Tisdagens

och torsdagens

Idag har jag arbetat hårt. Så här hårt har jag inte arbetat sedan jag jobbade på Mc Donalds vid Hötorget för hundra år sedan.

Jag har slitit ut plastmattor från sextiotalet och bänt upp masonitskivor och kastat ut dem med hjälp av primitiva stön. 

Jag har blivit så väldigt svettig och andats in så mycket dammande skit.

Jag har ätit en stor frukost, rejäl lunch, fika med kaffe och bulle och kakor samt två portioner av mycket god middag. Jag har ätit detta med stor aptit eftersom jag har tagit ut mig.

Jag sitter alltid här där jag sitter nu. Bara fingrarna rör sig. Huden blek, arslet mjukare.

Idag har jag tagit i så hårt att svetten runnit i ansiktet trots att det var fjorton grader i huset.

Ingen radio hade jag, alldeles tyst var det. Det enda som lät var mina brunstiga bröl.

Det är ju lite patetiskt eftersom det inte är artonhundrafemtioåtta och jag inte har en litet torp med tillhörande steniga åkrar men jag mådde så bra av att vara så duglig och duktig och stark och strävig.

Jag blev lite friskare i hjärnan.

Jag skulle tro att detta var min bästa dag sedan maj.

I går lekte jag mäklarassistent när mamma visade sina fina hus på Lindö.
Jag är så stolt över mamma som vågat bygga och kämpat mot lågkonjunktur, mot konkurrensen, mot pappa. 
Pappa tyckte att det skulle vara bättre att stycka av tomterna och sälja dem men mamma ville satsa. Om mamma är en galopperande vildhäst med storslagna planer så är pappa den grinige kusken där bak som drar i tömmarna och låter ”Naj naj naj Anejta”

Jag tycker att hon gjorde helt rätt. Husen ligger centralt, precis intill vattnet och från balkongen ser man slottet, gamla ångkvarnen och mer vatten.

Så mycket hjälp som jag fått av min mamma genom livet i allmänhet och sedan jag blev mamma i synnerhet så var det en droppe kiss i den stora oceanen att jag hjälpte henne med visningen.

Den där vackra lampan borde jag ju få för besväret kan man tycka.

Kök från Ballingslöv utan beslag, det vill man välja till själv.

Någon undrade om stolen ingick.

”Det är en förhandlingsfråga” sa jag och tänkte att förmodligen skulle även jag ingå i köpet om det var det kunden ville ha.

Hejhej i lånat möblemang från syster Elin.

Badkar i gjutjärn. Endast det bästa är gott nog.

Mamma stod och betraktade mig medan hon fotade.

”Vad har du gjort med håret?”

”Det är en ny trend, att man inte ska använda schampo utan bara tvätta med balsam”

”Du kanske ändå skulle överväga schampo” sa mamma och skrynklade sin fräkniga näsa på det där sättet som vi döttrar är så förtjusta i.

På tredje våningen hittar man ett stort rum med utsikt i nästan alla väderstreck. Om man vill kan man dela av och få ett extra sovrum.

Hejhej slottet över takåsarna.

Om ni är intresserade så når ni mamma på anita@wollinforvaltning.se eller 070-5646236. Om det blir en visning till så är den planerad till den 1/5.

”Jag läser och tänker angående både det tidigare inlägget och denna krönika, att det verkar vara extremt jobbigt det här familjelivet med barn och villa. Man stressas halvt ihjäl och blir gammal i förtid. Jag ser också att många av dina läsare tycker exakt samma sak och då undrar jag alltid varför? Varför skaffar man barn och hela det där dödsjobbiga svenssonlivet? Om det nu är så förödande jobbigt menar jag. Man kan ju alltid välja om man vill ha barn eller inte. Det är ju inget man blir tvingad till. Man kan inte välja om man drabbas av sjukdom och annat men barn är ju det något man kan välja bort. Verkar som att 90% av tiden är ett rent helvete med stress. Jag fattar ingenting. Aldrig någonsin att jag sätter mig frivilligt i det där ekorrhjulet så länge jag kan välja bort det mot en trevligare och lugnare tillvaro.
Men Malin och ni andra, kan ni förklara för en oförstående individ som mig varför ni frivilligt försätter er i detta liv och sedan bara klagar om hur jobbigt det är?”

Svar: En blogg som handlar om hur fantastiskt det är att vara mamma, hur mycket man älskar sina barn och vilka vackra kakor man bakar tillsammans utan att det börjar bråkas om vem som ska knäcka ägg skulle jag inte vilja läsa och därför vill jag heller inte skriva en.

När man läser en ärlig blogg skriven av en förälder så gäller det att se bakom pattsvetten och de hårresande skriken. Den ofantliga kärleken som är större än all vuxenpassion i hela världen står att läsa mellan raderna.

