Per Svenssons utmärkta bok om högerextremister i Lund har den kanske förbryllande titeln ”Vasakärven och järnröret”. Men det är en adekvat titel: fascism kommer från latinets fasces, kärve, och järnröret känner vi ju till från en idiotisk händelse på Vasagatan i Stockholm. Positiva recensioner har publicerats och jag håller med. Per Svensson omnämner också anti-nazister, demokratiska opinionsbildare i Lund, och två av dem var mina lärare: professor Olle Holmberg, litteraturhistoria, och professor Åke Petzäll, praktisk filosofi. Jag skulle kunna tillägga ytterligare två, Gunnar Aspelin, som under sin tid i Göteborg såg till att den landsflyktige judiske och internationellt namnkunnige filosofen Ernst Cassirer fick en tjänst vid universitetet där. Och jag kan tillägga Manfred Moritz, docent på min tid, senare professor i praktisk filosofi, judisk emigrant från Tyskland. Om någon tror att det akademiska Lund var övervägande pro-naziztiskt så bör den bilden kompletteras, och det gör Per Svensson också. — Men jag är förbryllad när det gäller högerextremisternas argument och kommer inte ifrån en fråga. Deras resonemang, när det alls var sammanhängande, gick ständigt, i varje fall ofta, ut på att de bekämpade kommunismen. Om detta skriver Per Svensson ingenting. När Hitler stod och skrek som värst utelämnade han aldrig ”bolsjevismen”, fast han ju påstod att både världskommunismen och världskapitalismen leddes av judar. När jag i min ungdom frågade borgerlig sinnade, vanliga demokrater, om spanska inbördeskriget blev svaret att det var en kamp mot kommunismen. Finska vinterkriget bröt ut när jag var nio år, också en kamp mot kommunismen, liksom det så kallade fortsättningkriget på tyskarnas sida. När jag långt senare mötte tyskar som varit medlemmar i nazistpartiet sa de alltid att det berodde på att de ville bekämpa kommunismen, för det mesta kallad ”bolsjevismen”. — Jag menar att de mest effektiva anti-kommunisterna var socialdemokraterna, om efter 1917 talade om ”bolsjevik-striden”, och att högern kanske snarare uppmuntrade kommunisterna. Men det är en annan historia. — Jag kan tänka mig att Per Svensson i själva verket visar gott omdöme: han vill inte i onödan sprida högerextremisternas försök att urskulda sina numera skandalösa idéer. OK.  Men min undran kvarstår.

Den nuvarande regimen i Ryssland påminner om tsarväldet, en diktatur som vilade på hovet, militären, byråkratin, polisspioner och rysk-ortodox kristendom. Allt tycks gå igen utom möjligen kristendomen. Så här skrev en folklig, ”populistisk” författare om tsar Nikolas I (regent 1825 – 1855): ”Man fick inte röra på sig, inte ens drömma, det var farligt att uttrycka en tanke eller visa att du inte var rädd – tvärtom, det krävdes att du skulle vara rädd, darrande, det är vad de åren skapade för de ryska massorna. Ständig rädsla låg i luften och krossade alla strävanden efter självständigt tänkande.”  Nikolas I dog efter det så kallade Krimkriget 1855 och tronen ärvdes av hans son Alexander II, som sköts av terrorister på öppen gata i S:t Petersburg 1861. — Jag har som så ofta fastnat i idéhistorien när det gäller aktuella händelser. — Så här skrev Joseph Conrad, polack och sjöman och som bekant världsberömd engelsk författare. I förordet till en roman om anarkister beskrev han ”Den diktatoriska regimens råhet och enfald som förkastar all laglighet och i själva verket baserar sin makt på fullkomlig moralisk anarki /…/” —  I en skrift om ”Envälde och krig” 1905 skrev Conrad så om det då omskakade tsarväldet: ” För Det Heliga Ryssland är bra en reform nödvändig – självmordet.”  Och några år senare: ”Reform är omöjligt. Det finns ingenting att reformera.” —  Till slut två citat från den liberale författaren Alexander Herzen, landsflyktig i London efter några år i tsarens straffläger. Han förordade demokrati och hatades av ryska reaktionärer, som avskydde västerländska idéer och ogillade mänskliga rättigheter. Så här skrev Herzen: ”Ryska regeringar avskyr allt som görs frivilligt.” Och senare, när det blev debatt om kommunismen: ”Kommunism är den ryska reaktionen vänd upp och ner.”   — Så hänger allt ihop, historien upprepar sig, ibland som komedi, om vi ska tro historiefilosofen Hegel. Idag är det i varje fall inte fråga om komedi. Jag avvaktar Putins fall men jag vet inte om det skulle leda till reformer.

