Den reaktionäre amerikanske senatorn, republikanen John McCain från Arizona, besökte Sverige och därefter Baltikum under den gångna veckan. Hans uppgift var, enligt intervjuer, att undervisa svenskar och balter om rysshotet. Han berättade också att president Obama, som han avskyr, inte förstår sig på Putin, som om han trodde att vi borde ta ställning för republikanerna under valkampanjen i USA. McCain är ordförande i sentens försvarsutskott. — Detta besök är enligt min uppfattning den hittills mest absurda politiska händelsen i Sverige under året. Vi och balterna (därtill finländarna) har levt med ryssarna, våra grannar, i mer än tusen år. Och så vill en stenreaktionär amerikansk politiker från det inre av USA undervisa oss i detta ämne. Han får förstås prata hur mycket han vill, även om det ingår i vad amerikaner brukar kalla ”electioneering”. Men det är komedi. — McCain är hjälte inom amerikansk höger främst därför att han togs till fånga i Nordvietnam när hans flygplan sköts ner. Han hade då haft som en av sina uppgifter att bomba fattiga vietnamesiska bönder och förgifta deras risfält och vattendrag. Efter fångenskapen klagade han på att maten i fånglägret var för dålig. — McCain stod för allt vad Olof Palme kritiserade i den bittra debatten om Vietnamkriget och den amerikanska kritik mot Sverige som blev följden. USA stödde ju den sydvietnamesiska militärdiktaturen i Sydvietnam så länge de kunde, i strid mot en alltmer kritisk opinion även i USA. — Nu tas McCain emot av Sveriges utrikesminister och försvarsminister vid ett lunchmöte. Jag kan möjligen tänka mig att våra slipade diplomater ansåg att det var en viktig markering att de inte åt middag, för sådant ingår ju i den diplomatiska yrkeskompetensen. Men jag menar att svenska regeringen borde vara mer känslig för historien och kunde ha avstått från detta hån mot Olof Palme.

Nu, 70 år efter Hiroshma och Nagasaki, påminns vi om den oerhörda katastrofen. Jag har en invändning mot allt jag har sett som kommentarer dessa dagar. Alla tycks upprepa USA:s officiella motivering till bomberna, nämligen att motivet var att få slut på kriget mot Japan. Amerikanerna sa till och med att USA på det sättet räddade människoliv, fast de därmed inte innefattade japanska liv. 20 år efter maktdemonstrationen kom det i USA ut en omsorgsfull undersökning, en bok som blev mycket omdiskuterad men som nu tycks vara glömd: ”Atomic Diplomacy: Hiroshima and Potsdam”. Författaren, den unge historikern Gar Alperovitz, visade på basis av officiella dokument, att man i USA ansåg att Japan ändå inom kort skulle kapitulera. Atombomberna hade ett annat syfte, nämligen att imponera på ryssarna: ”… atombomben spelade en roll när det gällde att utforma politiken, särskilt i samband med (president) Trumans enda möte med Stalin vid Potsdam-konferensen i slutet av juli och början av augusti 1945”. Atombomben, sa Truman till sin krigsminister, ”gav honom en helt ny känsla av självförtroende.” Vi kunde ”diktera våra egna villkor vid krigsslutet”. Stalin blev verkligen imponerad och ryssarna satte så fort som möjligt igång med att framställa egna atomvapen. — Jag menar att atombomber strängt taget inte borde kallas ”vapen” eftersom de inte kan användas för att uppnå något som helst politiskt eller ekonomiskt eller ens militärstrategiskt mål. De kan bara åstadkomma en gigantisk ömsesidig destruktion. I den mån det har förekommit minskningar och kontroll så har detta blivit möjligt som följd av folkliga opinioner som är emot denna politiska dårskap.

