Ett kolikbarns berättelse

Han dansade in i sjömanskostym och sågs som en räddare. Men skuggsidan av Håkan Hellströms liv och karriär har varit en ständig kamp för att finna sin plats i tillvaron.

Aftonbladets Joni Nykänen följer hans utveckling från de tidiga stapplande stegen – till jättekliven som en av giganterna inom svensk musik.

Den lille pojken Håkan Hellström såg suddigt och hade lapp över det ena ögat (för att träna upp muskulaturen). Glaset som täckte det andra ögat var tjockt. Som ett stort cyklopöga.

– Den enögde, den allseende. Det ögat rörde sig jättemycket hela tiden och såg allting, tog in allting, säger han i en SR-intervju.

I föräldrarna Björn och Christina Hellströms vinylsamling fanns en platta med Harry Belafonte. Givetvis också Evert Taube. Ett kassettband med Lasse Dahlquist, som dessutom var en avlägsen släkting till familjen.

Ungefär där hände det någonting. Musiken kom in i Håkans liv.

– Sedan kom Beatles och Elvis. Jag lyssnade mycket på ”She loves you”, ”A hard days night”, ”Love me tender” och framför allt ”Don’t be cruel”. Det var de låtarna jag mimade och dansade till framför spegeln hemma i villan
i Västra Frölunda. Jag föreställde mig att alla de andra dagisbarnen stod runt omkring och att Elvis röst kom ur min mun, skriver Håkan Hellström i sin självbiografiska fotobok ”PS lycka till ikväll”.

Att låtsas som att det var han själv som framförde andras låtar fortsatte han länge med. Drömde om att han stod på scenen, att han skulle fylla Scandinavium. Fick kickar av musik.

– Jag tror att det där mimandet framför spegeln finns kvar i mig, skriver han i boken.

Tidigt började han intressera sig för att slå på saker. Rytmer. Han byggde ett trumset av ­kastruller och grytlock. Delvis ­inspirerad av ”Mupparna”, och den lurvige trummisen Animal.
I lågstadieklassen var han den enda med glasögon. Dessa bar han tills han gick i fyran. Men plötsligt vågade han inte längre gå till skolan med brillorna – och fick linser i stället.

– Nu använder jag lins på ena ögat och orkar inte sätta in en lins i det andra. Så jag ser egentligen dubbelt. Hjärnan har ställt om. Det är knepigt, men hjärnan har blivit spegelvänd på något sätt, har han sagt i SR.

Det var dock inte bara glasögonen som fick Håkan Hellström att sticka ut. Han talade dessutom otydligt.

– Jag hade alla möjliga talfel, kunde inte uttrycka mig begripligt, allt blev Kalle Anka-språk.

Ingen förstod vad han sa.

– Jag hade alla möjliga talfel, kunde inte uttrycka mig begripligt, allt blev Kalle Anka-språk. Det är säkert rätt vanligt. Jag fick inte bukt med det förrän i tioårsåldern när mamma tog med mig till en speciallärare i Göteborg, skriver han i fotoboken.

Det var också ungefär i den åldern som han fick ett riktigt trumset. Håkan hade länge önskat sig leksakstrummor från Hobbex.

Men det här var ännu bättre.

– Det lät förmodligen förjävligt när jag satt och bankade, men min pappa tyckte bara det var trevligt. Det är väldigt lyhört i mina föräldrars villa, så de har hört hur jag har suttit och sjungit sedan jag var femton och kunnat se in i precis allting, säger Hellström i en DN-intervju.

Föräldrarna såg hur det redan i unga år utkristalliserade sig ett musikintresse hos den yngste sonen. Och pappa Björn Hellström har intygat för Nöjesbladet att trummandet med grytor och kastruller lät förskräckligt.

– Men det fanns en melodi i det. Sedan började han använda pekfingrarna som trumpinnar så vi garderade oss och skaffade ett trumset och på det utvecklade han sin musikalitet. Först på trummorna och sedan på gitarren.
Håkan började i musikskola, men det var inget för honom. Ungdomarna med talang slutade oftast i symfoniorkestern.