Så blir det intill valet: högerpartierna visar upp sin enighet. Jag undrar: imponerar en enad höger på väljarna? Jag minns från min ungdom en av de första gångerna jag röstade ett slagord på valaffischerna i Skåne: HÖGERN – ATT LITA PÅ. Och det var ju alldeles riktigt. Men VAD kunde man lita på? Jovisst, nog kunde man lita på att högern förde högerpolitik och ville bevara klasskillnaderna. Så min slutsats var klar. Sedan dess har jag röstat mot högern, inte minst om den är enig. — De tre småpartierna har ju, enligt experterna, lagt sig i positioner till höger om moderaterna. De har sina egna profilfrågor: folkpartiet skyller skolans försämring på sossarna och vill betygsätta småungar, centern förvaltar Maud Olofssons näringspolitik, kristdemokraterna gillar hemmafrubidrag och psalmsång vid skolavslutningar. Lite skillnader finns det trots allt, det har de kommit överens om. — Vänstern är splittrad, det får vi höra dagligen. Utmärkt. Jag tillhör väl någon ideologisk riktning i den sedan upplysningsfilosofin så bråkiga kulturvänstern, ett av högerns månghundraåriga hatobjekt. Vi har aldrig varit eniga. — ETT ENAT FOLK, sa kungen i sina tal under min barndoms världskrig men det har vi naturligt nog inte kunnat säga sedan dess. — Och vad väljarna tycker om en enad höger vet jag ännu inte.

Så vann då min ungdoms fotbollslag Malmö FF en för mig lika glädjande som överraskande seger. Det var till Malmö gamla idrottsplats vi reste med tåg för att se allsvenska matcher. Men jag ska inte nostalgiskt räkna upp de spelare som med dagens språk kunde kallas ”hjältar”. — Mindre dramatiskt kanske trots allt. Faktum är att motståndarnas målvakt gjorde två så kallade målvaktstavlor, den ena i slutminuterna i Salzburg som gav MFF ett strategiskt bortamål, och det andra på långskottet i Malmö, då målvakten helt enkelt hade gått för långt ut. Därtill kommer en tveksam straff till MFF:s fördel. Men jag ska inte avdramatisera. — ”Målvaktstavla” är ett vackert ord, jag ha sett att sportjournalister ibland benämner detta en ”Rembrandt”. Fotbollstränarna har ett eget språkbruk. De säger till exempel att ”vi tar en match i taget”, eller ”vi måste träna på fasta situationer” och ”det gäller att komma runt på kanterna”, i stället för att röra ihop det i mitten (och detta gäller ju också i dagens politik). Ibland talar de om ”den mentala biten”, allvarligt nog även i fotboll, kan jag tänka. — I Sportradion säger till exempel att domaren vinkade avvärjande”, ofta vid publikprotester, och ”domaren tittar på klockan”, och då är slutet nära. Om en straff som den häromdagen hade dömts mot MFF kan jag tänka mig att det blivit publikprotester. MFF:s tränare skulle då, enligt retoriken, på sportjournalisternas språk ha ”sågat” domaren eller ”rasat” mot domaren. — Malmös målvakt gjorde en säker insats i Malmö och höll nollan, tack för det, ingen Rembrandt.