Min sommarläsning i år är för andra gången den romerske historikern Tacitus berättelse om romarriket, första tiden efter Kr. födelse, och den engelske 1700-talshistorikern Gibbons tre band, tusen sidor vardera, om romarrikets nedgång och fall. De båda verken förefaller mig aktuella. — Det förekom terrordåd, mord, även massmord, religiös fanatism och allsköns vidskepelse, idéer om helig mark, heliga städer, heliga skrifter, rasism och hat, tortyr, godtyckliga fängelsestraff på obestämd tid, dödsstraff och landsförvisningar, idéer om otrogna och avfällingar, bittra strider mellan äkta romare och utlänningar, ofta kallade barbarer. Flyktingar anlände från Nordafrika i usla fartyg, om de inte förliste. Epidemier härjade, hela städer kunde avfolkas genom sjukdomar och nöd. Rika spannmålshandlare, kapitalister, som importerade varor från Egypten, höll inne med livsmedel för att avvakta ännu större brist och högre priser. Regimerna var korrupta, strider mellan klaner styrde politik och våld premierades. Spioneri och hemliga underrättelser av vänner eller skurkar förkom rutinmässigt. De rikas slavar kunde köpas och säljas, ibland belönas. Kvinnor giftes efter beslut av släktens mäktiga män, ofta med politiska avsikter. Våldtäkter hörde till och militära dygder var högsta moral med belöningar och segerparader. — Då och då muntrade man upp folket med grymma kamper på arenorna, människor dödades inför publik, men de ledande för sådana föreställningar var ofta korrumperade. — Balkan var splittrat med oöverskådliga, inbördes hatiska folk och oförenliga religioner. Hårda strider pågick rutinmässigt i landet mellan Eufrat och Tigris, ungefär nuvarande Irak. Den klassiska staden Palmyra, religiöst centrum och handelsplats för kamelkaravaner, plundrades. Folkmord begicks då och då i Armenien. Syrien härjades oavbrutet med politiska och religiösa grymheter som följd. I Palestina pågick under sekler strider mellan folkgrupper. Jesus torterades och dödades av den romerska militärdiktaturens hantlangare. I Tunisien slog terrorgrupper till mot Kartago. Grekerna var ett kulturfolk men hade en odisciplinerad krigsmakt och kunde inte sköta sin ekonomi. I bakgrunden hotade turkarna, det ottomanska rikets oberäkneliga krigare, dock offer för kristna korståg som man glömt i västvärlden. — I den egeiska övärlden händer numera ingenting, skrev Frans G Bengtsson, en aning tankspridd, ”för där har allt av vikt hänt för mycket länge sedan”. I själv verket händer allting om och om igen.

2.

Vad är nationaldagen till för? Gustav Vasa lär ha tagit makten den dagen ett tidigt år på 1520-talet. Men vem bryr sig? Vi fick en ny författning den dagen 1809 efter en militärkupp när kung Gustav IV Adolf avsattes. Men massor av länder firar gamla militärkupper. Vi jämför ständigt med norrmännen. Men de firar sin demokratiska författning från 1840-talet och därmed kampen mot Sverige under unionen, en pinsam påminnelse för oss, inte minst för den på sin tid så starka nationalistiska högern som ville slåss mot ”norrbaggarna”. — De västallierade firar den 6 juni på sitt sätt, för den dagen 1944 landsteg de i Normandie. De påstår i patriotiska tal att USA och Storbritannien därmed gjorde slut på nazismen. Men då hade röda armén redan besegrat tyskarna på östfronten och stod vid Warszawa. Ryssarna förlorade ca 25 miljoner människor i den kampen, västsidan en halv miljon, och ryssarna firar mest. — Jag urskiljer fyra sorters historieskrivning. 1) Den marxistiska historieteorin, som handlar om ekonomisk och därmed politisk makt, 2) den moraliserande historieskrivningen, varvid man vill nita dit någon skurk, vanlig i massmedia, 3) den anekdotiska historieuppfattningen, en vinstmaskin i förläggarvärlden, och 4) akademiska studier med källkritik och intellektuell skärpa, föga uppmärksammad. —  Skansen tillkom 1916 som centrum för svensk nationalism. Mönstret var tysk patriotism och vår drottning var ju släkt med den tyske kejsaren Wilhelm II. Nu tonar vi ner den kopplingen med harmlös allsång för pensionärer. — I min ungdom delade kungen ut svenska flaggor på Stadion  till hemvärnschefer från landet. Sven Jerring, ”farbror Sven”, refererade i radion. Jag minns en episod när en hemvärnschef blev så skräckslagen inför kungen att han bara stod i givakt. ”Tag fanan karl!” hördes kungen ryta. — Nu är ryssen på offensiv med fosterländska idéer från tsartiden och vår patriotism får väl en smula stimulans igen. Vi påminns om ryska härjningar