Jag ser barnbloggandet som ren terapi. Kanske bättre ändå att skriva om vedermödorna här, för er, än att ett par gånger i veckan gå fram till barnen och på något putslustigt sätt deklarera hur jefeljobbigt det är att ha barn och att det vore skönt med spetsade fruktdrinkar på en öde ö.

Livet med barn kan vara så fruktansvärt jobbigt, precis som livet tillsammans med sin älskade. Men hur ska man göra? Välja att leva livet ensam eftersom det kan bli jobbigt?

Man skaffar barn för att man tror att det ska bli som på film. Sedan man fött förstår man att det inte är som på fil. Det är bättre. Och sämre. Och man får inte välja.

Om man läser min blogg och inte ser hur mycket jag älskar mina barn så kan jag inte göra något åt det.

Utan mina barn hade jag varit en ingenting. 

När det är jättebra.

När det är lite mindre bra.

Här

I går ägnade jag dagen åt sånt där mammaspring som, ursäkta mig, ALDRIG en man gör.

Sedan jag skrivit det jag skulle, betalat det som skulle betalas hämtade jag det minsta barnet på dagis.

Klockan 16 kom tjejerna hem och länsade skafferiet på mellanmål.

Samtalsutdrag, mamman och mellanbarnet:

”Jag ska skjutsa till teatern, vill du följa med?”

”Nej”

”Men vi ska vara borta två timmar eftersom jag ska göra ärenden under tiden”

”Jag vill inte”

”Men om vi äter på Max eller Mc Donalds?”

”Nej”

”Men då får du ingen mat”

Försöka duger.

”Okej, då behöver jag ingen mat”

Fan.

”Men om vi åker till en leksaksaffär så kan du få peka på vad du vill ha i födelsedagspresent”

”Nej”

Nu har jag fjäskat färdigt. Jag borde veta vid det här laget att det ALDRIG NÅGONSIN lönar sig med henne.

Byter således taktik.

”NU GÅR DU UT OCH SÄTTER DIG I BILEN ANNARS BRÄNNER JAG UPP ALLT I DITT RUM”

Hon reser sig från soffan och efter en stund sitter tre barn intryckta i bilen.

Kör till teatern, lämnar av äldsta barnet. Kör vidare till en kakelbutik som inte har det vi behöver. Treåringen försöker ramla ihjäl sig på en barstol men kan ändå SJÄÄÄÄLV.

In i bilen och vidare till den utlovade leksaksaffären. Önska önska runt i ring.

Köper tre flaskor såpbubblor att använda som muta om jag behöver få ut dem ur huset vid ett framtida tillfälle. 

In i bilen och vidare till biblioteket.

Klockan är 18:30 och teatern är slut.

Plockar upp stora tjejen och åker till Max drive in.

Tre barnmål med två cheeseburgare endast ketchup, en hamburgare endast ketchup, sex chicken nuggets, pommes frites och mjölk. Jag vill poängtera att vi gör detta kanske tre gånger om året.

Vi kör hem och ramlar in i hallen klockan 19:10.

Barnen får äta och treåringen badas under vild protest VILKET ÖVERGREPP ATT BLI REN, YYYYYYL.

Nattas under än större protester. Nu är klockan 19:55 och nu ska jag laga mat till mig själv. Har inte ätit sedan salladen klockan 12 och springer som Kokain-Kate Moss mellan spis och kyl.

Försöker få tjejerna att städa sina rum och njuter maten framför ett avsnitt av The Office.

Klockan 21:15 kliver Joachim in genom dörren efter att ha förlorat mot Bergkvara. Åh så värt det.

Jag vill lägga all min stress, allt kakelstrul och alla barnanekdoter i hans knä men det går inte FÖR DÄR LIGGER EN IPAD.

Vad som sedan hände kan ni kanske räkna ut själva men jag kan hinta om att det innefattade väsande hat och giftiga svordomar mellan tänderna.

Onsdagens morgon började klockan 6:40 av mobiltelefonen som inte gick att stänga av. Om någon vet hur man stänger av larmet på en Sony Ericson Xperia Arc så upplys mig gärna. Jag tryckte på allt, duttade jättehårt på displayen med pekfingret och kastade den slutligen i golvet men den jefelen fortsatte med sitt TRUDELIDUTT.

Hej hej hantverkare Peter klockan 8:00.

”Peter, nu sticker jag till hjärnskrynklaren och kommer hem…när jag är frisk” ropar jag ner i källaren.

”Lycka till”

Vidare till sjukhuset och sedan vidare till extrajobb med ett hus.

Hem och lämna text, bråkar lite med redaktörsPernilla eftersom jag vill göra på mitt eget sätt, det hör till. Vi blir vänner på slutet, det hör också till.

Kör till annan kakelaffär bara för att upptäcka att de inte heller har det vi behöver. Köper annat kakel jag behöver och lastar in sexton kartonger i bilen. Kör hem och bär in kartongerna i källaren. Ställer dem på pingisbordet och tänker för mig själv att det där skulle Joachim kunna ha synpunkter på och fortsätter tanken såhär:

MEN LYCKA TILL MED ATT TA UPP DE SYNPUNKTERNA MED MIG FÖR HELVETE.