Utanför mitt fönster på åttonde våningen ser jag Hammarbyleden, där prydliga fritidsbåtar drar förbi, än är det båtsäsong. Det framgångsrika folket i Sverige har det bättre än någon annan folkgrupp i världen. Jag har ingen båt längre men jag bor på Södermalm och tillhör enligt uppgift de välbeställda vars röster politikerna satsar på. Jag spanar mot land på andra sidan floden och ser den tämligen nybyggda Hammarby Sjöstad, enligt uppgift ännu mer i klassamhället topp. — Alltmer fakta kommer nu fram om de ökande ekonomiska och sociala klyftorna. Det är inte alls konstigt att högerregeringen gynnar den framgångsrika klassen, så har det alltid varit. Här finns kanske trots allt en smula ideologi: kapitalism, marknadsstyrning, vinster, smarta metoder för att komma undan skatt, och så åtminstone en viss antagonism, försök till solidarisk välfärdspolitik. — ”LO är sannerligen socialdemokraternas lilla gullegris.” Detta smaklösa nonsens levererade  en efter bilden att döma ung ledarskribent i går i Dagens Nyheter. Alltsedan jag började prenumerera på DN som student på 50-talet har deras ledaravdelning hackat på LO, år efter år, val efter val. Ofta skriver de ”facket” men det ordet syftar då bara på LO. Det är ett välkänt gammaldags klassförakt men det har ju sällan påverkat valresultatet. — Jag var i våras med på ett seminarium som utvecklades till ett rent högermöte. Den ene efter den andre förklarade att skatter är pålagor som kränker den privata äganderätten, ”friheten”. De privata ägarna står enligt denna samhällsuppfattning för framsteg och välvilja, inte minst därför att de ”ger”, skapar arbete, de är ju ”arbetsgivare”. Till och med allemansrätten attackerades med argumentet att den förnedrar ägarnas egendomsrätt, och denna förnedring är omoralisk. Socialdemokratisk politik leder till systemet ”Nordkorea”, sa den ene efter den andre. Jag har aldrig varit med om en politisk debatt där Nordkorea spelat en sådana huvudroll. Detta är alltså högerns, privatkapitalismens tankevärld när den är som mest intelligent. — Återigen blickar jag ut över de vackra båtarna i mångmiljonklassen nedanför mina fönster. Förr satt rorgängaren nere i aktern och styrde, nu står han högt uppe och jäser på något som ser ut som ett torn eller kanske kallas det kommandobrygga. Jag undrar vad de talar om nere i kajutorna när de vilar ut vid någon vik. Ett samtalsämne tror jag är givet: de klagar på skatterna.

En 10-årig pojke förlorade hela sin familj vid ett israeliskt bombanfall mot flyktinglägret Nuseirat i Gaza. Han blev blind vid träffen. När han kom till sjukhus visste han inte att alla de andra i familjen var döda. Han sa: ”Varför har ni släckt ljuset?” — Pojken, blind för livet, tillhörde tydligen de civila som israelerna och deras anhängare kallar mänskliga sköldar. Berättelsen finner jag i den engelska tidskriften ”New Statesman”, där en skribent berättar om tio dagar i Gaza. En bedömning av flera av tidskriftens skribenter är att Israels moraliska anseende i världen har minskat och fortsätter att försvagas. Det är palestinierna som har rätt att försvara sig och Hamas utrotas inte genom bomber och förödelse mot oskyldiga palestinier. — Nu försämras relationen mellan Israel och USA, där allt fler blir minst sagt irriterade över Israels våldspolitik och förolämpningar mot USA:s president och utrikesminister. Israeliska regeringar har alltid pratat omkull amerikanerna. — Vid bedömningen av konflikten behövs bara rena fakta: Israel är en militärt överlägsen ockupationsmakt och en kolonialmakt som bedriver apartheid-politik mot palestinierna, med stöd av USA och i strid mot internationell rätt. Om man fastnar i tunnlar och dylikt förstår man ingenting. — Än mer absurt: Nu hoppas amerikaner och andra på hjälp från den egyptiska militärdiktaturen. Och palestinierna får föga stöd från arabländernas regimer. Palestiniernas historiska öde är obevekligt. — Varför har ni släckt ljuset?

