Karl XII minns vi ju, hyllad eller kritiserad, myt för högernationalister, hjältekonungen när jag gick i skolan,  hjälte för Tegnér 100 år efter sin död, ”ur vägen moskoviter, friskt mod I gossar blå”. En självklar tes i rysk historieskrivning är att Ryssland tre gånger i historien angripits från väster: Karl XII, Napoleon, Hitler. Ändå förblir ryssen hotet mot väst, år efter år, försvarsövningar efter försvarsövning. Jag vet: Ukraina, Krim, Putins lögner. Behöver vi bry oss om hur ryssarna tolkar sin historia? — Alla amerikaner anser att USA krossade nazismen. Men när västmakterna landsteg i Normandie 1944 var tyskarna redan besegrade av röda armen på östfronten, Ryssland var totalt ödelagt, 23 miljoner döda under ”det stora fosterländska kriget”. Spelar sådana fakta någon roll för oss i väst? — Under Koreakriget 1950-53 blev Nordkorea totalförstört av USA:s krigföring, stad efter stad, by efter by, osv. Generaler ville gå vidare in i Kina men stoppades lyckligtvis av den amerikanske presidenten. USA placerade atomvapen i Sydkorea. Nu hotar president Trump med totalförstörelse i norr. Jag är helt och hållet mot kärnvapen, inte minst i Nordkorea. Men spelar andra nationers historia någon roll för oss? ”Förstå” betyder inte ”acceptera”. Jag vet inte men jag undrar ju, i lugn och ro i Sverige.

Första gången jag kom till Spanien var jag 20 år, det var 1950, Franco och hans faschister regerade och det är mycket länge sedan. Poliserna, guardia civil, hade trekantiga, löjliga plåthattar. Nu har högerregeringens polis återigen samma namn. Vi var fyra unga män och vi bodde på hotel Quatro Naciones längst ner på Ramblan nära monumentet på Plaza Colo´n, alltså till minne av Columbus. Jag har varit i Spanien många gånger sedan dess, ett par gånger även över Gibraltar sund på besök i Afrika. — Franco-diktaturen märktes så trivialt som i filmcensuren och dess svårbegripliga klipp. Efter filmen kunde vi på baren bredvid diskutera problem av typen: Vilken funktion hade den man som i början sågs ligga under en säng men sedan aldrig återkom? — I Sevilla brukade jag alltid gå till barberaren vid Calle Tetu´an. Förr var barberarna äldre män, senare unga damer, ett framsteg.  Jag mediterade i Ca´diz vid den klassiska redden där sjöfarare låg för annkar under gamla storhetstider. — Häftig debatt om inbördeskriget pågick ständigt, år efter år och pågår fortfarande. Bok efter bok, film efter film,  publiceras. Nu flammar alltsammans upp igen. I Barcelona var det ett aldeles eget inbördeskrig inom vänstern i april 1937 med gatustrider mellan socialister, anarkister och kommunister. Orwell som fått en kula genom halsen reste hem till England där han skrev klassikern ”Homage to Catalonia”. — Jag brukade vandra från den utmärkta bokhandeln vid Gran V´ia ner till Puerta del Sol. Vid den gatan fanns en musikaffär och jag har kvar Rodrigos ”Concierto de Aranjuez” med bild och toner av hans vackra spanska trädgård. — Nu slår högern till med gammaldags metoder. Jag ska ta fram min ”Don Quijote” som jag köpte i en bokhandel vid Ramblan 1950. Riddaren av den sorgliga skepnaden står staty tillsammans med Sancho Panza på Plaza Espana. Han kämpade mot väderkvarnar.

Högern bekämpade vår viktigaste demokratiska reform, allmän och lika rösträtt, när det på allvar blev politisk slutstrid. Högern nedkämpades av socialdemokraterna och liberalerna. Detta hände 1918 och Per T Olsson berättar historien i sin briljanta bok ”1918. Året då Sverige blev Sverige”. Kampen mot fullvärdig demokrati var högerns ideologi och så var det över hela den västliga världen alltsedan upplysningstiden. I Sverige sa de att kvinnor var olämpliga i politiken och i språkbruket ingick argument av typen att Sverige hotades av ”primitiv arbetardemokrati”. — Jag skrev om detta några gånger under min aktiva tid och högerledaren Bohman påstod att jag bedrev historieförfalskning. Den bästa boken i ämnet är nu Per T Olssons, även om det finns flera akademiska skrifter i ämnet. Det är högern som intill senaste tid har bedrivit historieförfalskning. Högern ville alltid ha graderad rösträtt med fler röster för de förmögna, i sista skedet i kommunala församlingar med makten över ekonomiska beslut i första kammaren. På liknande sätt var det i hela Europa alltsedan dessa frågor blev aktuella efter Napoleons fall. De reaktionära tog makten i Preussen, Österrike och Ryssland vid Wienkongressen 1815. — Samtidigt tog den s k finansaristokratin en stor del av makten i USA, ofta i kamp mot upplysta demokrater som Jefferson. Den amerikanske idéhistorikern Jonathan Israel skildrar och analyserar i en nyutkommen bok, ”The Expanding Blaze” hur högerkrafterna i västvärlden bekämpade den politiska demokratin, arvet från upplysningens bästa år. Den reaktionära högern triumferade från revolterna 1848 till 1930-talet men i vissa länder, särskilt de nordiska, segrade demokratin, först i Norge och Finland. — Nu försöker den svenska högern formulera en aktuell ideologi och för de konservativa är traditioner viktiga, alltsedan deras idol Edmund Burke talade om ”den svinaktiga massan” och de reaktionära makterna skrämdes av ”mobben”. — Den svenska högern ska enligt uppgift formulera en aktuell ideologi. Jag tror att jag hittar dem på kartan.

