ST ANNES. Från det ena till det andra.
Sir Bobby Robson dog alltså i går, och det är inte den här bloggens egentliga uppgift att rapportera om det – det finns det andra som gör med sällsynt stilistisk ackuratess och de orden kan ni läsa här.

Men när man befinner sig i England när en av de största, och nu menar jag absolut största i alla möjliga och omöjliga kategorier, lämnar det här livet går det inte ducka för att det är en otroligt stor fotbollspelare, tränare och framförallt människa, som checkat ut.
Och England vet hur man hyllar sina hjältar.
Sverige? Vi har så mycket att lära oss.

Själv minns jag bäst förlusten på straffar (vad annars?) mot Tyskland (vilka annars?) i VM 1990 och den blanka tomheten i blicken när han klappas om på bänken, och Sir Robson var mer värd än någon annan att få vinna något stort med England. Ett England som under hans mantel var så otroligt klassiskt och som till och med fick många svenskar att känna sympati för ett land som egentligen inte var sympatiskt.

Han vann aldrig den titeln med England, och det känns nu två decennier senare som en väldigt stor förlust. Han förtjänade den mer än någon annan.

Om ni har en sekund över, och bär på ett intresse om stor stor människas livsgärning, så rekommenderar jag er att läsa det här, och här har ni några fantastiska rader från den fantastiska texten.

There was an old world dignity to Robson, an individual often bemused by this ”bling thing” of the modern game. In 2003, when Kieron Dyer asked for the Newcastle team bus to turn back to St Andrews because he had forgotten something, Robson was stunned to learn the item was a diamond earring.

”Can you imagine in my playing days a player telling Bill Shankly: ’Stop the bus, Bill, I’ve left me earring in the dressing-room!” Robson mused. Yet the kings of bling, the likes of Dyer, adored ”Uncle Bobby”.

Läs, som sagt. Sir Bobby Robson har förtjänat fem minuter av era liv.

/Johan Linderstam