Motståndet mot EU i Storbritannien, såsom det drevs av Brexit, samlade stora delar av Arbetarklassen och underklassen. Men högern vann. Detta är en tragedi, läser jag i den vänsterintellektulla tidskriften ”New Statesman”, som jag prenumererat på sedan jag var student i Lund. Ropen av vrede från lågavlönade, arbetslösa och sämre utbildade, särskilt i försummade regioner, resulterade inte i någon synbar framtid för dessa EU-motståndare utan i en seger för eliten. Historiens ironi. Blir resultatet mer arbetslöshet, sämre resurser till sjukvård och skola, fler utbildade makthavare från prestigeskolor och snobbiga universitet? Högerpolitik som vanligt, kan vi undra. Försämringar av välfärden, som under Thatcher, Blair och Cameron hotar. — De som välkomnar det brittiska beslutet är Europas högernationalister, en brokig samling, mest kända Le Pen i Frankrike, Wilders i Holland, Trump i USA och vår tids ryske tsar Putin. De har skickat glada hälsningar. Ändå var det tydligaste budskapet från dem som stödde Brexit att de var emot eliter. Men kapitalisterna vinner, som så ofta. —  De vann inte minst med stöd från en hänsynslöst reaktionär och samlad tidningspress, vanligen kallad populärpress. Här blomstrade utlänningshatet, lögnerna, ”kontinenten”, ”Bryssel”, ”Hitler”, rasism, fantasier om polska rörmokare och andra utlänningar som tar våra jobb. Tre tidningar avvek, intresserade av sanning och vett: Financial Times, Times och Guardian.  Sedan kom triumfen för Europas högernationalism. — Men även i den liberala ”Economist”, förespråkare för ”Remain”, stanna kvar i EU, har insett hur högerkrafter segrade och de sämst ställda förlorade. Som vanligt. Cornwall i sydväst, en av de mest eftersatta regionerna, förlorar sitt EU-stöd, för att ta ett uppmärksammat exempel. De kräver nu kompensation av den nya regeringen, det kan de ju drömma om när Englands ekonomi av allt att döma får än värre problem. — Klassanalys behövs, det är min uppfattning. Men högern avskyr klassanalyser, det har de ju alltid gjort, även i Sverige. Det finns inga klasser, sa högern, engelska Tories redan på 1800-talet. ”En nation” var deras slagord. Nu ökar lönerna i västvärlden med ca 2 procent årligen, läser jag, för dem som har jobb, och med ca 80 procent ökar kapitalinkomster, osäkra och varierande siffror kanske men trovärdiga nog. — Det blir inte bättre så länge jag lever.

Det talas om att vi behöver en europeisk ”offentlighet”. Det betyder en gemensam debatt i hela Europa, i varje fall i EU. — Början var realistisk, materialistisk. Kol- och stålunionen tillkom på tyskt och franskt initiativ efter det dåraktiga andra världskriget, en fortsättning på det minst lika sanslösa första världskriget. De europeiska staterna skulle samordna produktionen av kol och stål förutan inget krig är möjligt. Nu är detta, förstår jag, mossigt,  tiden går. —  Nu segrar högerpopulister, hel- eller halvfascister, flyktingmotståndare och folk som helt enkelt ogillar utlänningar. — Jag har levt med en europeisk offentlighet sedan tonåren, rent av sedan barndomen, på grund av resor runt om i Europa år efter år, därtill .Jag var, till råga på allt, en plugghäst, och det är jag fortfarande. . Nu, förstår jag, är tre terminer i Oxord. Sådana europeiska minnen förefaller nu vara nostalgi. — För mig gällde upplysningsfilosofi, humanism, respekt för vetenskap, försök til  språklig klarhet och och, varför inte, ensmula logiskt pedanteri. Filosoferna: Spinoza, Hume, Kant, Russell. Isaiah Berlin. Det betydde, i politiken, demokrati och mänskliga rättigheter. — Jag har förlorat. För resten av mitt liv gäller högernationalism i Europa och USA. — Kant skrev om upplysningstänkandet i europeisk politik, insiktsfullt, kanske pessimistiskt: ”Av så krokigt timmer som människan är gjord av kan ingenting alldeles rakt timras.”

