Förra veckans utbrott mot arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson har tydligen träffat något viktigt. I alla fall att döma av hur texten spritts vidare. Jag tror jag vagt förstår varför.

Svantessons kavata uppträdande var nämligen inte bara hycklande. Oavsiktligt satte hon fingret på absurditeten i den tankefigur som de senaste sju och ett halvt åren styrt arbetsmarknadspolitiken.

När Anders Borg vandrade in på finansdepartementet hade han med sig en tanke som överskuggade det mesta. Han menade att klyftorna i Sverige blivit alldeles för små.

Det är förstås en klassisk moderat uppfattning, men Borg hade tolkat den på sitt eget sätt. Han ville framför allt att skillnaden mellan å ena sidan sjuka och arbetslösa och å den andra ”de som arbetar” borde växa.

Det är den utgångspunkten som sedan dess har kallats ”jobbpolitik”. Idén är helt enkelt att arbetslösheten – och det mesta av sjuktalen – beror på att människor inte anstränger sig tillräckligt, och att de faktiskt inte heller behövt anstränga sig.

Jobbskatteavdrag och urholkade trygghetssystem borde lösa det mesta av arbetslösheten. Resten – för också Anders Borg insåg att det skulle bli en rest – handlade om att hantera individuella problem och tillkortakommanden.

Det är den uppgiften Arbetsförmedlingen de senaste åren ägnat sig åt med entusiasm. Lovsången från Angeles Bermundez-Svankvist har jag skrivit om tidigare, men i november förra året förklarade den dåvarande tillfälliga chefen Clas Olsson tillsammans med representanter för personalen perspektivet en smula mer sansat i Svenska Dagbladet.

Det handlar om att ”sortera om i kön”, att arbeta med de som står ”längst från arbetsmarknaden” och om att kontrollera. Med regeringens ”jobbpolitk” i bakhuvudet är det helt logiskt att det blir myndigheternas uppgift.

Resten ska ju ordnas med jobbskatteavdrag.

Problemet är förstås att det inte har fungerat. Arbetslösheten har inte minskat.

Arbetsmarknadspolitik och matchning är inte bara en fråga om skattetrösklar, ersättningsnivåer och kontroller. Det handlar om behov av kompetens och utbildning, om rörligheten och trygghetssystemen. Det handlar om näringspolitik och om bostadspolitik.

Men alltså inte i Borgs värld. Där är jobbskatteavdrag lösningen på allt, och det som eventuellt blir kvar kan avfärdas som individuella och sociala problem. Och det är dessa Arbetsförmedlingen fått koncentrera sig på.

När Svantesson i förra veckan plötsligt deklarerade att arbetsgivarna hade rätt att förvänta sig bättre service, och att myndigheterna måste ”jobba smartare” för att arbetsmarknaden skulle fungera är det ett lika tvärt lappkast som när Jan Björklund anser att det behövs mindre klasser eller när Anders Borg vill anslå pengar till försvaret. Och det på ett område som varit absolut centralt för regeringens politik.

Jag har en känsla av att det finns fler frågor Elisabeth Svantesson – och Anders Borg – borde få svara på.

Jag måste erkänna att jag nog trodde jag sett det mesta i politiken, men i går under Aktuellts 21-sändning fick faktiskt skamlösheten och hyckleriet ett nytt ansikte.

Det handlar inte om de fyra borgerliga partiledarna som i går åter lanserade ett socialdemokratiskt skolförslag som sitt eget i hopp om att på det sättet slippa prata om utbildningspolitikens misslyckande i valrörelsen.

Sådant har vi sett förut, även om regeringens omsvängning i skolfrågan känns som ett ovanligt klumpigt exempel på hur lätt synen på sakfrågor kan förändras när opinionsmätarna presenterar alarmerande siffror.

