Diego Armando Maradona vänder ut mot planen, kastar en snabb blick mot den orutinerade, algeriske domaren – och firar som en galen.

Englands förbundskapten vänder sig mot Don Howe, assistenten, och säger:

– Han har inte sett det. Domaren såg inte att han tog med handen. Han godkänner målet.

23 år senare får Bobby Robson alltså skaka the Hand of God.

Sir Bobby är död, den senaste eller kanske siste elegante engelske förbundskaptenen finns inte längre.

Och det gör han ju förstås ändå

På många sätt blev han en länk mellan det gamla England och den nya världen, i en tid när England var en sluten miljö gav han sig ut och tränade lag i Holland och Katalonien och Portugal, han vann titlar med PSV och Barça och Porto. Han släppte fram Ronaldo och undervisade José Mourinho.

Sir Bobby var en kosmopolit i en tid när England just skulle börja öppna sig för intryck. Själv höll jag under många år mer på hans England än på Sverige, och vore det inte för Maradonas janus-geni 1986, Gary Linekers sjukdom 1988 eller de där förbannade straffarna 1990 hade han vunnit en stor titel åt sitt land.

Så sent som i söndags kom 33 000 till St James’ för att se en match mellan slocknade stjärnor ur Tysklands och England lag från VM90. Det mest anmärkningsvärda från den matchen (utöver ett oerhört tjusigt frisparksmål av Alan Thompson) var att det var en match för Sir Bobbys cancerfond, och att han satt där och log ungefär som vanligt, med sina piggt pliriga ögon.

Sir Bobby var gammal på slutet, han gav ett lätt förvirrat intryck i en del intervjuer – men på något sätt personifierade han den väg engelsk fotboll borde gå. Med fötterna på Portman Road (han står staty där), men med ansiktet vänt mot världen. Med en sjuhelvetes energi sprungen ur kolgruvorna i Durham, men med ett kontinentalt passningsspel som passade både i Holland och Katalonien.

Häromåret fick han en Lifetime Achievemnt Award på en gala i BBC. The Beeb vräkte på med allt de hade, och för en gångs skull kändes det motiverat. Sir Bobby pratade om spelare han tränat, om klubbledare han haft. innan han avslutade med att vända sig till himlen och sin pappa, den gamle gruvarbetaren.

– Han hade älskat att vara här. Han hade inte kommit hit med bil, han hade inte kommit med tåg, han hade hjulat hit hela vägen från Durham. Och det hade tagit honom sexton och en halv minut.

Bobby Robson är död, han skakar Guds hand och den här gången är det den riktiga. Maradonas? Den erkände han aldrig.

– Det där var inte Guds hand, sa Sir Bobby. Det var en gangsters.

/Simon Bank