2Av så krokigt timmer som

Då och då får jag frågan om journalistiken har förändrats sedan min aktiva tid och ofta menar man om den är bättre eller sämre. Bättre, tror jag, för jag tillhör inte den folkgrupp som menar att det eller det var bättre förr. Men en typ av journalistik har i varje fall förändrats: många fler journalister skriver helt enkelt om sig själva. — Bläddrar vi i en tidning ser vi detta genast: JAG, JAG, JAG. Ofta är första ordet i en kolumn JAG, därefter i ingressen ytterligare JAG och sedan i texten återigen flera gånger. Detta gäller även till exempel politiska kommentarer, JAG tycker så och så och så, och intill egocentricitetens absurdism sportjournalistiken. Ofta består denna journalistik helt enkelt av kommentarer till TV-inslag. Ingenting är lättare än att tycka något om vad vi ser på TV, det tillhör väl de vanligaste samtalsämnena. Jag skulle lätt skriva ner ett sådant tyckande på 15 minuter, och så slipper man ju gå hemifrån. — Nog refererade vi till oss själva även i gamla tider och det har jag själv gjort. Men då gällde det för det mesta, tror jag, att förmedla kunskap om något annat som föreföll viktigt, något man läst om eller upplevt. Om jag till exempel skrev om en resa i Vietnam under pågående krig så skrev jag om Vietnam och inte mer än nödvändigt om mig själv. — Det finns en annan aspekt på den egocentriska varianten. Dessa journalister är vanligen totalt humorlösa, stenallvaliga, icke en glimt i ögonvrån. Och ändå lever vi i värld av anti-intellektuella fanatiker och religiösa dårar. Jag tänker på de stora skeptikerna, Erasmus, Montaigne, Voltaire och Russell. De visste vem de skulle driva med.

Politiskt språk är annorlunda än vetenskapligt språk. Jag trodde att det var självklart, åtminstone för alla som studerat språk, retorik, politik eller idéhistoria. Men höromdagen kritiserade ekonomiprofessorn Lars Calmfors politiska skribenter för att inte vara tillräckligt vetenskapliga. Han nämnde särskilt Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin men hans avsikt var mer generell. Swedin klarar sig bra alldeles själv, men jag har några egna reflexioner. — Under många år som skribent i Aftonbladet fick jag påstötningar från professorer och andra akademiker som undrade hur jag stod ut med journalistik, retorik, rubriker, till och med löpsedlar, osv. i kvällstidningen Aftonbladet. Studenter undrade till exempel om om jag inte skulle kunna göra Aftonbladet till en svensk Le Monde (också en kvällstidning). Jag brukade svara att vem som helst kunde försöka skapa en svensk Le Monde men att man inte för den skull behövde lägga ner Aftobladet. — Poängen är den självklara, att artiklar i Statsvetenskaplig Tidskrift, Nationalekonomernas Ekonomisk Debatt, Socialvetenskaplig skriftserie (eller vad de nu kan heta) vänder sig till en helt annan läsekrets. — Ibland skriver forskare i dagstidningar på sitt språk, till exempel idag i DN, den högst intressante britiske ekonomen Skidelski (vars biografi om Keynes lag uppskattar): ”Det som saknas är ett finanspolitiskt tranfereringsssystem som reagerar på asymetriska chocker”. Och så vidare, och så vidare. Han har kanske rätt, men inte ens en finansminister kan säga något sådant den första maj eller i riksdagen, däremot möjligen professor Calmfors i DN. — Det som förr kallades kvinnofrågor eller könsrollsfrågor benämns idag ofta ”genusforskning”. Är ”forskning” finare än ”agitation”? I en demokrati? Båda behövs ju. Men språket är annorlunda. Och jag förstår inte alltid vad genusforskarna skriver.