Återigen, för ett par dagar sedan, hände det igen. Jag som regelbundet lyssnar på radions program 1 (dessutom musikradion program 2 och sportradion) tvingades stänga av kulturradions morgonsändning i vredesmod. Orsaken var att en kulturjournalist använde ordet ”liksom” i alla de tre första meningarna. Jag kastade mig fram till radion och stängde av. Och ändå gällde inslaget en författarinna som jag sedan många år varit i hög grad intresserad av. Jag utpekar inte den radiojournalist det gällde, eftersom det inte finns anledning att omnämna någon särskild, det är likadant med den ene efter den andre Det är helt enkelt en farsot. — ”Liksom” betyder ingenting, det är en utfyllnad som man bör stå ut med i vanligt talspråk. Uppfångar man ofrivilligt ord när man hör någon tal på bussen så hör man ständigt två ord: ”liksom” och ”precis”. Men det är kulturjournalister jag är ute efter. — I ett annat återkommande radioprogram, Naturmorgon, återfinns ständigt ett omtyckt, högfrekvent ord: ”fantastiskt”. Reportrar ute i markerna hittar gräs och ogräs, växter och djur, inte sällan ser de fåglar som vi vanligt folk aldrig har hört talas om, och de flesta krypen och de rara växterna är, förmodar jag, okända för de flesta av oss lyssnare. Men vi får veta  och hur ”fantastiskt” det är för reportage-teamet att se dessa helt visst märkliga företeelser. Efter inslagen från fältet lyssnar vi till slutkommentaren: det var ”fantastiskt” att se. — I det här fallet har jag större tolerans än när det gäller kulturradion och naturfilosofernas entusiasm kan rent av vara smittande. — Helt annorlunda är språket i radiosporten. Där ska det gå undan, snabbt och rakt på sak, där har man inte tid med meningslösa icke-ord av typen ”liksom”. Sportradions språk är effektivt, innehållsrikt och sakligt. Det är i själva verket mycket bättre än kulturradions.

De många gräsliga och till synes olösliga konflikter som nu pågår i världen har ett inslag gemensamt: religiös fanatism. Det finns alltid politiska, ekonomiska och militära intressen i konflikterna men religiös fanatism gör hat, grymheter, förtryck och omänsklighet ständigt ännu jävligare. Vi behöver inte nämna exempel. — Jag tar mig rättigheten att idag fly till någon upplyst filosof i min egen idétradition, den upplyste Immanuel Kant, som levde och skrev vid mitten och slutet av 1700-talet och som bodde här i närheten, i gamla preussiska Königsberg. — I en liten skrift med titeln ”Religionen inom det blotta förnuftets gränser” skriver Kant om hur ”mystiska svärmerier” och ”förmenta underverk”  fjättrade folket ”i en blind vidskepelse” genom ”allenaberättigade skrifttolkare”. Man sökte inte förnuft och enighet, det uppstod parter som bittert bekämpade varandra. Kant nämner ”orienten, varest staten på ett löjeväckande sätt befattade sig med prästernas och prelaternas statuter” och hur i västerlandet ”en förment gudomlig ståthållare förtryckte vetenskaperna och ”eggade upp folken till förödande krig i en främmande världsdel (korstågen) för att inbördes bekämpa varandra”, vilket ledde till ”blodtörstigt hat mot oliktänkande.” Kant citerar den romerske författaren Lucretius (som levde åren 97 till 55 före vår tideräkning): ”Till så mycket ont kunde religionen förmå människor”. —  Nu ser vi hur religiösa fanatiker i arabländer och i Israel omöjliggör sådana förnuftiga lösningar och hopp om fred som upplysningsfilosofen Kant drömde om. ”Religionen inom det blotta förnuftets gränser” förblev en sekelgammal dröm.

