Är det verkligen möjligt att svensk socialdemokrati ska acceptera ett system inom skola, vård och omsorg som styrs av riskkapital, privata vinstintressen och entusiasm för skatteflykt? Även om man har varit med länge så är detta ämne ett ovanligt viktigt ideologiskt inslag vid en socialdemokratisk partikongress. Själva frågan verkar egentligen unikt absurd. — Alla vet dessutom att det inte finns någon som helst folklig opinion av betydelse för skattetrixande och vinstjakter på dessa för svensk arbetarrörelse så centrala frågor.  Vi vet att skolor som drivs med ambition att skapa privata vinster förordar elever från sociala miljöer med traditionellt intresse för studier, medan elever från sämre lottade familjer helt enkelt blir dyrare. — Även när det gäller vårdsektorn finns intresse för privata vinster som drivkrafter i en utsträckning som tycks vara mer omfattande än i jämförbara länder. Till och med företag som delvis får skattepengar kan, såvitt jag har förstått, föra över vinster till s k skatteparadis. — All detta motiveras på borgerligt håll med ett kvsipolitidiskt språk som handlar om ”management” och därtill ”individens frihet”. Även i seriösa tidningar betecknas kritik som ”vänsterpolitik” och med ordalag som om det gällde hot från  kommunismen. — Här har vi verkligen en genuin klassfråga i dagens Sverige. Det påminner mig om hur högern i min ungdom bekämpade stipendier som skulle göra det möjligt för ungdomar från sämre lottade familjer att bedriva studie på högre nivåer. Om inte partikongressen fattar ett radikalt beslut, vad finns då kvar av svensk socialdemokrati?