+Den kloke ledarskribenten Ingvar Persson erinrar sig idag den högerliberale professorn Zetterberg som för ett antal år sedan lanserade en konservativ tes om det lilla och det stora samhället. Jag är äldre och minns min ungdoms liberale hjälte Herbert Tingsten och hans ideologiske lärjunge Per Ahlmark. De krävde med höga röster svenska kärnvapen. Vi skulle kunna slåss mot ryssarna med likvärdiga vapen och inte med ”pilbågar”.
Jag läste Bertrand Russell, som sedan 40-talet bedrev en insiktsfull argumentation mot kärnvapen. Fast högadlig stod han till vänster i politiken.
Jag kan lätt räkna upp eftertänksamma liberala ideologer som jag haft nytta av, t.ex: Adam Smith, Mill, Keynes och Isaiah Berlin.
Dagens svenska liberaler vill att vi ska gå med i Nato tillsammans med USA och Turkiet.
Liberaler i alla länder begrundar den världsomspännande liberalismens öde.

Även vi som tror oss leva i journalistikens värld kan tröttna på flödet. Dagligen undrar jag vad jag behöver om Svenska Akademin, Trump, Zlatan, rocklegender och folk som klagar på sjukvården. Mina nyhetskällor är morgontidningen och radion, jag har inte tid   tid att se på tv. — Min telefonsvarare (eller vad det nu heter) säger ibland en de hemska orden: DU HAR INGA MEDDELANDEN. — Wittgenstein sände en gång ett manus till en förläggare med bifogad kommentar: min bok består av två delar, den som du nu har fått och en andra del som är viktigare men den har jag ännu inte skrivit. Det finns sådant som man inte kan tala om.  Förläggaren refuserade förstås. —  Vi äldre måste kanske då och då meditera över de den gåtfull orden DU HAR INGA MEDDELANDEN.

För ungefär 30 år sedan, en vacker vårsommar morgon, slog jag mig ner på Börshusets trappa, huset där, som alla nu vet, Svenska Akademin brukar träffas. På trappan satt i morgonsolen två unga män med var sin ölflaska. Efter en kort stund anlände en skolklass under ledning av en ung lärarinna. En av männen hälsade henne välkommen med orden ”Har du varit i Valparaiso?”. Det hade hon inte. — De båda sjömännen reste sig upp och vände sig till  till skolbarnen och sa: ”Nu ska vi berätta för er om latitud och longitud.” Vi avlyssnade en fullkomligt saklig och korrekt berättelse. Barnen lyssnade andäktigt, solen steg långsamt över Svenska Akademins hus. — Lårdom är alltid av värde.

Under påsklovet kom våren och vi brukade vi spela kort i en skogsbacke som kallades Klockarebacken. Klockaren, kantorn, bodde i närheten. Längre bort syntes kyrktornet över träden. Vi trodde inte på Jesus uppståndelse, att han vältrade bort stenen och stack, för att återkomma senare. —   Jag minns en påsk i spanska Granada, i Andalusien, namnet ursprungligen arabiskt. I de trånga grändernas halvmörker kom män springande, som bar  Jesus, blodig, på en bräda på axlarna, och sjöng entoniga klagovisor.  —  I morgon minns vi uppståndelsen och jag lyssnar gärna på Johann Sebastian Bach. Av tron på mirakel återstår i vår kultur musik. — Min ungdoms påsklov är nu något i Storlien eller på Kanarieöarna.

Ett resultat av president Trumps maktutövning är att frågan om fakta i det politiska språket har blivit ovanligt spännande. Termen ”faktaresistens” har kommit på modet. Min morgontidning DN tycks ha nominerat särskilda granskare. Utmärkt. — Men det finns problem med fakta och värderingar. I DN läste jag på en sida att socialdemokratiska partiet är en ”ångvält” som kör över alla andra och på  en annan sida att partiet till följd av det parlamentariska läget är svagt. Vad är fakta? Jag menar helt enkelt att det får läsarna avgöra. — Trump sa häromdagen att en hög tjänsteman var en ”jävla idiot”. Inte ens Orwells satiriska version av ett Sanningsministerium skulle ta itu med sådant. Det rör sig inte om sanningar och fakta. — Ofta hör jag någon i radion säga att ”utlänningar” kommer hit och begår brott. Forskare till exempel i Brottsförebyggande rådet visar att om man tar hänsyn till den socialekonomiska bakgrunden är påståendet inte sant. Men kverulanter bryr sig inte om sådana fakta. Och Inte kan väl Statistiska Centrallbyrons rapporter bli populära. —  Dock behövs ständigt faktakontroll, ett av flera yrken för mediefolk. Jag följer med intresse sådana ambitioner. —  Bertrand Russell skrev en gång för länge sedan ironiskt (på tal om Hegel) att ju sämre logik man använder desto intressantare resultat kommer man fram till.