– Det var ju inte så roligt för någon som Håkan som var så spontan, som följer sin egen linje, att stramas i en sådan skolning. Så han slutade snart där och gick sin egen väg. Det har han gjort hela livet, säger Björn.

Björn Hellström konstaterar att vägen, trots succén, inte alla gånger varit spikrak.

– Han är målinriktad och har alltid följt det han trott på, det som varit roligt. Men det har förstås inte gått av sig självt. Det är stundtals jobbigt och svårt att ta fram musik och texter.

Redan i skolan kunde föräldrarna notera att Håkan Hellström hade en fin språklig förmåga.

– Framförallt när det kom till verser, säger Björn.

Håkan Hellström läste mycket, det gör han fortfarande. Inspirationen flödade från alla håll.

– Kanske är det också det som gör honom omtyckt som artist, att han hämtar lite ur olika genrer och skriver på ett sätt som folk kan känna igen sig i. Det påstås ju vara lätt att känna igen sig i hans texter, fortsätter Björn.

Hellström gick i Dalaskolan i Ekebäck fram till årskurs 6, och därefter började han på Göteborgs Högre Samskola.

I en intervju i Café 2004 fick han frågan varför han och brorsan Tomas bytte från sin första skola i Frölunda till snobbiga Samskolan.

– Jag kan tala öppet om vad som helst utom just det. Det var trubbel med skolan, men jag vill inte utveckla det mer än så. Både jag och min bror bytte dit samtidigt, två veckor innan jag skulle börja sjuan gick mamma till deras rektor och vädjade. Det var en skola för snobbar och mobboffer och det var väldigt märkligt att komma dit. Jag hade gått i en ­ruffig klass. En hård klass. Här var folk plötsligt… duktiga, säger han.
Samskolan var en Montessoriskola, en skyddad verkstad, har han förklarat. Där man skulle göra sin egen grej och hade mer fritid. Där bildades också bandet Broder Daniel 1988, där Henrik Berggren och Daniel Gilbert var med från början. Hellström blev bandets trummis.

Henrik gick omkring i korridoren med en jätteläcker slokhatt med blommor i. Jag hade aldrig sett såna ­människor förut

Ingen kunde gå miste om att Berggren var en destruktiv typ och skolans ”freak”, som fascinerades av maskiner och gärna tillbringade rasterna vid den gamla spårvagnsrengöraren som stod på skolgården. ”Maskinur”, kallade han den.

– Han var besatt av tanken att asfaltera ner alla, har Håkan Hellström berättat.

Drömmaren Berggren fann dock en utväg och flykt undan den poänglöshet han upplevde omkring sig genom att skapa musik med BD.

Året efter gjorde Broder ­Daniel sina första framträdanden i hemstaden Göteborg.

– Daniel gick i samma klass som en kompis till mig i sjuan. Daniel såg väldigt lustig ut. Det var nåt med hans ansikte. Det var…ovanligt. Ett babyansikte med jättelockligt hår. Men jag har vant mig nu. Henrik gick omkring i korridoren med en jätteläcker slokhatt med blommor i. Jag hade aldrig sett såna människor förut, har Hellström berättat i musiktidningen Sonic.

Håkan Hellströms kärleksliv hade varit icke-existerande, om man inte räknar första kyssen i tolvårsåldern, och Carola-fantasierna från ”Främling”-eran. På den fronten blev det något bättre när han började spela i band.

Oskulden blev han dock inte av med förrän i 20-årsåldern.

– Innan var ingen intresserad. Jag var typ 20. Under tonåren var det det enda jag tänkte på. Fantasier om tjejer, berättade han i en intervju med Filip och Fredrik.
De första Broder Daniel-gigen beskrivs oftast som särskilt kaotiska och tumultartade.

Bland andra Ulf Ekberg, från Ace Of Base, gick på en av de allra första spelningarna. Berggren sjöng en låt på tyska, och då lär Ekberg (som på den tiden var nynazist, ett förflutet som han senare har tagit avstånd från) ha blivit så pass exalterad att han hoppade upp på scenen och ropade ”Sieg Heil”.