när de brände ner bondgårdar i skärgården under somrarna efter Karl XII:s krig. Jag har alltid undrat om ryssarna tyckte det var vackert i Stockholms skärgård, när de kom seglande, det måste det ju ha varit även då. — Så kallade privatspanare rapporterar att de sett ryska ubåtar, alltid på väg in mot Stockholm, som om de anföll oss. Var hamnar de? Jag har aldrig hört talas om att en rysk ubåt siktats på väg ut från Stockholm. — Nog är det bra att Sverige inte ens omnämns i vår nationalsång, som handlar om Norden, ”du gamla, du fria”. Det fanns en tid när många i stället ville ha Heidenstams ”Sverige, Sverige, Sverige, fosterland, / vår längtans bygd, vårt hem på jorden!” Du behöver inte upprepa Sverige tre gånger, jag är inte döv, skrev Strindberg till honom (om jag får citera ur minnet). Tänk vilken klok nation vi var som sa nej till detta pekoral. — Nu ser jag svenska flaggan fladdra i vinden utanför mitt fönster, symbol, kan jag tycka, för det mest anständiga välfärdslandet i världen.

Under senaste tid har vi fått oss till livs inlägg i medierna som handlar om att något som kallas ny-andlighet,  är på modet. Jag lägger mig inte i privata känslor och upplevelser av egendomliga ”krafter”, något ”högre”, osv. Ny-andligheten förefaller vara en variant av anti-vetenskaplig populism och det är ju inte nytt. Mitt intresse handlar om det faktum att sådana idéer under idéhistoriens gång och i hög grad än idag, är vad som hotat och hotar upplysning och demokrati. — Spinoza, ofta och med rätta betecknad som den förste upplysningsfilosofen, förföljdes under 1600-talet i Holland av tre religiösa etablissemang, de protestantiska, reformerta, katolikerna och synagogan. Han levde under åren efter 30-åriga krigets ohyggliga religiösa och politiska strider. Descartes lämnade sitt hemland Frankrike och emigrerade till det trots allt mer liberala Holland. Locke förföljdes till och med i England och bosatte sig också i Holland. David Hume, enligt samstämd uppfattning den främste engelsk-språklige filosofen någonsin, stoppades två gånger av teologerna från att bli professor vid universitet i sin hemstad Edinburgh. I stället utnämndes en fullkomligt inkompetent person som inte skrev ett vettigt ord om filosofi. — Immanuel Kant, som skrev en numera klassisk skrift om upplysningsidéer, kritiserade den rådande ordningen i Preussen enligt vilken teologin stod över andra fakulteter. Regeringen krävde att han inte skulle upprepa sådana åsikter och han tvingades lyda för att behålla sin befattning som professor. — Pionjären inom rättsfilosofin och internationell rätt Hugo Grotius förföljdes av kyrkorna i Holland efter att han i en enda mening i en bok skrivit att det måste finnas en moral som inte är beroende av en viss religiös tro. Voltaire förföljdes givetvis av de kyrkliga makthavarna eftersom han skrev om religiös tolerans. Under århundraden torterade och brändes på bål människor på grund av religiöst hat. Zola slog larm om rättsskandalen när Dreyfus fälldes, en anti-judisk dom. — Den liberale ryske författaren Alexander Herzen gick i landsflykt till England för att undkomma den ryska kyrkans och tsarens maktutövning, eftersom han var positiv till västerländsk demokrati. — Idag ser vi hur fundamentalistiska religiösa idéer inom islam i kombination med politiska förföljelser ställer till ohyggliga gräsligheter. Israel år enligt sin författning en uteslutande judisk stat, med apartheid gentemot palestinier och olaglig ockupation och kolonisation som följd. Ändå sägs Israel vara en demokrati. — Alldeles oberoende av Israels politik frodas återigen anti-semitismen, ursprungligen en kristen kampanj. Pakistan är också en teokrati, alltså en stat med statsreligion. I Burma förföljs muslimer och drivs i landsflykt. I Indien regerar ett hindu-nationalistiskt parti vars renläriga religion går ut på att man inte får döda djur, däremot får man då och då döda muslimer. I Saudi-Arabien styr en feodal, medeltida och starkt religiös dynasti. Iran är naturligtvis också en teokrati. — Att godkänna en och endast en religion är ”monoteism”, teorin att alla religioner utom en är falska, också omfattad av traditionellt kristna. Det har varit och är en av de mest destruktiva idéerna i mänsklighetens blodiga historia. — Mitt problem är: hur i hela fridens namn kan någon på allvar hävda att ny-andlighet och religiös tro behövs? Sådana värderingar har alltid varit och är än idag mäktiga krafter i kamp mot upplysning och demokrati.