I desa dagar med falska nyheter tänker jag på den filosofiska ”Wien-kretsen. Inte många minns den. Men det gör jag och det tycker jag är värt att minnas, nu när högerextremism sprider sig från Österrike, Ungern, Tjeckien och Polen över stora delar av Europa. — En grupp filosofer samlades i Wien från mitten av 20-talet för att analysera filosofiska idéer och deras samband med matematik, naturvetenskap och demokrati. Ibland kallades de ”positivister”, ett skällsord bland s k idealister. Många i Wienkretsen var judiska vetenskapsmän. Tyskarna med Hitler som ledare anslöt Österrike till Tyskland vid mitten av 30-talet under den reaktionära österrikiska borgarklassens jubel. Wien-kretsen krossades, dess ledare Moritz Schlick mördades på univeritetets trappa av en mentalsjuk student. De som hade möjlighet emigrerade till England eller USA. Judiska akademiker avskedades från sina befattningar och antisemiter tog över. — Dessa filosofer är inte helst glömda. De beskrivs och analysera i en nyutkommen bok av matematikern Karl Sigmund: ”Exact Thinking in Demented Times”. Historien upprepar sig, nu är vi där igen. — Det exakta tänkandets ideal började med 1800-talets nyskapare inom matematik och naturvetenskap, fullföljdes av Bertrand Russells matematiska logik och fick stimulans av Einsteins relativitetsteori och därefter följande idéer om kvantmekanik. Wittgenstein stod vid sidan av Weienkretsen fast han var österrikare av judisk familj och legendarisk redan innan han emigrerade till England. — Karl Popper, också från Wien och judisk intellektuell, kom via London till universitetet på Nya Zeeland där han skrev sin berömda bok om ””Det öppna samhället och dess fiender”. —  Sedan kom Heidegger in i bilden på allvar. Han var nazist och antisemit och en kort tid  rektor vid universitetet i Freiburg där han hyllade Hitler och nazismens ”förnyelse av den tyska nationen”. Heidegger blev populär bland åtskilliga unga filosofer, även i Sverige. Isaiah Berlin talar om de som ”gick vilse i Heideggers mörka

En gång  för länge sedan besökte jag en källarlokal i Betlehem, platsen där enligt legenden och turistpropagandan Jesus föddes. Det var halvmörkt, några brinnande ljus, och en grupp mumlande grekisk-ortodoxa präster från Ryssland. Här inträffade alltså undret. Jesus, Guds son, föddes under julnatten, ett resultat av den obefläckade jungfrufödelsen. Josef, jungfru Marias man, säger (enligt Hjalmar Gullberg) ”Jag heter Josef och är timmerman/  Men gossen som hon gav mig, vem är han?” — Jo, han är efter vad vi fått lära oss under ett par århundraden Guds son. Detta framgår också av dagens, eller nattens julevangelium. Vad ska vi tro? — Jag går till Spinoza, min religionsfilosof, som har kommenterat anekdoterna om Jesus. De är, skrev Spinoza, tusenåriga vandringshistorier berättade  i öknen av analfabeter. Vi vet att analfabeter har gott minne och kan berätta, till exempel i den arabiska sagosamlingen ”Tusen och en natt”. Det finns paralleller, med tre vise män, syndafloder, Guds straff, död och tortyr som straff för syndare och avfällingar, allt. — Jag önskar alla en god jul och ett gott nytt år.

