Från i onsdags finns här

Kavajen är HM(ekologisk) och läppglanset var något kladd jag fick i sminket.

”Härligt Malin jag blev skitkåt av dina tuttar”

Svar: Man tackar. Men om du skulle se dem nu där de flyter över hela kudden skulle vinden mojna och seglen slakna fortare än kvickt.

Skönt dock att veta att man har något i bildarkivet som kan hetsa upp en lättroad.

Läs och njut

Ibland är jag mindre nöjd med WoW och Wärsta. Ibland mer.

Så, nu kan dagen börja.

Jag slutar i Söndag, bilagan.

Mina andra krönikor i Aftonbladet finns kvar.

Nästa krönika i Söndag blir min sista

Det är jättetråkigt.

Jag har suttit här en stund nu och tänkt fram och tillbaka på hur jag ska formulera mig.

Jag vill vara ärlig och säga att det känns skit, att jag har lämnat bra texter som läsarna tycker om.

Jag vill skriva att jag inte förstår varför jag inte får vara kvar. Men det ska man inte. Man ska mörka, helst ska man säga att man slutade eftersom man har ”nya spännande projekt på gång”.

Jag har visserligen spännande projekt på gång(jättespännande hurra hurra uppstått har det lilla Jesusbarnet etc) men jag vill inte sluta som krönikör på Söndag.

Men nu är det så och man måste bete sig. Man kan inte sparka och skrika och riva hål i väggarna medan de bär ut en ur lokalen.

Så, jag går mer eller mindre tyst med huvudet buret mer eller mindre högt.

Jag tycker inte om det men jag accepterar det.

Jag är beredd att dö för Söndags rätt att entlediga mig.

Förlåt att det tagit sådan tid men så fort jag plockar bort ett par flicktrosor från soffbordet så ligger det ett par nya där igen. Det är surrealistiskt och ser ut precis som scenen i Speed där de lurar Dennis Hopper att de fortfarande är kvar på bussen när de i själva verket har klippt ihop övervakningsfilmen. En dams handväska hoppar upp och försvinner och då inser Dennis Hopper att han är lurad. Han blir VANSINNIG och tar sin krabbhand och spränger genast bussen i atomer. Men det försent, ingen dör.

Så är det med flicktrosorna.

Men nu har jag plockat bort dem och blixtsnabbt tagit bilder från olika håll, så där som man ska.

Så nu, jag ger er;

Joachims vår soffa!

Min underbara mat

SJ har i vanlig ordning ordnat ett ofrivilligt timmeslångt stopp i Alvesta. Men lyssna nu: When in Alvesta, gå till Cafe St Clair.

Jag sitter i sminket på TV4. Jag har fått puder och klet duttat på ställen där det är ”lite ojämnt” det vill säga #helaansiktet.

Plötsligt kommer Jimmie Åkesson in i rummet. Helt utan förvarning kliver han in i snygg kostym och politisk vän(en annan Sverigedemokrat). 

Jag blir starstruck. Det hade jag blivit om jag träffat Stalin också. Han är ju död så det hade blivit ett väldigt speciellt möte. 

Jimmie sätter sig i sminket. Han säger ingenting. Sminktjejen säger ingenting. Hans politiske vän bläddrar i en tidning. Jimmie reser sig och går. 

När Jimmie har gått kommer Robert Aschberg. Jag blir glad, jag gillar ju Robert som ni vet. Robert klär sig som min pappa när pappa går runt på gården och lagar sina bryggor och lägger lock på sina brunnar. Det är så befriande och härligt så jag känner att jag måste krama Robert. Så det gör jag. 

Robert går och in kommer David Eberhard, husguden. Han har en grön tröja och är smal. Hans fru ringer på mobilen och sminktjejen tvingar honom att ta det.

Nu är jag klar. 

Jag följer med ner i studion och gör en puff tillsammans med Lennart Ekdahl och Robert Aschberg. 

Nu ska vi alla sitta och umgås i fikarummet(som förmodligen inte heter fikarum på TV-språk)

Det är alltså jag och Robert Aschberg, David Eberhard, Sofia Mymlan Mirjamsdotter, Emanuel Karlsten från Expressen, Jimmie Åkesson och hans vän samt som från ingenstans Johan Pehrson från Folkpartiet och Sven-Erik Österberg från Socialdemokraterna(Sven-Erik sätter sig inte ner utan står bakom en stol och ser god och värdig ut. Jag är väldigt förtjust i den mannens uppsyn)

Jag tar en stor bit brieost på ett digestive och Robert äter godis ur en stor skål trots att han ”egentligen inte äter godis”.

Vi pratar. Alla utom Jimmie som är utanför. 

Jag tycker inte om det. Jag tycker inte om när människor är utanför, oavsett hur fel de har. 

”Jag har skrivit ganska mycket om dig” säger jag till Jimmie.

Det ser ut som om Jimmie blir glad över att någon tilltalar honom. 

”Jaså?” säger han.

”Det är det många som gör” säger hans vän.

”Ja, men jag är inte många, jag är speciell, jag är faktiskt ganska snäll” säger jag.

För det är jag. Jag kan inte låta bli att se det lilla barnet i Jimmie. Jag vill bara att Jimmie ska vakna upp och vara en solidarisk medmänniska som älskar livet och jorden och människorna som bor där. 

Sedan pratar vi lite om fotboll, Jimmie berättar att han var väldigt glad när Bagarn kom tillbaka till Mjällby, jag säger att vi saknade honom väldigt mycket när han försvann. 

Och så blir det debatt och Jimmie plockar fler röster inför valet 2014 där han står en mot två. 

Och vi andra debatterar näthatet och det roligaste på hela kvällen var när Marcus Birro(som satt på länk från Norrköping) plötsligt fick sällskap av sin katt varpå han trycker ut katten ur bild. 

På hotellet somnade jag på fjortonde våningen till dagens Tankesmedjan och drömde om en sak som har gjort mig besviken. 

Men när jag vaknade sken solen och jag åt ett stort lass äggröra och tittade på båtarna som majestätiskt rörde sig genom ismosaiken i Värtahamnen. 

Och nu sitter jag på tåget hem, ett tåg som är nitton minuter försent. Allt är som det ska. Bra.