Vid hög ålder ska man, enligt legenden, besitta visdom, överblick och perspektiv på tillvarons mångtydigheter. I dessa dagar högtidlighålls 1) slutet på andra världskriget, och 2) slutet på Vietnamkriget. Därvid undrar många 3) om världen är bättre nu. Jag minns krigsslutet i maj 1945, till då jag på knastrande radio hörde den tyska originalsändningen (tyska var mitt första utländska språk) om Hitlers död: ”…intill sista andedraget kämpande mot bolsjevismen”. En vacker morgon därefter cyklade jag med glädje i själen till skolan. Nu skulle det bli fred, nu skulle gränser öppnas, nu var högsta moral inte längre krigiska dygder. Snart följde det kalla kriget, diktaturer etablerades i Öst- och Centraleuropa, demokratiska partier förföljdes och förbjöds. — Den 30 april 1975 körde en stridsvagn genom grinden till presidentpalatset i Saigon, de sista amerikanerna lämnade taket på dras ambassad i helikopter, ambassadören bar den stolta amerikanska flaggan i plastpåse. Nu var dödande och giftspridning över vietnamesiska bönders jord och vatten slut, nu äntligen var västerlandets och Japans kolonialism placerad på historiens sophög. Amerikanerna hade sagt att de bekämpade kommunismen när de i själva verket tanklöst övertog ett franskt kolonialkrig. Efter kriget var det bara tre länder i området som fick kommunistiska regimer, Vietnam, Laos och Kambodja, exakt de länder där USA bekämpade kommunismen. De stödde militärdiktaturer och kapitalister och påstod att de företrädde demokrati, kristen moral och den fria världen. Jag och många andra menade att man mycket väl kan vara anti-kommunist men att man inte för den skull behöver tappa förståndet. — Nu när vi ser tillbaka är blandningen av politik och religion minst lika aktuell som någonsin i historien. Konflikter må vara politiska, ekonomiska och militärstrategiska men de blir ännu gräsligare när fanatisk religion blandas in. Så var det inom kristendomen under medeltid och anti-muslimska korståg.  Mest kompromisslös blir tron på en och endast en Gud, ”monoteismen”, teorin att alla religioner utom en är falska. De släpps helvetet löst, allt är tillåtet för att slåss och mörda, demokratisk diskussion är omöjlig när man åberopar Guds ord, heliga skrifter, heliga städer, helig mark. ”Gud med oss”, sa svenskar under trettioåriga kriget, nu är Gud med terrorister och vapenhandlare. ”Jag är religiös, eftersom jag tror på djävulen”, säger en figur i en roman av Thomas Mann. — Min favorit bland upplysningsfilosofer, markisen av Condorcet, läser jag än. ”Så ska den tid komma då solen lyser på fria människor och ingen erkänner annan auktoritet än förnuftet, då tyranner och slavar, präster och deras enfaldiga hantlangare bara existerar i historien och på teatern.”  Skräckvälde följde på revolutionen, Condorcet arresterades och avled under oklara omständigheter i fängelset 1794. En annan upplysningsfilosof, Immanuel Kant, skrev om ”Den eviga freden”, sen följde Napoleon-krigen.  Man får dra sig undan och ”odla sin trädgård”, skrev ironiskt min tredje upplysningsfilosof, Voltaire, om optimismen. — Sverige upplevs nu av flyktingar som paradiset på jorden. Problemet är bara att vi har långa handläggningstider för inträde. Jag har, till slut, bara ett förslag. När Svenska Akademin lanserar nya ord nästa gång skulle de kanske kunna nämna att ordet ”Medelhavskryssning” har blivit dubbeltydigt.