För att inte slösa bort den tid som återstår tar jag ibland fram böcker som jag läst för länge sen och vet att jag uppskattar. De visar sig till och med ibland vara nästan aktuella. Det hände häromdagen då jag fick fram Günter Grass´ nog mindre kända berättelse ”Das Treffen in Telgte”. Den handlar om en påhittad episod vid 30-åriga krigets slut. — Det var ett av de grymmaste av Europas många krig, från 1618 till 1648. Det började med att några adelsmän slängdes ut från en övervåning på slottet i Prag, vilket gav upphov till ordet ”defenestration”, och det slutade med Westfaliska freden i Osnabrück och Münster. En poäng med det kriget var att ingen segrade, varken protestanter eller katoliker. Det slutade helt enkelt genom ren utmattning. Europas folk kom på idén att dödande, svält, pest, hat och religiösa grymheter, var onödigt. — I Günter Grass´ bok samlas en grupp författare, året är 1647, till konferens i Telgte, en liten ort nära gränsfloden Ems, för att läsa upp och diskutera sina senaste verk. De kommer resande med vresiga bönder på forvagnar, ridande på trötta hästar, sakta glidande på de många flodernas pråmar. Sedan håller de författarkonferens och diskuterar dikt och versmått, krig och fred, under några dagar och nätter. Då och då blir det bråk, mycket öl och vin går åt, och de äter enormt, på 1600-talsvis. De sover på värdshusets stora loft, golvet täckt av halm. Det fanns många pigor på den tidens värdshus, de sover också i halmen, alla huller om buller. Slutet kommer efter slarv med eld, värdshuset brinner ner i en magnifik eldsvåda. Alla åker hem, diktare, musiker, lutheraner och papister, till Ems, Oldenburg, Sachsen, Bayern, Thüringen, Pommern och Königsberg. — Vad lär jag av detta? Kanske ingenting. Men nu är vi ju där igen: ett splittrat Europa, nation efter nation, till synes hopplösa drömmar om sammanhållning, fred och till och med solidaritet. Skrivare och humanister, demokrater och utopister synes maktlösa. Finns Europa, eller är vi tillbaka på 1600-talet, så kan man kanske nu läsa i den här boken.

Vem minns den gamla, förljuget idylliska historien? Jag syftar på relationen mellan Cuba och USA på den tiden då amerikaner från norr gillade att resa till Cuba och ha trevligt. Någon sa vid mitt besök där för några år sedan att amerikaner från USA kom dit för att svina ner sig. — USA hade goda, vänskapliga förbindelser med Cuba när presidenten där var förre arméchefen Batista. Det var högerdiktatur med goda affärsförbindelser och militär samverkan. Därtill kom depraverad turism ned billig sprit, knark och horor, omvittnat i litteraturen till exempel av Ernest Hemingway och Grahame Greene. Det var först när Cuba efter Fidel Fidel Castros revolution 1959 som USA började kräva demokrati och yttrandefrihet på Cuba. Det är ju OK. Men det är ensidigt och det är förstås kapitalistiskt, om man gillar klassanalys. — Under alla dessa år stödde USA militärdiktaturer i Latinamerika. När fattiga bönder och svältande guvarbetarfamiljer krävde mänskliga villkor stämplades de som kommunister. — President Obama har inte  lärt sig det rätta språkbruket: han säger ”America” när han menar USA. Söderut, liksom i Spanien, innefattar ”Amerika” även Latinamerika. Men för övrigt har förstås Obama gjort rätt, fast högern protesterar. — Jag har inte sett eller hört någon svensk kommentar som erinrar om det förflutna. Så det kan ju vi åldringar kanske få göra.