Nej, den som i fortsättningen kommer att representera total avsaknad av politisk självrannsakan, politiskt ansvarstagande och faktiskt moral i största allmänhet är den vid det här laget inte så nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson. Under några få minuter lyckades hon förneka regeringens ansvar fler gånger än Petrus förnekade Jesus.

Aktuellt-redaktionen – som även tidigare uppmärksammat den omöjliga situation politiken försatt arbetsförmedlingen i – kunde berätta att 271 svenska arbetsförmedlare i dag har mer än 300 klienter. De kunde berätta att Arbetsförmedlingen förra året mäktade med en miljon färre möten än året tidigare.

Dessutom kunde redaktionen förstås ännu en gång berätta om frustrationen över att inte hinna ge arbetsgivare och arbetssökande den hjälp de skulle behöva för att mötas.

”Vi har tagit oss vatten över huvudet”, förklarade förmedlingens tillförordnade generaldirektör Clas Olsson försiktigt.

När Svantesson fick ordet för att kommentera reportaget fanns det inte ett spår av politiskt självrannsakan. Ödmjukhet och ansvarstagande är uppenbarligen inte inslag i det slags fromhet ministern praktiserar.

”Arbetsförmedlingens uppgift är väldigt tydlig och klar”, sa ministern. Hon fortsatte hon med att förklara att problemen på Arbetsförmedlingen beror på att förmedlarna låter den ”interna administrationen skymma sikten”.

Till sist uppmanade Elisabeth Svantesson arbetsförmedlarna att ”jobba smartare”.

Det är så man häpnar.

Arbetsförmedlingen har varit absolut central under de senaste sju och ett halvt årens politik. Det har inneburit att förmedlingen har tvingats sjösätta det ena märkligare systemet än det andra. Har det inte handlat om att handla upp jobbcoacher så har det varit fas 3 som skulle lanseras.

Dessutom har förmedlingen fått nya uppdrag. Från försäkringskassan fick man överta ansvaret för långtidssjukskrivna och från kommunerna ansvaret för nyanlända invandrare. Enligt Svantessons företrädare kunde man få intrycket att sjuka skulle bli friska och invandrare börja tala svenska bara de skrevs in på förmedlingen.

Förmedlingens chef har inte klagat, och det är kanske inte så konstigt. Angeles Bermudez-Svankvist presenterades som Sven-Otto Littorins ”supervärvning”, och trots ett tilltagande kaos glömde hon aldrig var lojaliteten fanns.

När regeringen dessutom mer tycks ha uppfattat Arbetsförmedlingen som ett sätt att lösa sociala problem än som ett verktyg för att få arbetsmarknaden att fungera har Bermudez-Svankvist inte varit sen att förstå signalerna. Att ”sortera om i kön” har blivit ett av de vanligaste sätten för Arbetsförmedlingen att beskriva sitt uppdrag, och det är en beskrivning som varit i säck innan den hamnade i påse.

Som om inte det vore nog har Arbetsförmedlingen varit detaljreglerad av regeringen. Mitt under brinnande massarbetslöshet har förmedlingen till och med fått skicka tillbaka pengar till finansdepartementet, eftersom det varit omöjligt att använda dem på exakt det sätt regeringen velat.

Nu tycket alltså arbetsmarknadsminister Svantesson att förmedlingen ska ”jobba smartare”.

Det är ett slag i ansiktet, inte bara på landets arbetsförmedlare utan kanske framför allt på arbetsgivare som inte får stöd i rekryteringen. Och naturligtvis på de drygt 400 000 människor som efter snart åtta år av regeringens ”jobbpolitik” fortfarande saknar ett arbete att gå till.

Nu vill bankerna höja direktörsbonusarna – igen. Ledningarna för Swedbank, Nordea och SEB är oroliga för att nyckelpersoner ska slöa till sig om möjligheterna till ”rörlig ersättning” skulle begränsas till en fördubbling av den vanliga lönen. Minst dubbelt så stora måste bonusarna vara, enligt bankdirektörerna.