Günter Grass gick bort häromdagen. Han var född 1927 i tyska Danzig, nu polska Gdansk. Slumpartade omständigheter har gjort att jag med känsla och förnuft förknippar honom med den här delen av Polen. Jag råkade komma dit sommaren 1938, nätt och jämt 8 år gammal, eftersom min far var sjökapten. I Hansestadens väl bevarade gamla medeltida kvarter var det en dag folkträngsel, röda nazistflaggor med hakkors överallt, Geobbels skulle tala. Slagordet ”Heim ins Reich” ekade: det betydde att borgarna i den ”fria staden” ville ”hem till riket”, alltså till Hitlers Tyskland. Vi köpte bärnsten, turistattracktionen, i butiker kring det gamla torget. Kanske lärde jag mig något om europeisk politik. —  Året efter kom vi till Gdynia, en vacker, nybyggd polsk stad belägen i den s k korridoren mellan Danzig och Tyskland. Samtalsämnet i salongen var om det inom kort skulle bli krig. — Det blev det. Den första september kom tyskarna till Danzigs hamn, då benämnd Neufahrwasser, där vi lastat koks förra sommaren, efter kriget omdöpt till Nowy Port. — Området härifrån in mot staden tillhör i litteraturhistorien, det är Günter Grass´land. Det var vid mina besök ett omfångsrikt, flackt slättland med gräs, buskar, cykelstigar längs floden och skramlande gamla spårvagnar. I hamnområdet fanns en sjaskig sjömanskrog som, tror jag, hette ”Baltica”. — Till torget inne i Danzig kom, efter vad Günter Grass berättar, folk från området kring de Mazuriska sjöarna i dåvarande Ostpreussen för att sälja sina varor. De talade sitt eget språk, varken polska  eller tyska, och hade folkliga dräkter. — Jag återkom till Gdansk 1948. Då hade staden skjutits sönder och samman när den segerrika röda armén kom och kriget höll på att ta slut. Vi travade på bristf’älligt rensade gator mellan tegelsten och ruinhögar, där kaminrör stack upp och vittnade om att folk bodde i källare. — I debutromanen ”Die Blechtrommel” från 1959 finns nu klassiska scener från de ryska soldaternas ankomst, de tog hämnd. — Jag har varit i Gdansk åtskilliga gånger senare, mest under den demokratiska rörelsen Solidaritets kamptid. Här, vid varvet, började de, med Lech Walesa och många andra, arbetare och intellektuella. Gamla staden byggdes snart upp, arkitektstudenter hade i hemlighet skisserat ritningar. — Günter Grass deltog i socialdemokratiska valrörelser i Västtyskland och stödde Willy Brandt, dock icke kritiklöst. Han var skeptisk till ett enat Tyskland, en högst impopulär uppfattning. Men han ville inte att Tyskland återigen skulle bli starkt. Det fanns en sorts kulturell motsättning, sa man ibland, mellan de protestantiska potatisätarna i Nordtyskland (Willy Brandt var uppvuxen i Lübeck) och de katolska vindrickarna i Rhendalen (där Adenauer hörde hemma.) — Jag träffade Günter Grass två gånger, i Bonn och i Stockholm. Han var intresserad och kunnig beträffande nordisk socialdemokrati. Men allra mest var han berättare.