I december 1966 kom jag till Saigon. Amerikanerna var där och de sa att de bekämpade kommunismen och stod upp för demokrati och frihet i hela världen. Saigon var en ockuperad stad med kolonial ekonomi. Överallt i närheten av viktiga byggnader fanns amerikanska soldater, kulsprutor skymtade över sandsäckarna. Eftersom jag var vit och relativt stor gick jag självklart in och ut men vietnameser kontrollerades noggrant och stoppades ofta. Vietnamesiska pengar, kallade pjaster, var föga värda, den effektiva valutan var dollar. De som arbetade i amerikanernas tjänst hade dollar, t ex taxichaufförer, byggnadsföretagare och flygmekaniker, vanligt folk klarade sig med knappare resurser. — Längs nöjesgatan, Tu Do Street, fanns barerna, bordellerna och tillhåll för knarkare. ”Jag förstår att det pågår ett omfångsrikt knullande här”, sa en amerikansk general. Flickor från fattiga byar tjänade dollar. — Utegångsförbud gällde från klockan 23. På morgonen lyfte amerikanska helikoptrar för sina dagsverken, att bomba vietnamesiska byar och sprida gift över deras vatten och risfält, på kvällen samlades de på barerna. Vietnameser kallades på amerikansk soldatslang ”vietcong”, ”vietnamesiska kommunister”. — I centrala Saigon fanns en katolsk kyrka från den franska kolonisationstiden men amerikanerna döpte om den till ”The John F. Kennedy Cathedral”. I det vietnamesiska presidentpalatset härskade militärdiktatorer, USA:s vänner, innanför grindarna med stridsvagnar på vakt. USA stödde samma koloniala, ekonomiska intressen som fransmännen hade baserat sin kolonialism på, fast fransmännen talade om sitt ”civilisatoriska uppdrag”. Mot slutet av den franska tiden betalade USA 80 procent av de Frankrikes militärutgifter. — Jag strövade runt och träffade både vietnameser och amerikaner och grubblade över hur USA kunde beteckna detta som kamp för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. — I Sverige hade Olof Palme i ett nu klassiskt tal sagt att man inte bör stödja dem som bara har sina privilegier att försvara. För sådant fick han frän kritik, en väsentlig del av  Palme-hatet. Den svenska borgerligheten påstod om och om igen att kritiken mot den amerikanska politiken var svaghet mot kommunismen och USA-hat. Mer intelligent var inte den retoriken. — Jag kom också ill Hanoi,  två gånger under pågående krig, en helt annan stad. Mörkläggning, inga bilar, bara cyklar, ringklockorna pinglade i det tropiska mörkret, barnen hade förts i säkerhet hos släktingar i byar på landet. — Jag menar att vi bör minnas att Palme var en av de få politiker i västvärlden som förstod vad som pågick.

I augusti 1984 kom jag till republikanernas partikonvent i Dallas, Texas. Ett reportage finns i min bok ”Konservativa idéer”. Tankfull läser jag min gamla text. — Klockan halv åtta en torsdagsmorgon var det bönefrukost med president Reagan och vice-president Bush. Man hade sålt 15.000 frukostbiljetter för 1.500 dollar per person, ett bidrag till partiet. Kyrkokören med 2.000 medlemmar från 1.500 kyrkor sjöng psalmer. Reagan höll tal och sa: ”De som skapade vårt land, grundlagsfäderna och mödrarna, förstod att det finns en gudomlig ordning som står över den mänskliga ordningen”. Reagan talade om sina motståndare, demokraterna, som ”ett vänsterextremistiskt parti”. — I taket på den väldiga konventhallen fanns 85.000 röda balonger. 2.235 delegater hade cowboy-hattar eller andra lustiga hattar, märken, färgstarka medaljer och dekaler. De viftade ständigt med flaggor. plakat och skyltar och hyllade talarna med våldsamma ovationer. Delegaterna satt i olika sektioner, stat efter stat, och från varje sektion steg vrålet så snart en talare från den staten framträdde. ”Vi från Arizona ger aldrig upp”  eller ”vi från Nebraska har lärt oss att klara oss själva”, säger talarna och då skriker delegaterna från de staterna och och viftar och viftar. Det är föga tid för tal, däremot för trumpetstötar. melodier från hembygden och andra ljud. Partiets symbol, elefanten, förekommer överallt och många delegater har en elefant på huvudet. — Varje session inleds med bön och parad för amerikanska flaggan. En morgon står Miss Texas på scenen och svär eden till amerikanska flaggan med högra handen på sitt vänstra