Strax där efter tvingades de bryta spelningen.

I Sonic-intervjun berättar Hellström hur mycket Broder Daniel-sångaren Berggren inspirerade honom i början. Och om kaoset på scen.

– Vi hade det som en grej – saker och ting måste gå sönder. Det gällde inte bara på scen, utan även på fritiden och i skolan. Det stod en gammal bil utanför Sam som vi slog på varje rast. Vi visste inte varför vi gjorde det, säger Hellström.

Berggren hävdar att han aldrig drack mindre än en kvarting och en vinare innan han gick upp på scen. Därför minns han väldigt lite av de tidiga spelningarna. Hellström berättar om en kväll då några bandmedlemmar gick förbi kyrkan i Hagaparken. Berggren tog upp en gatsten och slängde in den genom fönstret. Ibland kunde de också stjäla bilar som kördes ned i diken, berättar han.

Under början av 90-talet tog Broder ­Daniel några jättekliv rent musikaliskt. Samtidigt experimenterade frontmannen Berggren med sitt utseende. Han bar sjömanskostym och använde svart smink. Under ögonen limmade han fast de i dag närmast ikoniska guldstjärnorna. Hellström hoppade av 1994 (Lars Malmros tog hans plats). Två veckor senare fick Broder Daniel skivkontrakt med bolaget EMI. Anders Göthberg (1975-2008), gitarrist och organist, övervägde också att hoppa av när Hellström gick eftersom han tyckte att trummisen var halva bandet.

Håkan(tredje från vänster i bild) under sin period som trummis i bandet Honey is cool, med en ung Karin Dreijer från The Knife på sång.

I stället började Håkan Hellström spela trummor i bandet Honey Is Cool, där Karin Dreijer (senare The Knife och Fever Ray) var sångerska. Göthberg valde att spela med båda banden. Hellström fortsatte att spela med Honey Is Cool till 1998. Det ansågs länge vara ett av Sveriges bästa indieband.

Hellström skulle dock komma att ångra avhoppet från BD rejält. Karin Dreijer och Honey Is Cool dök upp som en räddande ängel. Men trots att Dreijers band också hade ett skivkontrakt gick det inte att jämföra med den medvind som BD hade just då.

På dagarna satt jag på ­kaféer och drack kaffe tills jag fick hallucinationer. På kvällarna gick jag på krogen och drack mig skitfull på ­slattar

Håkan gick upp 20 kilo av alla Hawaii-drinkar som han hade tröstat sig med sedan Broder ­Daniel började hajpas.

Göteborgsscenen
Bad Cash Quartet.
Popscenen i Göteborg har jämfört med Stockholm varit väldigt mycket en ”scen”, där alla mer eller mindre känner alla och där musiker hoppar mellan band med ganska olika uttryck.
Inte minst var det så i Håkans kretsar­ i slutet av 90-talet, då en stor del av Göteborgs musikliv kretsade kring klubbarna Magasinet och Jazzhuset. Karin Dreijer i Honey Is Cool drev klubb ihop med Ola Borgström som senare skulle starta skiv­bolaget Service och ge ut skivor med artister som Jens Lekman och The Tough Alliance. En annan profil på dessa klubbar var Isse Samie på Dolores Recordings, som kom att ge Håkan skivkontrakt.
Håkan Hellström och Anders Göthberg spelade båda i omgångar i både Broder Daniel och Honey Is Cool. BD-trummisen Lars ”Pop-Lars” Malmros bildade senare Hästpojken ihop med Martin Elisson från Bad Cash Quartet, också ett centralt band i det sena 90-talets Göteborg.
Två band som är viktiga i Håkan-historien är Fiesta och The Junior, då de utgjorde stommen för det som senare skulle bli Håkans kompband. Där ingick Broder Daniel-medlemmarna Daniel Gilbert och Johan Neckvall men också Timo Räisänen, Oscar Wallblom och Lars ”Labbe” Grimelund.