Efter ett par veckors debatt kan man kanske nu fråga sig hur Margot Wallström och hennes synpunkter på Saudi-Arabien kommer att bedömas av framtidens historiker. Jag gissar 1) Att den partipolitiska kritiken i den svenska oppositionen behandlas som rent rutinmässig, ingen intressant överrakning, 2) Påståenden att Wallsröm och statsministern är inkompetenta glöms, oppositionens utrikespolitiker är inte självklart bättre, 3) Att ambassadörer hemkallas för ”konsultationer” hör till det diplomatiska spelet, irrelevant för oss andra, 4) De 31 direktörernas kollektivartikel i DN är bara ett exempel på försök till påtryckningar och att direktör Wallenberg själv jämte en grupp direktörer kallar sig ”näringslivet” är ett retoriskt knep och ett exempel på ordets makt över tanken i det politiska språket. 5) Handel påverkar demokrati och liberalism positivt, heter det,  och det uppskattade jag redan när läste Adam Smith som skrev under slutet av 1700-talet, men inte ens Volvo har lyckats få kvinnor i Saudi-Arabien att köra bil. — Medan allt detta mer eller mindre förpassas till periferin kommer framtidens historiker däremot att intressera sig för och analysera vad Margot Wallström sa om Saudi-Arabien, dess samhälle och ledning och dess variant av islam. En stank från medeltiden blåste genom svenska medier och svensk folkopinion. Det finns förvisso fler frånstötande diktaturer i världen men nu handlade det om vapenleveranser till en stenrik regim som västvärlden, från USA till Sverige, samarbetat med i decennier. Det är med viss sannolikhet Margot Wallströms klartext som blir bestående, inte en massa käbbel och diplomatiskt eller byråkratiskt finlir. Jag vet att det finns formaliteter och komplikationer i frågor om vapenhandel och åtskilligt svenskt hyckleri i de här frågorna har jag upplevt genom åren. Men jag tror att det är Margot Wallströms klartext som framför allt får en plats i historieskrivningen. — Många har jämfört med Olof Palme: Vietnam och amerikanska bomber mot fattiga bönder, de satans mördarna om Francos spanska fascister, hans anti-kommunism från ungdomens resor, stöd åt Nelson Mandela i sydafrikanskt fängelse, militärdiktaturen i Chile, insikter i avkoloniseringens problem i imperialismens spår. Men få är de som nu minns den fräna opposition han mötte från höger eller det Palme-hat som få nu vill skryta med. —  Historia är bara kataloger med brott och gräsligheter, skrev Schopenhauer. Men på något sätt väljer vi ut vad vi vill komma ihåg.

Svenska kommentarer till vad som händer i Ryssland handlar för det mesta om Putin som person. Han beskrivs som diktator, förbrytare mot internationell och annan rätt, lögnare, och inte minst korrupt med hov av jasägare. Jag tänker inte kritisera sådana omdömen som i stora drag förefaller rimliga. Min undran gäller hur mycket i hans tänkande som stämmer med traditionella inslag i rysk idéhistoria. — Vi kan spåra idéer i varje fall från 1700-talet och än mer från 1800-talet, som gäller de slaviska folkens särart, ”pan-slavism”. Den innehöll en språklig-kulturell nationalism i kontrast till västerlandets idéer om rationalitet, liberalism och demokrati. Det är vårt arv från upplysningstiden och det demokratiska genombrottet, ibland av de reaktionära nedlåtande betecknade som ”franska revolutionens idéer”, men lika rimligt identifierade med anglosaxiska idéer från Locke och USA:s frigörelse från den brittiska imperialismen. Under 1800-talet skärptes den motsättningen inom rysk kultur och politik. Häftiga debatter var inte nog, våld förespråkades av de mest fanatiska och grekisk-ortodox kristen tro och teologi skärpte inte sällan motsättningarna. Hat mellan Ryssland och Polen, för att ta ett exempel, hade många orsaker men en bitter och olöslig religiös strid gällde polackernas romersk-katolska religion och ryssarnas ortodoxi. —  Västerländskt inriktade ryska intellektuella dömdes och fängslades, åtskilliga som hade chansen emigrerade till Västeuropa. Dit hörde den briljante Alexander Herzen, som