bröst. Scouter, idrottsmän, brandmän, krigsveteraner och husmödrar tågar in och orkestern spelar ”Stars and stripes” så att det dånar. Varje kväll avslutas med bön av predikanter från olika kyrkor och omedelbart efteråt bryter ett nytt vrål ut. — Alla talare säger samma saker, från morgon till kväll. Vi tror på Amerika, nu ska Amerika bli stort igen, vi tror på frihet, frihet, frihet, om och om igen, fri företagsamhet, det fria initiativet, den fria världen, vi står för optimism, lägre skatter, slut med välfärdspolitiken, understödstagarandan, den gudlösa kommunismen  och liberalismen. Amerika är en fyrbåk som lyser på frihetsälskare i hela världen. Talarna presenteras ständigt som framgångsrika affärsmän, alla tycks ha börjat från en ytterst blygsam start och, två tomma händer, kämpat sig upp och blivit miljonärer. Alla, även de fattigaste, har chansen. Det finns 183 svarta delegater, enligt kongresstidningen är de flesta av dem miljonärer. Jag slutar anteckna, alla säger samma saker. På en storbild, sista dagen, framträder Reagan och säger att Amerika ska bli stort igen, enormt vrål, musikstötar, trumpetsignaler. — En amerikansk journalist säger till mig att det är som frälsningsarméns tusenårsjubileum.

Den världsomspännande högerns favoritidé kallas ibland ”nedsippringsteorin” och går ut på att när de rika spenderar sina resurser sipprar åtminstone något ner till de mindre rika, även till de fattigaste. Den på sin tid berömde amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith döpte om denna teori till ”hästskit-teoremet”: när hästarna skiter plockar sparvarna i skiten. Nu har västvärldens höger en därmed sammanhängande tes: underklassen ska stimuleras till jobb med sänkta löner och överklassen med höjda löner. Detta är klassisk högerpolitik och vi ser det idag i Sverige. — Förre förbundskanslern i Österrike Bruno Kreisky berättade att han en gång inbjöd Galbraith som föreläste i Wien. Kreisky undrade vid frågestunden vad orsakerna var till att Österrikes ekonomi trots svårigheterna efter kriget ändå gick ganska bra. Galbraith svarade att det berodde på att alla Österrikes ekonomer hade emigrerat till USA. —  En av dessa var Friedrich Hayek, högerliberal, som skrev boken ”Vägen till träldom”. Det visade sig att han med träldom menade socialdemokratisk politik och särskilt fackföreningarnas makt. — Olof Palme har berättat att den boken var avgörande för att han som ung stimulerades att bli socialdemokrat. Jag läste också Hayeks som ung, fast jag inte är ekonom. Men så kunde man gå åt vänster som protest mot vad som senare kallades nyliberalism. Sen kom dessutom Margaret Thatcher med sitt slagord ”krossa facket”. — Nu bedriver den svenska borgerligheten en ständig kritik mot ”facket” och Dagens Nyheter upprepar detta om och om igen. Med ”facket” menas då bara LO, vilket visar att det inte minst är en politisk kampanj. Ordet ”pamp” syftar bara på förtroendevalda i LO-förbunden. Den störste pampen för mig som student i unga år var Herbert Tingsten, chefredaktör i DN. Konservativa studenter, i majoritet vid universiteten på den tiden, brukade avfärda arbetarrörelsen med några enkla slagord och jag känner igen det idag. — Det finns ett mått av klassförakt i denna retorik. Statsministerns och andra i hans krets beskrivs som obildade och okunniga, Lövéns språk påstås vara primitivt och förvirrat. Jag kan vitsorda att han i varje fall talar utmärkt engelska, bättre än alla de direktörer som stapplande försöker imitera amerikansk engelska. En avart i dagens politiska språk är att uttrycket ”svenskt näringsliv” bra syftar på en handfull direktörer. — Den svenska borgerligheten förstod inte värdet av facklig sammanhållning förrän i samband med SAKO-konflikterna på 70-talet. — Nu när Polen är aktuellt i europeisk politik tänker jag på åren när LO-förbunden ställde upp för den polska demokratiska fackliga organisationen ”Solidaritet”. LO-förbund sände bistånd till sina polska kamrater. Jag var med ett par gånger när sådana hemliga leveranser anlände till Polen, till exempel när Grafiska förbundet skickade ner stencilapparater, gömda i långtradare. De svenska liberalerna, inte minst i DN, skrev säkert utmärkta ledare om antikommunismen. Men de var LO, ”facket”, som betalade och tog risker.

