Nu, 70 år efter Hiroshma och Nagasaki, påminns vi om den oerhörda katastrofen. Jag har en invändning mot allt jag har sett som kommentarer dessa dagar. Alla tycks upprepa USA:s officiella motivering till bomberna, nämligen att motivet var att få slut på kriget mot Japan. Amerikanerna sa till och med att USA på det sättet räddade människoliv, fast de därmed inte innefattade japanska liv. 20 år efter maktdemonstrationen kom det i USA ut en omsorgsfull undersökning, en bok som blev mycket omdiskuterad men som nu tycks vara glömd: ”Atomic Diplomacy: Hiroshima and Potsdam”. Författaren, den unge historikern Gar Alperovitz, visade på basis av officiella dokument, att man i USA ansåg att Japan ändå inom kort skulle kapitulera. Atombomberna hade ett annat syfte, nämligen att imponera på ryssarna: ”… atombomben spelade en roll när det gällde att utforma politiken, särskilt i samband med (president) Trumans enda möte med Stalin vid Potsdam-konferensen i slutet av juli och början av augusti 1945”. Atombomben, sa Truman till sin krigsminister, ”gav honom en helt ny känsla av självförtroende.” Vi kunde ”diktera våra egna villkor vid krigsslutet”. Stalin blev verkligen imponerad och ryssarna satte så fort som möjligt igång med att framställa egna atomvapen. — Jag menar att atombomber strängt taget inte borde kallas ”vapen” eftersom de inte kan användas för att uppnå något som helst politiskt eller ekonomiskt eller ens militärstrategiskt mål. De kan bara åstadkomma en gigantisk ömsesidig destruktion. I den mån det har förekommit minskningar och kontroll så har detta blivit möjligt som följd av folkliga opinioner som är emot denna politiska dårskap.