Nyligen läste jag en kommentar på en sportsida, författad av en helt visst skicklig journalist. I en normal-lång kolumn använde han ordet jag 21 gånger, därav mig 2 gånger. — Jag har sedan ett par år noterat detta fenomen som en alltmer dominerande trend i svensk journalistik, särskilt i s k populärjournalistik, vad det nu är för något. Dessa kommentarer handlar numera i dominerande grad om skribenterna själva. Det gäller det mesta: politik, skvaller, sport, osv. Jag, jag, jag, osv i oändlighet, jag tycker, jag kände så och så, jag upplevde, jag njöt, jag grät, jag minns. Skribenterna tycker uppenbarligen att de själva är mer intressanta än det ämne som berörs och redaktionsledare satsar på denna egocentrism. — För någon tid sedan, när jag retat upp mig tillräckligt, försökte jag göra någon enkel statistik genom att räkna upp hur många kolumner som hade ordet jag i ingressen. Men det var meningslöst, eftersom det gällde nästan alla. Många började rent av artikeln med detta intressanta ord. Det är klart att det är enklare att skriva om sig själv än att mödosamt studera ett ämne och förklara dess komplikationer. — Ack ja, nu har jag gnällt nog för den här veckan.