Har varit ute och spelat lite banor de senaste dagarna. Körde bland annat Flommen som jag inte spelat på 20 år och hade svaga minnesbilder från. jag blev verkligen överväldigad av banan som jag tyckte var helt underbart rolig. Det var en underbart lugn och varm kväll med lagom många spelare ute och badgäster kom i badrockar och hejade och greenerna var lite för mjuka så att bollarna satt så där gött.

Flommen kan mycket väl mäta sig med Falsterbo och Ljunghusen och greenområdena var bland de bästa jag spelat på ett bra tag trots att banan inte var i toppkondition. Dessutom känns stämningen lite mer avslappnad än på Falsterbo där det ibland kan kännas som att man bryr sig mer om varandras kläder och vem som kan knäppa pikén längst upp i halsen än golfen.

Skriv in och berätta vilka banor ni spelat som varit bäst i år.

Eller om det hänt något annat kul

ST ANNES. Och så var det över för den här gången. Och sällan har vi sett en mer välförtjänt segrare.

Där många andra sköt bort sig sträcktw Catriona Matthew på ryggen och räddade par eller gjorde birdie.

Hon är den första skotskan någonsin att vinna British Open, och man kan ju bara tänka sig hur det kändes att vandra upp mot artonde green… Nej fan, hur kan man det? Du, jag och alla andra dödliga har inte en förbannad aning. Men skönt måste det varit, helt klart.

Och det är många som är glada här för att det blev en brittiska som vann. Förstås. Konstigt vore det annars, men det var ett tag sedan sist. Närmare fem år (Karen Stupples vann på Sunningdale 2004).

Nu lär det bli fest Matthews kvarter i Edinburgh, det lär nog rinna några pints ur pumparna. Och konstigt vore väl annars.

Eftersom den här halvan av bloggen haft blicken på hela andra saker så får man lite så här i efterhand skjuta in ett grattis till Oskar Henningsson, något kollega Strömberg redan så föredömligt gjort.
Henningsson är en riktigt skön lirare som förtjänade en stor framgång. Nu kom den, och plötsligt var kortet säkrat ett tag framöver.

Så kan det gå.

Stort, stort grattis, Oskar.

/Johan Linderstam

Passar på att skjuta in ett litet grattis-inlägg till vår senaste segrare på Europatouren.

Oskar Henningsson, som fyller 24 om den dryg vecka, vann i Tjeckien i skön stil. Han spelade bra i Barsebäck också och verkar vara en lite streaky-player; när han spelar bra så gör han det rejält… och vice versa lite grann.

Kul och välbehövligt med lite nya namn på herrsidan ett år som hittills sett lite trögt ut på herrsidan. Ja, jag vet att Henrik Stenson vann Players men i övrigt har det varit tunt.

En annan smålänning, Patrik Sjöland, kom elva i Tjeckien så nu lär det drickas en och annan pils kan jag tro och hoppas.

Glöm det jag skrev innan.
Så fort bloggen kliver ut på banan drar Hjorth utslaget i en bunker, bunkerslaget till den här ruffen och knackar ut det tredje slaget till semiruffen. På ett par fyra. Inspelet var fint, och nu har hon två meter för en bogey. Men med tanke på att bloggen tittar på är oddsen 1.07 på att hon missar den… Och det gjorde hon. Snabb sexa och dubbelbogey. Tyvärr. /Johan Linderstam

ST ANNES. Mimmi Hjorth sade att hon bara skulle köra på, sikta uppåt och avancera på leaderboarden.
Skönt med någon som håller vad de lovar.

Efter nio hål är hon två under par för dagen och är nu delad åtta. Catriona Metthew viker sig något i toppen och har tappat två slag, och nu är avståndet bara fem slag till en förstaplats. Och som Hjorth säger, ”allt är möjligt i golf”.

Och det är bara att hoppas att hon har rätt.