Det är förstås enkelt att peka på det djupt orättfärdiga i att redan väl avlönade direktörer och specialister måste ha riktigt feta bonusar för att göra sitt jobb medan vanligt folk förväntas göra sitt bästa för den lön de får. Och det är orättvist, djupt orättvist.

Men det riktigt stora problemet med bankerna är ett annat. I bankbranschen riskerar en girighet som skulle vara stötande var den än visade sig att bli direkt samhällsfarlig.

Bankbonusar skapar nämligen kriser. Om de som ska bestämma över andras pengar börjar jaga kortsiktiga resultat – kanske för att nå nästa bonusnivå – kommer också riskerna att öka. Det var precis det som hände 2008, och sviterna av den kraschen lever vi fortfarande med.

Det är inte så annorlunda när ledningarna för alla de stora bankerna envisas med att tala om en avkastning på upp emot 15 procent av kapitalet.

Stötande eftersom det gör redan förmögna ännu mer förmögna.

Visst. Men framför allt riskerar orimliga avkastningskrav på banker att skada samhällets kreditsystem. Vilket litet företag klarar lån på villkor som ger bankerna dessa jättevinster? Vilka bostadsprojekt går det att räkna hem?

Det fanns en tid i min ungdom när det var fullt naturligt att diskutera om inte banksektorn borde förstatligas, eller i alla fall ställas under samhällets kontroll.

Jag vet att det i dag skulle uppfattas som en mycket extrem åsikt. Men jag är inte riktigt säker på att jag förstår varför.

Jag förstår om de anställda på Scania i Södertälje känner en oro över framtiden, inte minst efter Svenska Dagbladets intervju med Volkswagenchefen Martin Winterkorn i dag. När en direktör börjar tala om hur pålitlig han är kan det finnas skäl att dra öronen åt sig.

I läroböckernas värld skulle förstås inte de anställda i Södertälje behöva bekymra sig över att besluten om Scanias framtid fattas i Wolfsburg. I den världen skulle branschens bästa marginaler och några av världens bästa lastbilar tala sitt eget språk.

Om vi levde i en värld där ekonomiska teorier alltid fungerade skulle det kanske rent av vara bra för Scania att få en långsiktig och rent industriell ägare som inte behöver bekymra sig om tillfälliga börsrörelser.

Men fullt så enkel är nog inte den världen vi lever i. Fråga de anställda på Ovako i Långshyttan, eller på Stiga i Tranås. Fråga järnverksarbetarna i Degerfors som för drygt tio år sedan tvingades slåss för sitt verk, trots att det tillhörde de bästa i världen.

Eller fråga de anställda på Astra Zeneca om hur det gick till 2012 när bolagets verksamhet i Södertälje lades och ersattes med en ”virtuell forskargrupp”.

Industrin är global på riktigt. Marknaden är global, precis som ägandet och produktionen. När jag för några år sedan besökte Volvos fabrik i Torslanda fick jag se monitorer där de anställda inte bara kunde se hur produktionen gick på den egna linan, utan också hur det gick i belgiska Gent. I realtid.

Utan konkurrenskraftiga produkter, avancerad produktutveckling och rimliga kostnader finns det inga jobb som är trygga. Men det har också betydelse var besluten fattas.

Konkurrenskraft innebär också att finnas i ett samhälle som engagerar sig. Ett samhälle där riksbanksdirektörerna i alla fall funderar på kronkursens betydelse för exportindustrin när de sätter räntan. Ett samhälle där infrastrukturen inte tillåts förfalla eller utbildningssystemet haverera.

Ett samhälle där det näringspolitiska engagemanget från ansvariga ministrar inte bara handlar om att ge branschstöd till hemstädning och hamburgerrestauranger.

Just nu tror jag det är det som är Södertäljes verkliga problem.

Det stormar ganska rejält om den svenske statsministern just nu. Hans kommentarer till krisen i Ukraina och den ryska aggressionen väcker en del befogade frågor.