Enligt uppgift ska påven av Rom besöka Lund senare i år. Det sägs att det ingår i påminnelsen om den protestantiska reformationen, som började med att Luther spikade upp sina 95 teser på porten till domkyrkan i Wittenberg 1517. Nu undrar jag om de inte kunde ta med någon biskop eller metropolit från den ryska ortodoxa kyrkan. Eftersom det handlar om fred och försoning så kunde väl, med tanke på dagens läge, ryssar få vara med.  — 1925 sammankallade dåvarande ärkebiskopen Nathan Söderblom ett legendariskt ekumeniskt möte i Stockholm. Då väckte den praktfullt klädde grekisk-ortodoxe representanten stort intresse, inte minst bland pressfotograferna. — Efter reformationen 1517 intensifierades de gräsliga striderna mellan katoliker och protestanter med 30-åriga kriget som kulmen. Miljoner dödade, avrättade, torterade, våldtagna, Tyskland ödelagt. Religiösa grymheter och gammalt hat flammade upp, tills de helt enkelt tröttnade och det blev fred 1648. — Den påve jag har uppskattat var polacken Karol Wojtila, som påve kallad  Johannes Paulus II. Han utsågs 1978 och stod upp för polsk demokrati. Jag var i Polen under hans bejublade besök där ett par år senare. Han åkte i skottsäker bil, det var möten på idrottsarenor och till och med på  vidsträckta flygplatser, vi journalister ringde in rapporter från bristfälliga telefoner. — Annars har jag varit skeptisk mot påvar, teologisk politik och moral. Jag tror, något osäker,  att det var Orwell som uttryckte önskedrömmen att som guide visa Jesus runt Vatikanen och demonstrera dess rikedomar. Men jag är inte ute efter att kritisera enskilda människors religiösa tro. — En gång för många år sedan besökte jag klostret i Zagorsk, några mil norr om Moskva. Lökformade, färgstarka historiska byggnader, vacker, vemodig gregoriansk musik. Biskopen bjöd mig på middag, med klostrets special-vodka, vi höll tal om fred och vänskap mellan nationerna och jag sov över i en munkcell. — Mötet i Lunds domkyrka i höst passar bra rent arkitektoniskt, det är ju romersk stil med sten från min hemtrakt i Skåne, fraktad med oxforor till Lund för sekler sedan. Från mina år i Lund minns jag en berättelse om byggnadsarbete i domkyrkan, på arbetstid övervakat av biskopen, som på kyrkans port satte upp ett klassiskt lundensiskt plakat med texten ”Träffas i domkyrkan alla dagar utom söndagar.” — Jag var en gång på mässa i Sofia, alla kyrkobesökare stod upp och trängdes. I Bulgarien gillar de ryssar, eftersom ryssarna drev bort turkarna på 1870-talet, vartill kommer den kyrkoslaviska traditionen. — En förvirrad terrorist försökte en gång mörda påven under ett påvebesök i Bulgarien. När den anklagade vid rättegången fick frågan om motiven sa han att det var påven som började. — Jag tycker att en representant från den ryska kyrkan kunde få vara med i Lund. Men jag har ju inte med saken att göra.