt att förvänta sig bättre service, och att myndigheterna måste ”jobba smartare” för att arbetsmarknaden skulle fungera är det ett lika tvärt lappkast som när Jan Björklund anser att det behövs mindre klasser eller när Anders Borg vill anslå pengar till försvaret. Och det på ett område som varit absolut centralt för regeringens politik.

Jag har en känsla av att det finns fler frågor Elisabeth Svantesson – och Anders Borg – borde få svara på.

Jag måste erkänna att jag nog trodde jag sett det mesta i politiken, men i går under Aktuellts 21-sändning fick faktiskt skamlösheten och hyckleriet ett nytt ansikte.

Det handlar inte om de fyra borgerliga partiledarna som i går åter lanserade ett socialdemokratiskt skolförslag som sitt eget i hopp om att på det sättet slippa prata om utbildningspolitikens misslyckande i valrörelsen.

Sådant har vi sett förut, även om regeringens omsvängning i skolfrågan känns som ett ovanligt klumpigt exempel på hur lätt synen på sakfrågor kan förändras när opinionsmätarna presenterar alarmerande siffror.

Nej, den som i fortsättningen kommer att representera total avsaknad av politisk självrannsakan, politiskt ansvarstagande och faktiskt moral i största allmänhet är den vid det här laget inte så nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson. Under några få minuter lyckades hon förneka regeringens ansvar fler gånger än Petrus förnekade Jesus.

Aktuellt-redaktionen – som även tidigare uppmärksammat den omöjliga situation politiken försatt arbetsförmedlingen i – kunde berätta att 271 svenska arbetsförmedlare i dag har mer än 300 klienter. De kunde berätta att Arbetsförmedlingen förra året mäktade med en miljon färre möten än året tidigare.

Dessutom kunde redaktionen förstås ännu en gång berätta om frustrationen över att inte hinna ge arbetsgivare och arbetssökande den hjälp de skulle behöva för att mötas.

”Vi har tagit oss vatten över huvudet”, förklarade förmedlingens tillförordnade generaldirektör Clas Olsson försiktigt.

När Svantesson fick ordet för att kommentera reportaget fanns det inte ett spår av politiskt självrannsakan. Ödmjukhet och ansvarstagande är uppenbarligen inte inslag i det slags fromhet ministern praktiserar.

”Arbetsförmedlingens uppgift är väldigt tydlig och klar”, sa ministern. Hon fortsatte hon med att förklara att problemen på Arbetsförmedlingen beror på att förmedlarna låter den ”interna administrationen skymma sikten”.

Till sist uppmanade Elisabeth Svantesson arbetsförmedlarna att ”jobba smartare”.

Det är så man häpnar.

Arbetsförmedlingen har varit absolut central under de senaste sju och ett halvt årens politik. Det har inneburit att förmedlingen har tvingats sjösätta det ena märkligare systemet än det andra. Har det inte handlat om att handla upp jobbcoacher så har det varit fas 3 som skulle lanseras.

Dessutom har förmedlingen fått nya uppdrag. Från försäkringskassan fick man överta ansvaret för långtidssjukskrivna och från kommunerna ansvaret för nyanlända invandrare. Enligt Svantessons företrädare kunde man få intrycket att sjuka skulle bli friska och invandrare börja tala svenska bara de skrevs in på förmedlingen.

Förmedlingens chef har inte klagat, och det är kanske inte så konstigt. Angeles Bermudez-Svankvist presenterades som Sven-Otto Littorins ”supervärvning”, och trots ett tilltagande kaos glömde hon aldrig var lojaliteten fanns.

När regeringen dessutom mer tycks ha uppfattat Arbetsförmedlingen som ett sätt att lösa sociala problem än som ett verktyg för att få arbetsmarknaden att fungera har Bermudez-Svankvist inte varit sen att förstå signalerna. Att ”sortera om i kön” har blivit ett av de vanligaste sätten för Arbetsförmedlingen att beskriva sitt uppdrag, och det är en beskrivning som varit i säck innan den hamnade i påse.

Som om inte det vore nog har Arbetsförmedlingen varit detaljreglerad av regeringen. Mitt under brinnande massarbetslöshet har förmedlingen till och med fått skicka tillbaka pengar till finansdepartementet, eftersom det varit omöjligt att använda dem på exakt det sätt regeringen velat.

Nu tycket alltså arbetsmarknadsminister Svantesson att förmedlingen ska ”jobba smartare”.

Det är ett slag i ansiktet, inte bara på landets arbetsförmedlare utan kanske framför allt på arbetsgivare som inte får stöd i rekryteringen. Och naturligtvis på de drygt 400 000 människor som efter snart åtta år av regeringens ”jobbpolitik” fortfarande saknar ett arbete att gå till.

Nu vill bankerna höja direktörsbonusarna – igen. Ledningarna för Swedbank, Nordea och SEB är oroliga för att nyckelpersoner ska slöa till sig om möjligheterna till ”rörlig ersättning” skulle begränsas till en fördubbling av den vanliga lönen. Minst dubbelt så stora måste bonusarna vara, enligt bankdirektörerna.

Det är förstås enkelt att peka på det djupt orättfärdiga i att redan väl avlönade direktörer och specialister måste ha riktigt feta bonusar för att göra sitt jobb medan vanligt folk förväntas göra sitt bästa för den lön de får. Och det är orättvist, djupt orättvist.