I en bok om USA:s historia såg jag för några år sedan en bild från en slavauktion. Scenen är en teater eller något liknande. Bakifrån ses en naken svart kvinna vars kläder ligger på golvet och i salongen vita män. Det är auktion och männen bjuder över varandra för att köpa kvinnan. Det är sådana män som president Trump och den amerikanska högerextremismen nu för fram som ett ärorrikt inslag i nationens historia. — Slavägarna argumenterade, om de alls argumenterade, för fri företagsamhet och privat äganderätt, därtill kristen tro och regelbunden kyrkogång. De var ofta ägare av plantager med behov av billig arbetskraft. — Under en period i mitt liv studerade jag Thomas Paine. Han kom från lägre medelklass i England men reste till Nordamerika för att stödja de amerikanska kolonisatörernas krav på självständighet och befrielse från den engelska monarkin och parlamentets skatteindrivare. Han skrev briljanta pamfletter och är en av västvärldens klassiska journalister. — Paine tog ställning för franska revolutionens idéer och skrev boken ”Människans rättigheter” i den andan. Han förföljdes följdriktigt av de konservativa och kritiserades av deras ledande ideolog Edmund Burke, som var rädd för ”den svinaktiga massan”. Härmed startade den stora debatten i västvärden mellan vänster och höger. — Jag kan tänka mig att vi river statyn av Karl XII i Kungsträdgården och kompletterar Narvavägen med en gata som heter Poltavavägen.

Plötsligt dyker de upp, de gamla klassikerna, när man minst anar dem. President Trump sa att han skulle slå en värld med fasa , med ”eld och raseri”, och ”bomba skiten ur dem”. En typisk kommentar: …”vad som menas … tja, oförutsägbart.” — Så här sa King Lear i Shakespeares drama: ”Gemena häxor, jag ämnar ta en sådan hämnd på er att världen ska… Jag tänker göra något… vad vet jag inte än, men det ska slå en värld med fasa.” … åh, jag blir galen!” — Kungen lider av åldersdepression och vet att han snart ska dö. Sådant tänker inte Trump på, efter vad jag kan förstå. En likhet är likväl att det vid King Lears hov förekommer en hovnarr, i klassisk stil, som säger sanningar och ibland viskar till publiken. — I kungens närmaste familj strider man om arvet, dock inte den yngsta och älskade dottern Cordelia, som förblir tyst, ”Cordelias tystnad”. — Hos Shakespeare finns allt väsentligt.

Krisen är över och vi läser kommentarer. Absurt nog fastnar jag vid ett språkproblem. Så här skrev en i övrigt klok professor: ”Landet måste ju kunna regeras.” Vad är subjekt, vad är predikat? Tar man fortfarande ut satsdelar, som när jag var ung? Nåja, vi förstår meningen. — Nu ska de borgerliga partiledarna under kanske en månad fundera på om de ska avsätta försvarsministern. Mitt tips är nej. Jag har ett annat tips. Efter valet nästa år återkommer Ygeman till regeringen. — Jag hörde i radion några veteraner, bland andra den kristdemokrat som en gång i tiden talade om ”verklighetens folk”. Han menade, efter vad jag förstod, frikyrkliga i det inre av Småland, i kontrast till oss som bor på Södermalm i Stockholm. — En ilsken dam i radions ”Ring P 1 klagade på att kungen, som är så klok, inte hade tillkallats så att vi hade sluppit partipolitiskt käbbel. Hon tillhör kanske verklighetens folk. — Jag läser på DN:s ledarsida ungliberaler (tror jag) som med snabba formuleringar utskåpar arbetarrörelsen. Så har det väl alltid varit, så länge jag minns. — Samtidigt läser jag en stor bok om Johann Sebastian Bach och lyssnar på musiken när ögonen tröttnar. Han angreps ofta av verklighetens folk under en tid av krig på vår arma kontinent.