Ändå undrar jag om inte Wilhem Agrell och andra som försökt tolka in en djupare mening i Reinfeldts ord gör honom klyftigare än han är.

Det statsministern säger är nämligen svårt att förstå. Vad betyder det till exempel att ”den historiska läxan” säger att det aldrig är rätt att ”möta upptrappningen med ytterligare upptrappning”?

Vilken historia är de4t han talat om? Jag vet att det är riskabelt att dra in paralleller till andra världskriget i politiska debatter, men visst ekar statsministerns formulering lite av Chamberlain, Sudetenland och ”fred i vår tid”.

Dessutom kan man ju fråga sig om Reinfeldts uttalande, om det nu ska tolkas bokstavligt, innebär att han kritiserar de Baltiska staterna för att de aktualiserat artikel IV i Natostadgan?

Förmodligen gjorde Fredrik Reinfeldt bara som han brukade när läget blev lite trängt, tog magstöd, sänkte rösten en oktav och tog till de kraftigaste formuleringar som dök upp i huvudet.

Självmärkvärdig tror jag Olle Svenning träffande har beskrivit den där attityden.

Det brukar förvånansvärt ofta fungera. Uppblåsthet kan förväxlas med auktoritet.

Men i det här fallet, när det handlar om en krissituation som verkligen på allvar utmanar den politiska utvecklingen i Europa hade det förstås varit tryggare om statsministern vore lite mindre yvig i sina formuleringar.

I synnerhet som det han antagligen försökte säga var att alla nu måste ta sitt ansvar för att sänka konfliktnivån. Och det är förstås sant.

Visserligen har Daniel Swedin redan skrivit utmärkt om de senaste turerna kring Arbetsförmedlingen, men jag kan inte låta bli att komma med några kommentarer.

Den här veckan har ju varit dramatisk. Först orsakade förmedlingen nästan upplopp i centrala Stockholm när 61 000 arbetslösa bjöds in till samma möte. Sedan utsågs Mikael Sjöberg till ny generaldirektör efter Sven-Otto Littorins sparkade supervärvning Angeles Bermudez-Svankvist, och innan han hunnit in på kontoret möttes han av SVT:s avslöjande om systematiskt fusk på förmedlingen i Arlöv.

När det blivit dags att redovisa siffrorna har förmedlarna helt enkelt suttit och ändrat i dataregistren för att få arbetslösheten att verka lägre än den faktiskt är.

Det är en praktskandal, men faktiskt knappast någon överraskning för oss som i åratal tvingats ta del av pressinformationen från förmedlingen. Arbetsförmedlingens informationsavdelning har utvecklat en nästan komisk förmåga att mitt i de dystraste siffror ändå hitta någon liten promille som rört sig åt rätt håll.

Som en sista åtgärd ersatte Bermudez-Svankvist till och med ner den klassiska tidskriften Arbetsmarknaden och ersatte den med den gladare, roligare och lydigare ”På jobbet”.

Det blir som i filmen Life of Brian. ”Always Look on the Bright Side of Life”.

Orsaken är förstås att det funnits ett politiskt tryck. Regeringen vill kunna visa resultat av sin arbetslinje, och lydiga chefer på Arbetsförmedlingen har gjort så gott de kunnat för att leverera resultat.

Uppenbarligen har den kulturen också nått Arlöv.

Jag noterade att Ylva Johansson frågat om regeringen känt till fusket. Frågan är befogad, men svaret kommer naturligtvis att bli att ingen i regeringens närhet någonsin hört talas om något fusk. Sådant sköts mycket mer diskret än så.

Det betyder inte att regeringen skulle vara utan ansvar. Fusket med siffrorna är resultatet av en arbetsmarknadspolitik som havererat och – faktiskt – av en politisk kultur där symboler och illusioner blivit viktigare är riktiga resultat, till exempel att människor får jobb.