efter några års förvisning till en by lyckades bosätta sig med sin familj i London. Han skriver i sina memoarer: ”Ryska regeringar avskyr allt som görs frivilligt”. — Dostojevskij kan sägas stå för motsatsen, rysk nationalism och avsky mot västerländsk liberalism och demokrati, därtill kommer anti-semitism. En av hans motståndare, den liberale litteraturkritikern Belinsky, karakteriserar Dostojevskij som ”en desperat religiös nevrotiker med förföljelsemani”. Det var rejäla tag i de debatterna, stenhårt språk och djupa personliga motsättningar. Tsar Alexander I mördades av bombkastare på öppen gata i St.Petersburg 1881. Dostojevskij förblir dock en av världslitteraturens främsta men det är ingen tillfällighet att ”Bröderna Karamazov” och ”Onda andar” ofta och än idag citeras av ryska nationalister. — Jag vet inte om Putin är religiös. Men han bär på ett arv från tsar-tiden, den ryska, reaktionära patriotismen och traditionellt mindervärdeskomplex gentemot västvärlden. Häromdagen läste jag en intressant artikel om en rysk ”filosof”, Ivan Iljin, som karakteriserades om ”Putins ledstjärna”. Från förvirrade åsikter om revolution, patriotismen i det heliga Ryssland och påhittade judiska konspirationer hamnade han i sympati med både Franco och fascismen i Spanien och Hiters germanska rasism i Tyskland. Om man vill försöka förstå sig på Putin räcker det inte med enkla moraliska omdömen. Man får ge sig in i en fantastisk häxkittel.

Från augusti till oktober 1943 lyckades mellan 6- och 7.000 danska judar ta sig över Öresund till Skåne. De var förvarnade om att den tyska nazistiska ockupationsmakten skulle deportera dem till koncentrationsläger och gaskammare. De organiserade dessa transporter själva men fick hjälp av skånska fiskare som tuffade ut olagligt i nattmörker i sundet och tog ombord tusentals judar. Medhjälpare i Malmö var främst SSU, socialdemokratiska ungdomsförbundet i Skåne. — Jag var 13 år och detta tillhör mina starkaste barndomsminnen. Vi bodde i ett litet samhälle på landet, 6 mil norr om Malmö. Eftersom staden ansågs riskabel, tyskarna kunde ju komma som i Danmark och Norge, fick de judiska barnen plats i skolor på mindre orter. Vi blev 57 elever i min klass, har jag antecknat. Jag minns inte annat än att alla, inte minst lärare och föräldrarna, med tillfredsställelse tog emot de nya kamraterna, en humanitär insats, möjlig tack vare Sveriges neutralitetspolitik. Dessa minnen gör att jag inte kan förstå varför upp emot 30 procent av väljarna i de skånska provinserna nu sympatiserar med Sverige-demokraterna och att antisemitismen visar upp sig. — Någon gång, med dessa minnen, bör jag ha uppfattat att det var socialdemokrater som ställde upp, inte minst i arbetarstaden Malmö. I Danmark liksom i Norge, fanns det folk inom den nationalistiska högern som samarbetade med tyskarna, ”kollaboratörer”. Det fanns ju sådant folk även i Sverige. Efter kriget har många danskar skrutit med hur de deltog i oppositionen mot den tyska ockupationsmakten. Det kom som en chock för borgerligheten när historiker ett antal år senare visade att de som tog till våld mot tyskarna, med stora risker, ofta var kommunister. — 1974 reste jag till Mellanöstern men jag måste göra en extratur via Aten för att komma till Israel från grannlandet Libanon. Israel hade under decennierna efter statens tillkomst socialdemokratiska regeringar. När jag intervjuade dåvarande premiärministern Golda Meir i hennes bostad hade hon tagit fram gamla dokument om hur Sverige tog emot danska judar 1943. Hon blev än mer entusiatisk när hon fick veta att jag var skåning. Men hon var stenhård mot palestinierna: ”Det finns ingen palestinsk nation, bara ett flyktingproblem.” Hon benämnde palestinierna ”sydsyrier”. — Vad jag upplevde och eventuellt förstod vid 13 års ålder blev avgörande för många år framåt. Men problemen i området är lika komplicerade och olösliga nu som då. Israel har dessutom sedan länge högerregeringar som inte kan förlåta palestinierna för att de existerar.