Det talas om att vi behöver en europeisk ”offentlighet”. Det betyder en gemensam debatt i hela Europa, i varje fall i EU. — Början var realistisk, materialistisk. Kol- och stålunionen tillkom på tyskt och franskt initiativ efter det dåraktiga andra världskriget, en fortsättning på det minst lika sanslösa första världskriget. De europeiska staterna skulle samordna produktionen av kol och stål förutan inget krig är möjligt. Nu är detta, förstår jag, mossigt,  tiden går. —  Nu segrar högerpopulister, hel- eller halvfascister, flyktingmotståndare och folk som helt enkelt ogillar utlänningar. — Jag har levt med en europeisk offentlighet sedan tonåren, rent av sedan barndomen, på grund av resor runt om i Europa år efter år, därtill .Jag var, till råga på allt, en plugghäst, och det är jag fortfarande. . Nu, förstår jag, är tre terminer i Oxord. Sådana europeiska minnen förefaller nu vara nostalgi. — För mig gällde upplysningsfilosofi, humanism, respekt för vetenskap, försök til  språklig klarhet och och, varför inte, ensmula logiskt pedanteri. Filosoferna: Spinoza, Hume, Kant, Russell. Isaiah Berlin. Det betydde, i politiken, demokrati och mänskliga rättigheter. — Jag har förlorat. För resten av mitt liv gäller högernationalism i Europa och USA. — Kant skrev om upplysningstänkandet i europeisk politik, insiktsfullt, kanske pessimistiskt: ”Av så krokigt timmer som människan är gjord av kan ingenting alldeles rakt timras.”

 

 

 

2Av så krokigt timmer som