Kör till dagis täckt i kakelpuder. Plockar med mig treåringen som är en installation av sandlådedamm, snor, torra läppar och rödfnasiga kinder.  

Klockan 16:00 kommer mellanbarnet hem och kräver ägg till äggrullningen.

Slänger ner tre ägg i en kastrull.

Klockan 16:15 kommer stora barnet hem och det är väldigt sent eftersom målarskolan börjar klockan 16:30.

Plockar upp äggen ur kastrullen, skalar ett ägg under kranen och trycker in i truten.

NU ÄR KLOCKAN FEMIHALV, VI MÅSTE ÅKA.

Alla rör sig i ultrarapid, ingen bryr sig om vraket som står i hallen och ylar.

16:37 hoppar hon ur bilen och springer in i målarhuset.

Hämtar upp Joachim samt cykel på kontoret.

Treåringen har fått en macka med svartvinbärsmarmelad i baksätet. Han har somnat med marmeladen mot bilstolen. Kan tänka mig att Joachim har synpunkter på det MEN LYCKA TILL MED ATT TA UPP DE SYNPUNKTERNA MED MIG FÖR HELVETE.

Kör hem och lämnar barn och Joachim vid huset, kör vidare till ännu en kakelbutik. De har det vi behöver. Det har det vi behöver! Vill falla ner vid kvinnans fötter och kyssa dem. Lägger in en beställning och åker till systembolaget. Där var jag ensam om man med ensam menar ”det såg ut som om det var rea på alkohol”.

Köper tre flaskor rött och tre flaskor vitt och tänker att alla andra säkert har mycket godare vin i sina korgar än jag.

Hemma igen klockan 18:15.

Äter middag, läxhetsar och planerar påskmiddag.

Ser en jättefet kvinna i string på Tosh.0 och lägger mig klockan 22:25.

När Joachim kliver in i sovrummet tio minuter senare sover jag.

Det har inte hänt sedan gamle kungen.

Det brukar ta en timme och tio minuter.

Eller två timmar och tio minuter.

Men i går somnade jag efter tio minuter.

Och det finns inget slut på detta inlägg.

Det finns ingen mening,

ingen särskild substans.

Men det måste sluta någonstans.

Här

Jag sitter här i soffan och skriver en text där jag refererar till dymmelonsdagen.

Jag googlar dymmelonsdagen för att försäkra mig om att det absolut inte heter dymmelsonsdagen.

Det är det inte. Bra.

Men så läser jag vidare om dagen.

Namnet kommer av traditionen att i Skandinavien ersätta metallkläpparna i kyrkoklockorna denna dag av trästavar, dymblar, för att ge en så dämpad klang som möjligt

Jaha, jag har alltid trott att det berodde på att man spikade upp Jesus på korset genom att slå in dymblar i händerna på honom. Men det faller ju på sin egen orimlighet eftersom han dog på långfredagen.

Men ändå, så roligt att lära sig något nytt.

Jag älskar Project Runway, programmet som har allt.

I kväll var det äntligen dags för final. Som jag har väntat!

Men vilken sabla smörja, jag vill ha tiden tillbaka. Och på tal om tid. 100 minuter?

Som gästdomare till detta avgörande avsnitt plockar man in Jessica Simpson.

Jessica Simpson. Kvinnan utan smak.

Hon försökte komma till tals men allt föll platt och det var PINSAMT.

Vidare så undrar jag vilken praktikant som klippte ihop detta skitprogram, jag är förbannad på riktigt.

Sedan finalisterna lämnat catwalken ska domarna överlägga. De överlägger och överlägger och plötsligt säger de att Andy is out. MEN DET SKA VI JU FÅ REDA PÅ NÄR FINALISTERNA ÄR TILLBAKA PÅ CATWALKEN.

Jaha och sedan fortsätter överläggandet. I EN HALVTIMME.

De är inte överens om vem som ska vinna och jag förstår deras dilemma MEN JAG BEHÖVER INTE SE DET. DET ÄR DÄRFÖR MAN REDIGERAR OCH KLIPPER.

Jag är så besviken.

Klockan är nu 23:45 och jag går och lägger mig.

Skit.

redaktionen och undrar om det möjligen är jag som är glömsk eller om jag inte ska skriva krönika till skärtorsdagen.

Får tillbaka ett mail att ämne för krönikan skickades i går förmiddag.

Letar febrilt igenom gårdagens inkorg. Och där ligger det.

Fa-an.

Det låg inklämt mellan ett privat mail och ett mail om ytterligare en samarbetsförfrågan från ett bebisföretag. Det hade jag dessutom läst. Kanske med förhoppningen att det skulle handla om ett erbjudande om en bebis. Du får en bebis om du bloggar om vår bebisfirma.

Nej.

Så nu är tiden ond. Det är ont om tid. Aj så ont.