Att allt är möjligt.
Även det omöjliga.

/Johan Linderstam

Sista dagen är en bit på väg, och den kommer handla om två saker: vem vinner British Open och hur kommer Solheim Cup-lagen se ut? De tas ut ikvälloch presenteras på en presskonferens här på Royal Lytham, och det vi främst undrar är vilka som får ett wildcard. Tre delas ut, och Anna Nordqvist har behov av ett eftersom hon inte spelat tillräckligt med turneringar på Europatouren för att kvala in genom poäng och världsranking. Vilka kan mer tänkas få? Kanske Skarpnord, ev. Stupples, men det är en gissningslek som är svår att vinna. Sophie Gustafson spelar bra igen, men man får inte spela som igår föratt vinna en major. Anna Nordqvist håller i och leder svenskbollen mot Emma Zackrisson med ett slag. I den andra blågula duon, Louise Stahle och Karin Sjödin, har Stahle grepp. Men det hjälper att Sjödin precis gjort dubbla dubblar. Om ungefär en halvtimme går Mimmi Hjorth. Det är henne vi får hoppas på idag. /Johan Linderstam

ST ANNES. Nej, ska vi vara lite ärliga?
Det här gick fullständigt åt helvete.

Sophie Gustafson heter svenskan som gick ut i vinnarläge och som kom tillbaka i en brygga som.. ja fan, som hade brutits på mitten. Hon var knäckt, och kroppshållningen sista hålen skvallrade om det. 
Det var uppgivet, tappad inspiration, ett spel som liknade mitt efter en dyngblöt natt på krogen utan sömn efteråt med lånade vänsterklubbor i juniorlängd på Bro Hofs svarta tee på över 7300 meter.

En överdrift? Bara lätt, men efterdrifter och svordomar är vår möjlighet att göra en poäng ibland.

Före tredje dagen: ett över och vinnarläge.

Efter tredje dagen: elva över och lingonserien.

Go’natt.

Hon var så lack efteråt att hon vägrade snacka om det, hon sade att ”allt gått dåligt”, sedan vek hon av. Man får tycka vad man vill om det, men det här inte en utfyllnadstävling på SAS Masters tour i oktober. Det här augusti och fucking British Open.

Då vill folk veta mer. Inte bara jag, ni också. Hoppas jag.

Men men. Det lilla halmstrå som finns kvar stavas Mimmi Hjorth. Hon gick ett över i dag och ligger totalt fem över och kan jaga en topp tio-placering. Och det ska absolut inte underskattas.

Men man vill ha mer. Inte bara jag, ni också. Hoppas jag.

Sophie Gustafson är tjejen med vit keps ute i spenaten. Innan låg hon på fairway 60 meter längre bak. Det är en bild som säger mer än 1000 ord.

Royal Lytham & St. Annes 18:e. Ett fantastiskt golfhål med ett lätt surrealistiskt klubbhus i bakgrunden. Jag vet inte om det framgår här, men det ser ut som ett pepparkakshus. Tur man käkade en stabil lunch. Sedan finns det en del bunkrar också. Jag och TT:s Henrik Skiöld fick det först till elva småjävliga pottbunkrar från där vi stod, men efter lite forskning visade det sig vara sexton stycken. På ett hål. Då förstår ni.

Sophie Gustafson fick avsluta med ett bunkerbesök, uppgrävning till fairway, kanoninspel (ser ni här) och sedan räddad parputt. Kul med en ’fin’ avslutning, tråkigt med en skitrunda.

/Johan Linderstam

ST ANNES. Man vill ju gärna skriva om solsken, sangría och svenska scorer på några slag under par.

Det får vi tyvärr skriva om någon annan gång.

Nu skiner solen förvisso sporadiskt, men man skulle nog få stryk om man frågade efter en spansk sommarsup i brittiskt bully-land.

Och scorerna under par lyser med all uppenbarhet med sin frånvaro.