Nu har Israel försvarat sig i decennier. Israel försvarar sig alltid och detta argument ekar runt hela världen, med emfas om och om igen upprepat i USA och även i Sverige, av politiker och Dagens Nyheters ledarsida. Rapporterande journalister på plats berättar att Israel försvarar sig genom att döda oskyldiga människor, ständigt fler barn, och skjuter sönder deras hus. Palestinierna i Gaza, säger de analyserande skribenterna, har sig själva att skylla, eftersom de ställer upp som ”levande sköldar”. Så säger den israeliska högerregeringen i denna pågående kamp om världsopinionen, där Israel och USA alltid är överlägsna, liksom de är militärt. De får omfattande stöd, även i Sverige, för detta argument. — Så får man till det: allt är i grunden palestiniernas eget fel. — Men är det inte något konstigt med argumentet om ”mänskliga sköldar? De som åsyftas bor ju helt enkelt där, är man en uppställd mänsklig sköld när man är hemma i sitt bostad? — Israel är en militär ockupationsmakt som sedan decennier ockuperar och koloniserar icke-israeliskt territorium i strid med internationell rätt och bedriver apartheid-politik med militärt övervåld och trakasserier. Återigen en pervers användning av det politiska propagandaspråket. Detta beskrivs som att Israel har rätt att försvara sig. Har de förtryckta, ockuperade, rätt att försvara sig? Enligt internationell rätt har ockuperade nationer rätt att göra motstånd. Men inte här för här är det den militärt överlägsna ockupationsmakten som, sägs det, har rätt att försvara sig. Återigen en förryckt politisk retorik, accepterad och upprepad i vida kretsar. Det skulle aldrig godtas om det inte gällde Israel och USA. — ”Medling” är en hopplös idé så länge ockupationen och koloniseringen fortgår. USA kan naturligtvis inte ”medla”, när de helt står på den ena partens sida. — Nu varnas för att antisemitismen sprider sig, allvarligt förvisso. Men det kunde man förutse, om man inte ville blunda, med den aggressiva politik som Israels högerregering bedriver. Israel har rätt att existera, det menar alla anständiga människor. Men vilket Israel, vilka är gränserna, innefattas ockupationen, ska vi acceptera den religiösa teokratin, som är baserad på gamla testamentets profeter och som utesluter muslimer? Sådana frågor har jag aldrig fått svar på. Det blir i varje all aldrig fred med militär ockupation där de förtryckta påstås bära skulden.

Nu upprepar många, för hundratusende gången, att Israel har rätt att försvara sig. Men har palestinierna rätt att försvara sig? Det är Israel som med överlägsen krigsmakt och stöd av USA ockuperar palestinskt territorium och har koloniserat sådana områden med flera hundra tusen av sina egna och daglig polisövervakning. Det har skett i strid med internationell rätt och många FN-resolutioner. Enligt folkrätten har en ockuperad nation rätt att försvara sig mot ockupationsmakten. Alla, utom tydligen, palestinierna. — Hur är det möjlig att en ständigt upprepade frasen gäller Israels rätt att försvara sig. Har inte alla nationer rätt att försvara sig? Tydligen inte och inte ens enligt president Obama och Stefan Löfvens uppfattning. —  Det gäller också Israels rätt att existera. Jovisst, men vilket Israel? Vilka gränser? Sådana är ju inte ens fastställda. Betyder det ett Israel som innefattar ockuperat område? Betyder det att man ska acceptera ett Israel som bedriver apartheidpolitik och diskriminering mot palestinierna? Betyder det att vi ska godta en ”teokrati”, alltså en ”gudsstat” grundad på en flera tusen år gammalt testamente och profeter som motiv för ockupation på mark som enligt den idén är ”helig”? — Jag ställer förvisso upp på religionsfrihet och avskyr antisemitism. Men nu gäller det dagens värld och ockupation av mark som tillhör andra folk med en annan religion och då handlar det om aktuell politik. — Israel är en demokrati, enligt en annan upprepning. Men Israel är ju en militär ockupationsmakt. Och det är ett faktum som ingen politisk retorik kan utplåna.

2, alltså en