Det är dessutom resultatet av den lydnadskultur som allt mer tycks breda ut sig i svensk statsförvaltning. Och just här måste jag erkänna att jag har mina dubier när det gäller Mikael Sjöberg.

En erfaren statlig chef, en tidigare socialdemokratiska topptjänsteman och en person med rötterna i Metallindustriarbetarförbundet. Det är så han presenterats det senaste dygnet.

Själv kan jag dock inte låta bli att tänka på hur Sjöberg lyckades klamra sig fast när den borgerliga regeringen som en av sina första åtgärder la ner Arbetslivsinstitutet där han var chef. Personalen protesterade mot det katastrofala beslutet, andra forskare gjord upprop och facken oroades.

Chefen sa dock inte ett ord till verksamhetens eller personalens försvar. Han administrerade lojalt slakten, och belönades med ett lätt sargat Arbetsmiljöverk. Nu kan Sjöberg ta nästa steg.

Förhoppningsvis kan Mikael Sjöberg bli den chef Arbetsförmedlingen behöver. Men han kommer inte att kunna reda ut den härva av motstridigheter som de senaste årens politik har skapat. Och ska jag vara ärlig tvivlar jag på att han kommer att städa upp i den osunda lojalitetskultur som skandalen i Arlöv är ett exempel på.

Låt mig bara helt kort notera att Sanna Rayman – högt värderad kollega på Svenska Dagbladet – tar itu med regeringens håglöshet. Gårdagens besked från regeringspartierna om fortsatt kamp mot löneskatterna imponerar inte på Rayman som vill se hela det batteri av åtgärder den unga timbroskolade högern brukar fråga efter. Arbetsgivaravgifter i lönebeskeden, avreglerad hyresmarknad, sänkta trösklarna på arbetsmarknaden och slopad värnskatten.

Och Rayman vill se det nu.

”Se så! Ända in i kaklet nu”, uppmanar hon regeringen.

Förlåt att jag påpekar det, men för den som tar sig in i kaklet brukar det vara över och dags att kliva ur bassängen.

Jag såg att Göran Persson är oroad över basindustrin. Jag förstår honom.

I skuggan av medaljkampen i OS går Långshyttan just nu det som ser ut att vara sista ronden. I förra veckan meddelade ståljätten Outokumpu att bandvalsverket i östra Dalarna läggs ner, och verksamheten flyttas till Tyskland. Och precis som Göran Persson säger – det stålverk som stängs kommer inte tillbaka.

Själv besökte jag Långshyttan i april 2009, tillsammans med Stefan Löfven faktiskt. Det var också tuffa tider, mitt i industrikrisen. Samma dag som Stefan Löfven gick runt och pratade med de anställda som fanns kvar på valsverket varnade Anders Borg till sist för att Sverige riskerade massarbetslöshet.

Det satt långt inne. Trots att svensk industri under vintern 2008-2009 förlorade upp emot 100 000 jobb tog det emot för regeringen att erkänna att det faktiskt behövdes en näringspolitik bortom branschstödet till hamburgerrestaurangerna.

Direktörerna på Svenskt Näringsliv är knappast bättre. I stället för att diskutera villkoren för svensk exportindustri verkar både Urban Bäckström och Jens Spendrup se det som sin huvuduppgift att försvara riskkapitalisternas rätt att spekulera i vård och omsorg.

Jag håller alltså med Göran Persson om att industrins betydelse för den svenska ekonomin är ett sorgligt försummat område. Däremot håller jag inte med honom om det som ser ut att vara slutsatsen, nämligen att Sverige borde införa euron. Kanske har det delvis med det där besöket för snart fem år sedan att göra.

Persson menar nämligen att problemen för basindustrin till stor del beror på den alltför starka kronan. Det har han förstås rätt i. För företag som verkligen konkurrerar på en global marknad kan kursförändringar bli alldeles avgörande. Men det är ett mynt med två sidor.