– Jag mådde för jävligt. På ­dagarna satt jag på kaféer och drack kaffe tills jag fick hallucinationer. På kvällarna gick jag på krogen och drack mig skitfull på slattar. Jag var klotrund och hade långt hår. Ansiktet svullnade upp och blev rött. En gång när jag satte mig i en soffa sprack skjortan. Jag hade blivit så fet att knapparna sprängdes, sade han i Nöjesbladet, 2009.

Hellström menar att depressionen pågick i ett helt år efter avhoppet.

Om Broder Daniel hade präglats av svineri så var Honey Is Cool en ordningsam upplevelse för Hellström. Hellström ville dock göra comeback.

När bandmedlemmen Johan Neckvall bestämde sig för att lämna Broder Daniel såg Håkan Hellström sin chans att återvända. Denna gång som basist.

– Johan hade bestämt att han skulle göra sin sista spelning med bandet och att jag skulle ta över. Vad jag kommer ihåg avrådde alla mig från att börja i bandet igen. Jag hade ju repat med med dem och tyckte att det lät fantastiskt. Efteråt sa alla: ”varför ska du ­börja?”, berättar Håkan Hellström i Sonic.

Hellström var trött på den sansade stämningen i Honey Is Cool och tog emot kaoset i BD med öppna armar.

I april 1998 släpptes albumet ”Broder Daniel forever” och med mörkare texter än någonsin. Några månader senare var bandet större än vad de någonsin varit. När Lukas Moodysson valde att ha med tre BD-låtar i soundtracket till ”Fucking Åmål” ökade skivförsäljningen.

Bandet fick i samma veva sin största hit med låten ”I’ll be gone” och turnerade flitigt.

Euforin från fansen ledde bland annat till att poliser kallades in vid en konsert i Kumla där ungdomar klivit upp på scenen under pågående spelning.

Lars Malmros menar att Håkan Hellström räddade bandet. Eftersom de befann sig i någon sorts ”depressionstillstånd” och Håkan injicerade energi och glädje.

Trots avhoppet (som flera av medlemmarna hade uppfattat som märkligt) hade han hela ­tiden varit omtyckt av de övriga i BD (han kallades trots allt för Ålen för sin förmåga att slingra sig ur konflikter).

– Det lustiga var att han pratade om gruppen som om inget hänt sedan han hoppade av, säger Henrik Berggren i Sonic.

En ung Håkan poserar på tidiga pressbilder inför släppet av debutskivan.

Turnén som följde skivsläppet blev kaosartad. Tonåringarna i Bad Cash Quartet, som var förband, hade fått strikta order om att de inte fick umgås med Broder Daniel efter spelningarna. En klassisk ingrediens i rockdrömmen tillsattes efter en spelning i Malmö. Och en riktig soppa uppstod. KB-giget genererade rubriker i tidningarna.

I maj 1998 skrev tidningen Expressen en artikel med rubriken ”Polisjakt på Broder Daniel efter hotellbråk”. Där beskrivs hur bandet misstänks för omfattande skadegörelse och smitning efter en vild fest på ett Malmö-hotell. Och när bandet senare var på väg till Sturups flygplats tog polisen upp jakten.

Medlemmarna hade hållit i gång på sina rum fram till fem på morgonen. Hellström har förklarat i en intervju att han gick och lade sig relativt tidigt.

– De hade bland annat sprutat lim över en matta, proppat toan full med bråte och rivit ner ett innertak, sa vakthavande polisbefäl till Expressen.

Skadorna uppskattades till 10 000 kronor.

– Vi hade bråttom till planet eftersom vi skulle spela i Luleå, men när vi satt i bilen försökte en dam på hotellet stoppa oss. Hon ställde sig framför bilen. Då fick jag ett ryck och kastade mig på ratten och rivstartade. Hon slängde sig undan och sen dröjde det inte länge förrän polisen var efter oss, säger Hellström i en Café-intervju från 2001.

Hellström stannade, trots att de övriga bandmedlemmarna skrek åt honom att fortsätta köra. Polisen tog bara bandmedlemmarnas personnummer.

BD-spelningarna ägde rum på helgerna och Hellström pluggade under veckorna. Han såg gigen som fest, och de konstnärliga ambitionerna var låga. Vilket Henrik Berggren var missnöjd med.