Vi är lata vid den här årstiden och jag följer lugnt vissa medier: radions program 1, 2  och då och då sportradion samt Aftonbladet och DN. Mönstret för DN:s politiska kommentarer är: ”Efter DN:s avslöjanden har regeringen tillsatt en utredning.” Men tidningens reportrar gör ju ett bra jobb. — För övrigt domineras radions nyhetssändningar av unga kvinnor. Det handlar om förlossningsvård, bröstcancer och livmoderproblem, barnmorskor, barndaghem och tafsande på otaliga sommarfestivaler (varför har flickorna bar mage, det verkar farligt). De unga journalisterna jag lyssnar till verkar välutbildade, långt bättre än när jag var ung. — I vetenskapsradion kan jag lyssna på allt utom rymdfärder. Än i dag tycks det finnas intresse för levande varelser någonstans miljonersmiljontals mil borta dit ingen tanke når, även om det bara rör sig om någon bakterie. — Jag ser inte TV, jag har inte tid,  det går för långsamt, och jag måste använda min utmätta tid med böcker. Jag granskar dock dödsannonser och häromdagen gick återigen en gammal vän bort. — Religiöst hat genomsyrar världen, som på medeltiden men ännu mer. Flyktingar förstås, vår tids tragedier. Jag tänker på vad Fans G. Bengtsson skrev: ”På de egeiska öarna händer numera ingenting, ty där har allt av vikt hänt för mycket längesen.” Han syftade på Homeros, de stora sorgespelsförfattarna och filosoferna. Så hänger vår historia ihop, ofta obegripligt. Det anade Sokrates.

• Efter en kort tid av åldersrelaterade åkommor, utan bloginlägg, kan jag kanske våga redovisa erfarenheter som också andra känner igen. Jag fyller 87 om två månader och kanske är jag inne i 87-årskrisen men det struntar jag i. — Tiden har jag använt med läsning av klsssisker och klassisk musik. Det skapar vissa problem. Massmedia fylls dagligen med jättelika reportage, stora bilder därtill, av kändisar som jag aldrig har hört talas om. Tydligen är de stjärnor på TV. Min seriösa morgontidning innehåller ständigt artiklar om TV-progam, det måste vara lättskriven tyckar-journalistik. Debattartiklar börjar med ”jag”, i rubrik och ingress och sedan om och om igen. Tidningen har minst20 feminister, men det är ju OK. — Radions sportprogram hör till min rutin, trots att de ständigt frågar segrare och förlorare ”Hur känns det?” — För övrigt gillar jag väderleksrapporter, men jag har upptäckt, absurt nog, att jag gärna vill veta om det finns solchanser på kalfjället. Dessutom är jag intresserad av hur läget är  på Utklippan. Eggegrund och rent av uppe vid Rödkallen. — Radons kulturprogram domineras numera av urtråkiga festivaler, film, schlagermusik, rock, pop och rap, alla dessa så kallade legendarer är, förmodar jag, TV-kändisar. — I PRO-tidningen ser jag jätteglada pensionärer skrattande vandra i Alperna med jättelika ryggsäckar. De är inte mitt folk. Men jag minns ju den tid då jag sprang 400 meter, då var man stark.

kan

en tids

Det har förekommit en ytterst angelägen världsomspännande manifestation för kunskap, sanning och hederlig forskning under den gångna helgen. Få demonstrationer är i dag så angelägna. Inspirationen är väl inte minst den antiintellektuelle presidenten i USA. — Men eftertänksamt funderar jag: vetenskap räcker inte, det krävs också moral. Vetenskap resulterade i atombomben, oändligt mycket forskning har genom årtusenden inspirerats och betalts av militära intressen, sedan krutet uppfanns. — Detta vet filosoferna åtminstone efter upplysningstänkarn David Hume. Så här kan man formulera ”Hume´s tes”: för att komma fram till en moralisk ståndpunkt krävs minst en värdering, enbart uppräkning av fakta räcker inte. Hur många faktiska belägg du än samlar in i ett rättsfall måste du, eller domstolen, fatta ett värderande beslut. Detsamma gäller i politiken. I Sverige inleddes den moderna filosofin med att Axel Hägerström i Uppsala förklarade att moraliska föreställningar inte kan vara ”sanna”, det krävs också etik, moraliska bedömningar, eget ansvar. — Efter andra världskriget skrev en grupp judiska humanister, som flytt till USA, boken ”Upplysningens dialektik”. De förstod problemet: vetenskap, även sanningar, kan grovt missbrukas för destruktiva syften. Boken var förvirrad snabbt hopkommen, delvis diktrad, men viktig. — Intellektuella i en brutal värld har det inte alltid så lätt. De kan när som helst  drabbas av en knölpåk.