Att svensk industri – trots regeringens ointresse – alls klarade sig igenom industrikrisen berodde till stor del på att vi inte hade någon euro. Kronan föll och även om det förstås inte hjälper när all efterfrågan försvinner innebar det i alla fall en liten lättnad.

I dag stiger kronan i stället, men det beror nog mest på Riksbankens halsstarriga räntepolitik och – faktiskt – på de budgetregler Göran Persson själv varit med och lagt fast. Budgetdisciplinen behövdes i 90-talets kris, men frågan är om inte reglerna i dag betyder att vi dömer oss själva till massarbetslöshet?

Det kanske finns skäl att fortsätta att diskutera Sveriges förhållande till euron, till och med utanför Folkpartiet. Men missnöje med den aktuella valutakursen kan knappast vara ett sådant skäl. Och inte behovet av en engagerad näringspolitik heller.

De sakerna kan vi ordna alldeles på egen hand. Det handlar om att byta regering, snarare än att byta valuta.

Om jag inte visste bättre skulle jag förstås tro att gårdagens regeringsutspel om arbetsförmedlingen  är resultatet av en diabolisk plan. Jag skulle tro att regeringen under snart åtta år avsiktligt klippt vingarna på en av arbetsmarknadens och samhällets viktigaste institutioner bara för att till sist hamna just här, i en situation där till och med privatisering framstår som ett bättre alternativ.

Men jag tror mig veta att den sortens långsiktig planläggning sällan är det som styr politiken. Sanningen är nog snarare att det till sist gått upp för regeringen att de senaste årens katastrofala hantering av förmedlingen håller på att bli ett riktigt samhällsproblem. Det är därför vi får en utredning.

I själva verket är det inte så krångligt. Vid sidan av tossigheter som jobbcoacher, chefscirkus och blankettraseri har arbetsmarknadspolitiken egentligen bara haft ett tema. Att förvandla Arbetsförmedlingen från ett viktigt inslag i en fungerande arbetsmarknad till något annat, lite oklart vad.

I stället för att förmedla jobb, utbilda till bristyrken och sådant har förmedlingen haft uppdraget att ta hand om grupper som befinner sig ”längst ifrån” arbetsmarknaden. Aftonbladets ledarsida beskriver träffande resultatet som ”straffande socialpolitik”.

I min nya roll som chef och något slags arbetsgivare kunde jag för några veckor sedan se ett tecken på resultatet. Förmedlingens första nyhetsbrev för året toppade med rubriken ”Räkna ut ersättningen”.

Arbetsgivarna skulle alltså snarare vända sig till Arbetsförmedlingen för att få bidrag än för att få hjälp att hitta rätt personal. Det var faktiskt en arbetsförmedlare som gjorde mig uppmärksam på det. Hon kände sig väl lite tröt på att försöka sälja in statliga lönestöd i stället för att få arbeta att hitta lämpliga arbetssökande till vanliga jobb.

Arbetsförmedlingen har fått uppdrag att rehabilitera sjuka, introducera invandrare och sysselsätta långtidssjukskrivna. Det enda de inte tycks ha ansvar för är att förmedla vanliga jobb till vanliga arbetslösa.

Jag har naturligtvis ingenting emot personligt anpassade anställningsstöd. Det är ett viktigt arbetsmarknadspolitiskt verktyg. Men när det blir politikens utgångspunkt är det något som gått snett.

Det hade så klart kunnat vara ett led i en privatiseringsstrategi. Bemanningsföretagen gör redan bra förtjänster på Arbetsförmedlingens tillkortakommanden, och efter gårdagens utspel ser det ju ut som Centern håller på att få gehör för sina tankar på att lämna över den vanliga arbetsförmedlingen på entreprenörer.