1999, efter Arvikafestivalen, ställdes spelningar in. Henrik Berggren mådde inte bra. Broder Daniel tog en längre paus.

Samma år samlade Hellström sina vänner Johan Neckvall och Daniel Gilbert för att spela in sina svenska låtar. När han skickade in låtarna till skivbolag visades intresse från flera håll. Men han valde att skriva på för skivbolaget Dolores (som hade gett ut ”Broder Daniel forever” 1998).

Tidigt under år 2000 släpptes singeln ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, och omedelbart uppstod en hyllningskör.

På sitt ödmjuka sätt hade Hellström sett sitt ”lilla projekt” som en parentes. Hans förväntningar var knappast att det skulle bli en succé. Hellström trodde snarare att han skulle bli nedsablad av kritikerna och ignorerad av publiken. Det fanns vissa planer från hans sida att lägga ner hela soloprojektet. Under den tiden bodde han i ett sunkigt studentrum i Gårda.

– Hade ju ingen aning om att så många skulle gilla min konstiga smak.

Han upplevde att ingen trodde på honom, och han har sagt att vissa tyckte att musiken han hade gjort var skit.

– Morsan berättade att jag hade sagt till henne att jag inte ville släppa det. Jag ville veta hur man drar in det och tänkte att det inte var värt det. Jag ville vara med i ett band. Och jag var ju det. Känslan byttes ut mot ett enormt rus dagen när recensionerna kom. Då bytte man sida direkt, säger Hellström i Filip och Fredriks podcast.
I en intervju med Café 2005 hävdade Hellström att han hamnade i bråk eftersom vissa blev irriterade på hans musik.

Jag sänkte ­honom med ett slag i ansiktet och då började han gråta. ­Håller man på så där får man smaka på Hellströms ­fågelklo

– Efter att första singeln släppts kom en kille med rastaflätor och muckade. Han höll på en hel kväll och skrek att jag förpestade radion. Vid ett tillfälle stod han och några av hans polare och knuffade runt mig i en ring – som om vi var tillbaka på skol­gården. Sedan gick jag och då kom han efter. Det skulle han aldrig ha gjort. Jag sänkte honom med ett slag i ansiktet och då började han gråta. Håller man på så där får man smaka på Hellströms fågelklo, sa han.

Slagsmålsanekdotens sanningshalt kan man dock ifrågasätta. Precis som Håkan Hellström har anklagats för att ha plagierat har han erkänt att han ”snackar mycket skit” i intervjuer.
I vissa sammanhang har han sagt att han endast varit med om ett enda slagsmål i sitt liv. Vid andra tillfällen har han sagt att filmen ”Stockholmsnatt” inspirerade honom att slåss i gatufighter.

I tidningen Faktum förklarade Håkan Hellström att sanningen ofta är helt ointressant.

– Så jag kan lika väl brassa på med alla möjliga impulser som jag får under intervjun och hitta på saker. Ibland hittar jag på grejer för att jag är uttråkad. Ibland brassar jag bara på så jag knappt vet själv vad som är sant eller inte. Men jag har ju inte läst alla intervjuer, fast jag tror att det mesta jag säger är sant. Men jag är en rätt impulsiv person som hittar på grejer från dag till dag. Vissa dagar sitter man och fantiserar ihop saker, så har jag gjort hela tiden, säger han till Faktum.

I en intervju med tidningen Vi berättade Håkan att han ångrar en del av vad han har sagt i intervjuer. När han har namngett människor och gett igen.

För Café 2005 förklarade han att han drivs av ”lillebrorskomplex” och hämnd. När han fick frågan vilka han känner sig mindre än och vilka han vill hämnas på svarar han ”Broder Daniel-killarna”.

– De dissade alltid mina sambainfluenser. De tyckte att jag var konstig och skrattade åt mig bakom min rygg. Jag kunde prata hur länge som helst om Evert Taube, och det uppskattade ingen av dem. Jag tycker fortfarande att det är den vackraste flyktmusiken som finns, men de lyssnade inte på mig. Jag har mer att ge än att bara vara trummis, sa han.