I kommentarer om Staffan Heimerson citeras Voltaire: ”Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att framföra den”. Detta har ofta åberopats som stöd för yttrandefrihet, inte minst av journalister. Nu dyker det upp igen. — Som alla enkla slagord har det brister och det visste skeptikern Voltaire. Det skulle till exempel idag inte citeras som stöd för nazister och antisemiter, nu när vi tvärtom försöker lagstifta om hur deras yttrandefrihet ska begränsas. Få anständiga medborgare skulle med det citatet vilja försvara angrepp på muslimer, romer eller personer med avvikande sexualitet. — När jag för länge sedan var chefredaktör på Aftonbladet stoppade vi en kolumnist som hyllade Pol Pots folkmord i Cambodja. Jag hade två gånger besökt flyktingläger vid den thailändska gränsen där fördrivna familjer hade lyckats ta sig över bergen. Jag visste vad som pågick på andra sidan. Vi kunde inte ha en åsikt om detta på ledarsidan och en annan uppfattning av en återkommande känd Pol-Pot-anhängare inne i tidningen. Ingen åberopade såvitt jag minns  Voltaire. — Vi var många, kvinnor och män, som deltog i vad som på den tiden kallades könsrollsdebatt. Nu pågår en nästan världsomspännande rörelse #metoo, av många med rätta betecknad som em revolution. Jag stöder den fast jag är ännu äldre än Staffan Heimerson.

De kallar sig liberaler och alla borde väl vara lika goda liberaler, även om gränsen till riksdagens 4 % hotar. Det fanns en tid, som kulminerade för 100 år sedan i år, då socialdemokrater och liberaler kunde samarbeta om allmän och lika rösträtt. Sedan kom 1920-talet med arbetskonflikter. Då ställde liberalerna utan svårighet upp på arbetsgivarnas sida och strejkbrytare kunde hyllas med slagord som ”arbetets frihet”. Jovisst, då gällde det ekonomisk makt.  Samverkan med socialdemokrater var slut. Nya regler formulerades på arbetsmarknaden. Konflikter minskade och snart samverkade socialdemokraterna i stället med ”bönderna”, rena kohandeln, framgångsrik realpolitik. — Nu proklamerar liberalerna, ibland benämnda ”Björklund”, klassresa och berättar om sin egen, gärna det. — Men vad är denna resa för liberalerna? Den är individuell, gäller enstaka individer men sällan eller aldrig hela kollektivet av sämre ställda. Då blir däremot de missgynnades organisationer huvudfienden. Det värsta av allt blev från 20-talet LO och så är det fortfarande, t ex på Dagens Nyheters ledarsida, med förakt och retorik t ex om att socialdemokratiska politiker går i LO;s ledband. — Liberaler kan röras till tårar när en enstaka person gör en klassresa och tar då fram retoriken om individens frihet. Men de ryser av oro sedan mer än hundra år om det blir tal om att de sämst ställda organiserar sig.  Då kommer också klassförakt fram, t ex när det påstås att ”svetsaren” talar dålig svenska. — För egen del är jag kvar i medelklassen så länge jag kan minnas.

Vi vanliga väljare undrar över den borgerliga oppositionen, som ju vill bilda regering. De har två idéer. 1) Stora satsningar inom sjukvård, pensionärer, skola, forskning, polis, försvar, framför allt mer än den nuvarande regeringen, varvid de strider inbördes om vem som vill satsa mest. 2) Lägre skatter. Jag har sett kolumner i tidningen om hur många miljarder de olika borgerliga partierna vill sänka skatter och mest häpnadsväckande är de nya moderaterna. Det lilla kristna partiet drar till särskilt kraftigt när det gäller militären. — Högern vill alltid, i alla länder och alla tider ha lägre skatter för höginkomsttagare. I tidningsreportage ser jag exempel i deras lyxmiljöer. De föraktar ”politik” som ”käbbel” men de förstår en politik: lägre skatter för höginkomsttagare. En del flyr vårt land för skatteparadis någonstans Bedriver de företag inom vård, skola och omsorg vill de kamma hem vinster, vilket de kallar ”frihet”. — Krav på lägre skatter förekom för 3000 år sedan bland Egyptens jordägare längs Nilen. Nu sänker USA:s president skatter för höginkomsttagarna. Detta HÖGERN, överallt, alltid. Mänsklighetens historia är en historia om skatteindrivning. —  Men att satsa på stora utgifter och stora skattesänkningar samtidigt är nästa års melodi för oss som orkar lyssna.