Men det riktigt stora problemet med bankerna är ett annat. I bankbranschen riskerar en girighet som skulle vara stötande var den än visade sig att bli direkt samhällsfarlig.

Bankbonusar skapar nämligen kriser. Om de som ska bestämma över andras pengar börjar jaga kortsiktiga resultat – kanske för att nå nästa bonusnivå – kommer också riskerna att öka. Det var precis det som hände 2008, och sviterna av den kraschen lever vi fortfarande med.

Det är inte så annorlunda när ledningarna för alla de stora bankerna envisas med att tala om en avkastning på upp emot 15 procent av kapitalet.

Stötande eftersom det gör redan förmögna ännu mer förmögna.

Visst. Men framför allt riskerar orimliga avkastningskrav på banker att skada samhällets kreditsystem. Vilket litet företag klarar lån på villkor som ger bankerna dessa jättevinster? Vilka bostadsprojekt går det att räkna hem?

Det fanns en tid i min ungdom när det var fullt naturligt att diskutera om inte banksektorn borde förstatligas, eller i alla fall ställas under samhällets kontroll.

Jag vet att det i dag skulle uppfattas som en mycket extrem åsikt. Men jag är inte riktigt säker på att jag förstår varför.

Jag förstår om de anställda på Scania i Södertälje känner en oro över framtiden, inte minst efter Svenska Dagbladets intervju med Volkswagenchefen Martin Winterkorn i dag. När en direktör börjar tala om hur pålitlig han är kan det finnas skäl att dra öronen åt sig.

I läroböckernas värld skulle förstås inte de anställda i Södertälje behöva bekymra sig över att besluten om Scanias framtid fattas i Wolfsburg. I den världen skulle branschens bästa marginaler och några av världens bästa lastbilar tala sitt eget språk.

Om vi levde i en värld där ekonomiska teorier alltid fungerade skulle det kanske rent av vara bra för Scania att få en långsiktig och rent industriell ägare som inte behöver bekymra sig om tillfälliga börsrörelser.

Men fullt så enkel är nog inte den världen vi lever i. Fråga de anställda på Ovako i Långshyttan, eller på Stiga i Tranås. Fråga järnverksarbetarna i Degerfors som för drygt tio år sedan tvingades slåss för sitt verk, trots att det tillhörde de bästa i världen.

Eller fråga de anställda på Astra Zeneca om hur det gick till 2012 när bolagets verksamhet i Södertälje lades och ersattes med en ”virtuell forskargrupp”.

Industrin är global på riktigt. Marknaden är global, precis som ägandet och produktionen. När jag för några år sedan besökte Volvos fabrik i Torslanda fick jag se monitorer där de anställda inte bara kunde se hur produktionen gick på den egna linan, utan också hur det gick i belgiska Gent. I realtid.

Utan konkurrenskraftiga produkter, avancerad produktutveckling och rimliga kostnader finns det inga jobb som är trygga. Men det har också betydelse var besluten fattas.

Konkurrenskraft innebär också att finnas i ett samhälle som engagerar sig. Ett samhälle där riksbanksdirektörerna i alla fall funderar på kronkursens betydelse för exportindustrin när de sätter räntan. Ett samhälle där infrastrukturen inte tillåts förfalla eller utbildningssystemet haverera.

Ett samhälle där det näringspolitiska engagemanget från ansvariga ministrar inte bara handlar om att ge branschstöd till hemstädning och hamburgerrestauranger.

Just nu tror jag det är det som är Södertäljes verkliga problem.

Det stormar ganska rejält om den svenske statsministern just nu. Hans kommentarer till krisen i Ukraina och den ryska aggressionen väcker en del befogade frågor.

Ändå undrar jag om inte Wilhem Agrell och andra som försökt tolka in en djupare mening i Reinfeldts ord gör honom klyftigare än han är.

Det statsministern säger är nämligen svårt att förstå. Vad betyder det till exempel att ”den historiska läxan” säger att det aldrig är rätt att ”möta upptrappningen med ytterligare upptrappning”?

Vilken historia är de4t han talat om? Jag vet att det är riskabelt att dra in paralleller till andra världskriget i politiska debatter, men visst ekar statsministerns formulering lite av Chamberlain, Sudetenland och ”fred i vår tid”.

Dessutom kan man ju fråga sig om Reinfeldts uttalande, om det nu ska tolkas bokstavligt, innebär att han kritiserar de Baltiska staterna för att de aktualiserat artikel IV i Natostadgan?

Förmodligen gjorde Fredrik Reinfeldt bara som han brukade när läget blev lite trängt, tog magstöd, sänkte rösten en oktav och tog till de kraftigaste formuleringar som dök upp i huvudet.

Självmärkvärdig tror jag Olle Svenning träffande har beskrivit den där attityden.

Det brukar förvånansvärt ofta fungera. Uppblåsthet kan förväxlas med auktoritet.

Men i det här fallet, när det handlar om en krissituation som verkligen på allvar utmanar den politiska utvecklingen i Europa hade det förstås varit tryggare om statsministern vore lite mindre yvig i sina formuleringar.

I synnerhet som det han antagligen försökte säga var att alla nu måste ta sitt ansvar för att sänka konfliktnivån. Och det är förstås sant.