Sophie Gustafson hette hoppet när vi vaknade i morse, men några timmar senare har hon gått sju över par och har en total på åtta över. Skit.

Mimmi Hjorth har förvisso gjort fyra birdies under dagen, hon är på hål 16, men hon har också hunnit med fem bogeys och är totalt på fem över och sju slag från ledning. Liten skit.

Karin Sjödin är på väg in i klubbhuset efter en runda som ser ut att landa på sju över par och en total på tolv över. Skit.

Anna Nordqvist ligger totalt tolv över, Emma Zackrisson tolv över och Louise Stahle tretton över. De har gjort det ganska bra i dag, men tyvärr gjort det sämre tidigare och är ljusår från topplaceringar. Skit skit skit.

Och till råga på allt så torskade man ett vad mot Svensk Golfs Karin Klarström och nu får bloggen bjuda på bira i baren i kväll. SKIT.

Man ska alltid läsa det finstilta, glöm inte det. Läs alltid det finstilta.

Or else you get bullied.

/Johan Linderstam

ST ANNES. Från det ena till det andra.
Sir Bobby Robson dog alltså i går, och det är inte den här bloggens egentliga uppgift att rapportera om det – det finns det andra som gör med sällsynt stilistisk ackuratess och de orden kan ni läsa här.

Men när man befinner sig i England när en av de största, och nu menar jag absolut största i alla möjliga och omöjliga kategorier, lämnar det här livet går det inte ducka för att det är en otroligt stor fotbollspelare, tränare och framförallt människa, som checkat ut.
Och England vet hur man hyllar sina hjältar.
Sverige? Vi har så mycket att lära oss.

Själv minns jag bäst förlusten på straffar (vad annars?) mot Tyskland (vilka annars?) i VM 1990 och den blanka tomheten i blicken när han klappas om på bänken, och Sir Robson var mer värd än någon annan att få vinna något stort med England. Ett England som under hans mantel var så otroligt klassiskt och som till och med fick många svenskar att känna sympati för ett land som egentligen inte var sympatiskt.

Han vann aldrig den titeln med England, och det känns nu två decennier senare som en väldigt stor förlust. Han förtjänade den mer än någon annan.

Om ni har en sekund över, och bär på ett intresse om stor stor människas livsgärning, så rekommenderar jag er att läsa det här, och här har ni några fantastiska rader från den fantastiska texten.

There was an old world dignity to Robson, an individual often bemused by this ”bling thing” of the modern game. In 2003, when Kieron Dyer asked for the Newcastle team bus to turn back to St Andrews because he had forgotten something, Robson was stunned to learn the item was a diamond earring.

”Can you imagine in my playing days a player telling Bill Shankly: ’Stop the bus, Bill, I’ve left me earring in the dressing-room!” Robson mused. Yet the kings of bling, the likes of Dyer, adored ”Uncle Bobby”.

Läs, som sagt. Sir Bobby Robson har förtjänat fem minuter av era liv.

/Johan Linderstam

ST ANNES. Radiosportens Gunnar Brink är en rutinerad herre. Han bär på decenniers mer erfarenhet på bloggen och rör sig vant i alla sammanhang och löser alla motgångar på uppstuds.

Så vad gör man när klacken lossnar? Man tar ett djupt andetag och lägger all energi på plan B, eftersom Brink självklart har en plan B i ryggan. Hur den ser ut? Så här.

Till och med Anna Nordqvist slog ner blicken mot marken och roades. Och det är klart, det här är inte Maldiverna, inte heller Finspång i maj.

This is England, and there’s a shitstorm heading our way.

Bloggen ska nu inte raljera över detta, den bär ett par glashala Chuck Taylors som inte kommer bära hela vägen till Rom.

Och det handlar inte om vad man bär, utan om hur man bär upp det. Så det är bara att böja sig för faktum.

Brink-Bloggen 1-0.

/Johan Linderstam