Motståndet mot EU i Storbritannien, såsom det drevs av Brexit, samlade stora delar av Arbetarklassen och underklassen. Men högern vann. Detta är en tragedi, läser jag i den vänsterintellektulla tidskriften ”New Statesman”, som jag prenumererat på sedan jag var student i Lund. Ropen av vrede från lågavlönade, arbetslösa och sämre utbildade, särskilt i försummade regioner, resulterade inte i någon synbar framtid för dessa EU-motståndare utan i en seger för eliten. Historiens ironi. Blir resultatet mer arbetslöshet, sämre resurser till sjukvård och skola, fler utbildade makthavare från prestigeskolor och snobbiga universitet? Högerpolitik som vanligt, kan vi undra. Försämringar av välfärden, som under Thatcher, Blair och Cameron hotar. — De som välkomnar det brittiska beslutet är Europas högernationalister, en brokig samling, mest kända Le Pen i Frankrike, Wilders i Holland, Trump i USA och vår tids ryske tsar Putin. De har skickat glada hälsningar. Ändå var det tydligaste budskapet från dem som stödde Brexit att de var emot eliter. Men kapitalisterna vinner, som så ofta. —  De vann inte minst med stöd från en hänsynslöst reaktionär och samlad tidningspress, vanligen kallad populärpress. Här blomstrade utlänningshatet, lögnerna, ”kontinenten”, ”Bryssel”, ”Hitler”, rasism, fantasier om polska rörmokare och andra utlänningar som tar våra jobb. Tre tidningar avvek, intresserade av sanning och vett: Financial Times, Times och Guardian.  Sedan kom triumfen för Europas högernationalism. — Men även i den liberala ”Economist”, förespråkare för ”Remain”, stanna kvar i EU, har insett hur högerkrafter segrade och de sämst ställda förlorade. Som vanligt. Cornwall i sydväst, en av de mest eftersatta regionerna, förlorar sitt EU-stöd, för att ta ett uppmärksammat exempel. De kräver nu kompensation av den nya regeringen, det kan de ju drömma om när Englands ekonomi av allt att döma får än värre problem. — Klassanalys behövs, det är min uppfattning. Men högern avskyr klassanalyser, det har de ju alltid gjort, även i Sverige. Det finns inga klasser, sa högern, engelska Tories redan på 1800-talet. ”En nation” var deras slagord. Nu ökar lönerna i västvärlden med ca 2 procent årligen, läser jag, för dem som har jobb, och med ca 80 procent ökar kapitalinkomster, osäkra och varierande siffror kanske men trovärdiga nog. — Det blir inte bättre så länge jag lever.