Vid det här laget hade Håkan bevisat att han hade mer att ge. Flera gånger om.

Håkans extatiska scenshower uppmärksammades hårt i media, och av Håkan själv: ”Ibland får jag sådana lyckorus på scenen att jag nästan svimmar”, berättar han i en intervju med Aftonbladet från 2002.

En som föll för Hellströms storhet omedelbart var Afton­bladets kritiker Per Bjurman som – ­inspirerad av ett fan vid ­turnépremiären i Malmö några veckor tidigare – klev upp på s­cenen under en Håkan Hellström-konsert på Nalen i Stockholm och kysste popdebutanten. En konsert som visades i ”Musikbyrån” i SVT december 2000.

– It seemed ­like a good idea at the time. Jag tyckte att han förtjänade en kyss, sa Bjurman i Aftonbladet.

Omedelbart var sjömansklädda Håkan Hellström ett av landets hetaste namn. Landets kritikerkår strödde rosor över debutalbumet ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.

En låt av samma kaliber som titellåten hade inte skådats sedan Jakob Hellmans tid, sades det. Den följdes av singeln ”Ramlar” som ansågs vara lika omtumlande. Utöver dessa två gavs även ”En vän med en bil” och ”Nu kan du få mig så lätt” ut som singlar.

Det blev fem plus i Aftonbladet. Både för albumet och turnépremiären. Puls musikrecensenter utsåg Håkan Hellström till en av de bästa debutanterna någonsin.

Då var han 26 år och bodde fortfarande hemma hos föräldrarna i Västra Frölunda (han hade dock länge ett studentrum med utsikt bestående av Ullevi). Pojkrummet hade inte förändrats ett dugg sedan han var liten.

Sängen och skrivbordet stod kvar. Även skrivbordsstolen där han satt och tänkte ut sina första låtar.

– Jag har skrivit sedan jag var typ 17 år, men jag hade aldrig något mål att det skulle bli en skiva. Jag var helt till freds med att spela i Broder Daniel, sa han i Aftonbladet 2000.

Håkan berättade att han ville testa de egna låtarna i en studio och började spara. När det blev pengar över efter Broder Daniel-spelningar lade han dessa i ett kuvert. När han hade samlat ihop 5 000 kronor klistrade han igen ett kuvert och skrev studio på det. Kuvertet stoppade han in i en skrivbordslåda.

– Men jag glömde bort att det fanns, och hittade det inte förrän ett par år senare.

Ibland får jag sådana lyckorus på scenen att jag nästan svimmar.

Det bekostade demon med fyra låtar. En av dessa hette ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
I Aftonbladet-intervjun konstaterade Hellström att det nästan var farligt att få så mycket uppmärksamhet.

– Jag blir lätt så överentusiastisk och glad att jag tror att jag ska förlora förståndet. Ibland får jag sådana lyckorus på scenen att jag nästan svimmar.

Håkans musik var maniskt glad medan texterna skrek av ångest.

Plattan vann Rockbjörnen 2000 i kategorin ”Årets svenska skiva”. Den nominerades också till sex Grammisar.

– Livet innehåller både elände och eufori och det gör också den bästa musiken. Då fångar man hela grejen. Jag hoppas att min musik sprider lite ”Don’t worry, be happy”-känsla, sa Hellström.

I samma intervju berättade Håkan att han vill hitta kärleken. Han hade inte för höga krav. Faktiskt inte ett enda litet önskemål.

Svårigheten är inte att få en tjej, utan att våga bli förälskad.

– Det är därför de kan få mig så lätt nu. Det känns nästan som om jag inte kan hantera det. Jag är helt uppfuckad i huvudet. Det handlar väl om feghet, när det kommer till kritan. Svårigheten är inte att få en tjej, utan att våga bli förälskad.

2001 drog segertåget vidare. Efter en miniturné i Norge började Håkan även sätta grannlandet i gungning. Då hade han också lämnat sitt studentrum – och flyttat hem till föräldrarna igen.