Men jag tror som sagt inte att strategin är uttänkt. Jag tror att det handlar om något mycket enklare. Mycket få av dagens ministrar har antagligen någonsin sökt ett jobb genom arbetsförmedlingen. Få av dem har väl egentligen sökt något arbete överhuvud taget. Till ungdomsförbund och politiska kanslier brukar personalen handplockas.

Då är det kanske inte så konstigt om just Arbetsförmedlingen i stället för en plats där arbetsgivare i behov av personal och arbetslösa i behov av ett jobb kan mötas blir en social myndighet bland andra, ett sätt att hantera problem och personliga tillkortakommanden.

Med den utgångspunkten måste förstås till sist någon annan få uppdraget att se till att arbetsmarknaden faktiskt fungerar. Problemet är bara att det kan vara utgångspunkten som är felaktig, och det kan vara därför som snart åtta års ”jobbpolitik” bara skapat högre arbetslöshet, fler långtidsarbetslösa och en växande oro bland arbetsgivare som inte tycker att de hittar den personal de behöver.

Jag är säkert inte ensam om att ha lagt märke till väderomslaget i svensk politik. Regeringspartiernas ledare bedriver ett allt minder småskaligt inbördeskrig om centrala frågor. Proklamationerna om regeringsduglighet, det som skulle vara alliansens trumfkort, klingar allt mer ihåligt och lokala borgerliga politikers försäkran om att stämningen är utmärkt börjar låta desperata.

Statsministern är irriterad och tillrättavisar journalister i var och varannan intervju. Det är så han brukar göra när han är pressad.

Och naturligtvis är statsministern pressad. Opinionsundersökningarna fortsätter att peka mot ett regimskifte, och inget tyder på att oppositionen tänker upprepa haveriet för fyra år sedan.

Men jag undrar om det inte finns ytterligare en faktor som faktiskt sätter ner humöret på regeringens ledamöter. En tidigare minister, socialdemokrat, pekade ut den för mig för några månader sedan.

Under mandatperioden får ministrarna nästan alltid möta allmänheten som maktens ansvariga representant. Det är inte alltid det lättaste, och ibland blir ansvaret övermäktigt. Som när Sten Tolgfors fick ta en snyting för laget och rädda statsministern från historien om den svenska vapenfabriken i Saudiarabien.

Men oavsett hur hårt det blåser så handlar det inte om att ett politiskt alternativ ställs mot ett annat. Inte som ministrarna upplever det i alla fall. Visst, oppositionen protesterar och KU-anmäler, men det är den maktlöses protester.

Inför ett val förändras allt detta. Plötsligt bjuds oppositionen in till samma Tv-intervjuer som ministrarna, och får svara på samma frågor som ministrarna. Plötsligt står politiska alternativ mot varandra, och regeringen representerar bara ett av dessa alternativ.

Det är en förändring som nog kan vara svår att anpassa sig till för vem som helst, men mest dramatisk är den nog för regeringens självutnämnda superstjärna, Anders Borg.

På något sätt har ju Borg fått oss att tro att han egentligen står ovanför politiken. Att det han sysslar med egentligen inte är politik. Kanske har han till sist trott på sin egen berättelse.

Den bilden har på sätt och vis spruckit efter partiledardebatten och diskussionen om hur regeringen lånar till skattesänkningar. Argumenten i sig går förstås att diskutera, både när det gäller nivån på budgetunderskott och vilka insatser som bäst stöttar konjunkturen.

Att den bästa stimulansen knappast är miljardutdelningar till bankerna kan nog inte ens Anders Borg hävda.

Men inget av detta är nytt. Socialdemokraterna har talat om att låna till skattesänkningar länge, och budgetsiffrorna har varit kända sedan i höstas. Att det biter nu beror inte beror nog mindre på att Damberg och Andersson vässat sina argument än att den politiska och mediala logiken förändrats när vi går in i ett valår.

Borg representerar helt enkelt ett politiskt alternativ, bland flera. Och jag tycker inte det ser ut som han gillar det.