Den sommaren åkte han ut på sommarturné tillsammans med The Ark och Magnus ­Uggla.

Håkan och visorna
I höjd med debutalbumet 2000 sågs Håkan Hellström fortfarande som en indieartist, Broder Daniel-basisten med solokarriären. Så när han sommaren 2001 sjöng Evert Taube hos Lasse Berghagen i ”Allsång på Skansen” höjdes en del ögonbryn. Men ingen som hörde tolkningen av ”Så länge skutan kan gå” kunde tvivla på att Håkan verkligen älskade Taube. Ett annat lika oväntat drag var att som första nya musik efter det sönderkramade debutalbumet släppa en ep, med tolkningar av svenska visor. I januari 2002 kom ”Luften bor i mina steg”, där Håkan sjöng Fred Åkerströms ”Jag ger dig min morgon”, ”Visa vid vindens ängar” av Mats Paulson, Ted Gärdestads ”Äntligen på väg” och Olle Adolphsons ”Trubbel”.
Långt från popextasen i ”Ramlar” på ett sätt men samtidigt musik med liknande teman som hos Håkan-hjälten Morrissey, och dessutom låtar som betytt mycket under Håkans uppväxt.
– Jag förstod först inte att de var så folkkära, jag trodde inte att någon skulle känna igen dem alls, sa Håkan till nättidningen Bomben.

I samma veva blev han också utsedd till ”Årets göteborgare” och hyllades efter uppträdandet på ”Allsång på Skansen”.

Före spelningen laddade Håkan upp med att besöka en viss gravplats. På Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm. Han nynnade ”Så länge skutan kan gå” för Evert Taube och Astri och passade på att ta en prästkrage från graven som han hade i kavajuppslaget under allsången.

Uppträdandet inför miljonpublik introducerade honom för en ännu större publik.
Vid den här tiden började han också prata i intervjuer om en resa till Rio i Brasilien. En plats som skulle visa sig bli viktigare för Håkan än vad han någonsin hade kunnat tro.

– Jag vill uppleva något starkt och nytt. Sätta något på spel. Rio är svaret, sa han i Aftonbladet.

2002 blev Håkan ombedd av TV4 att göra ett inslag om samba från Rio de Janeiro till ”När & fjärran”. Där befann han sig en vecka och var mest ute och festade.

– Jag slog helt klart rekord i att inte sova. Det fanns ingen tid för sömn, sa han.

Håkans medverkan i TV4-programmet ”När och Fjärran” från 2002 där han besökte Rio de Janeiro blev en tydlig demonstration av hans kärleksförhållande till samban. Något som inte minst kom att märkas på skivan ”Det är så jag säger det” från samma år.

Kanalens guide i Brasilien var Natalie Davet, med brasiliansk pappa och svensk mamma. Hon blev Håkans kärlek.

Därmed hade han brutit sin svit av ensamhet, som han så ivrigt beskrivit några år tidigare.

– Jag är ensam. Jag kommer nog alltid att vara ensam. Jag har ställt in mig på det. Jag har en massa orealistiska drömmar och behöver nog en mogen kvinna, sa han i GP 2000.

Han tittade på sina skor och fortsatte:

– Jag har aldrig haft någon flickvän. Jag hade i och för sig en när jag var nitton. Henne vill jag fortfarande ha.

Nästa platta, ”Det är så jag säger det”, släpptes i oktober 2002. Den fick också ett varmt mottagande både hos kritiker och publiken. Det var uppenbart att de brasilianska influenserna nu fick ännu större plats i Hellströms artisteri.

Samtidigt kom plagiatanklagelserna som ett brev på posten. Redan på ”Känn ingen sorg Göteborg” var ett hett diskussions­ämne hur mycket Håkan Hellström ­hade lånat från textrader av Morrissey.

Enligt konvolutet är låtarna skrivna av Håkan ­Hellström med hjälp av gitarristen Timo Räisänen.

Men i Afton­bladet anklagade Per-Erik Brolinson, docent
i musikvetenskap vid Stockholms ­universitet, Håkan för att ha plankat Andrew Lloyd Webbers ”Pie Jesu” i singel-­b-­sidan ”När jag ser framåt”.

– Jag brukar vara försiktig med att peka ut likheter. Men i det här fallet är de mycket slående, sa Per-Erik Brolinson.
Strax efter att artikeln publicerades medgav Håkan att han ­hade plagierat.

– Det är en psalm liksom, som jag ändrat lite i. Men inte tillräckligt tydligen, sa han till SvD och förklarade att han hade svårt att se popmusik som någonting som man kan äga eller ha tillstånd till.

– När jag sitter hemma och gör musik tänker jag inte på copyright-lagar och advokater.

Håkan menade att Andrew Lloyd Webber i sin tur hade stulit av Puccini.

Strax där efter anklagades han för att ha ”lånat” av Bob Dylan och låten ”Ugliest girl in the world”. Håkans låt heter ”Fulaste flickan i världen”.

– Jag vet inte, jag kan ha hört hans låt, men jag är inte medveten om det, sa Håkan, och medgav i samma andetag att Bob ­Dylan var en inspirationskälla.

Det är en killgrej. De vill byta plats med en. Det är en tuppfäktning

I SR:s program ­”Kronologen” från 2013 menar han att stöldanklagelserna har varit angrepp från män som vill plocka ner honom.

– Det är en killgrej. De vill byta plats med en. Det är en tuppfäktning. Jag försöker att inte ta det så allvarligt för att jag ser det så tydligt att det är en killgrej. Man ­influeras och stjäl grejer här och var för att få ihop till grymma ­låtar. Det fungerar så i all konst. Det är inget jag känner att jag ­behöver förklara, säger han.
Under hela hans karriär har även hans sångröst kritiserats på olika håll. Det fick Aftonbladets Per Bjurman att försvara göteborgaren.

– Ni har fel. Håkan Hellström är en lysande popsångare. Fattar man inte det fattar man inte popmusik överhuvudtaget, skrev Bjurman i en arg krönika från 2002, efter att ha blivit bombarderad av läsarmejl.

Bjurman konstaterade att Håkan inte sjunger falskt. Men att han däremot har han en vek, bräcklig, skör och vinglig sångröst.

På skivan ”Ett kolikbarns bekännelser” från 2005 satte Håkan ett förnyat fokus på svärta och bitterhet.

2003 avslöjade Håkan Hellström i MTV:s ”Up north” att han inte längre skulle spela med ­Broder Daniel.

– Jag kommer inte att spela med dem mer, men vi är väldigt goda vänner, sa han då.

Vid det laget hade det länge spekulerats om Håkan skulle lämna Broder Daniel, trots att han
i en intervju 2001 sagt att han aldrig skulle hoppa av bandet igen.

Men om Broder Daniel och Håkan Hellström hade färdats på samma motorväg så hade alla sett att han blinkat i flera år. När han väl tog avfarten så var det självklart för de flesta att de skulle gå skilda vägar. I musikdiggarnas ögon ägde en kollision rum – mellan Hellströms positiva energi och BD:s destruktiva hållning.

– Egentligen inte så konstigt. Både för mig och för Broder ­Daniel blev det ohållbart i längden eftersom det bandet gör och det jag gör är två så skilda ting som bara skulle skugga vartannat. En naturlig utveckling, sa Hellström (GP 2003).

Han fick sparken. Efter diskussioner med Henrik Berggren.

– Jag bara: Vad då? Jag lägger ner det här nu. Jag kan komma tillbaka som basist. Men han förklarade: ”Det kommer aldrig att bli så. Du är med i ’Allsång på Skansen’ och så. Broder Daniel kommer aldrig kunna göra det du gör. Det blir bara fel”, sa Håkan i Nöjesbladet 2009.

Nu kunde han fortsätta att utveckla sin musik utan att ha dåligt samvete. Broder Daniel gick vidare och gjorde plattan ”Cruel town” som möttes av hyllningskörer.

– Sedan finns det förstås inslag av vemod eftersom vi spelat ihop sedan vi var femton år. Det viktiga är att vänskapen finns kvar – och det gör den. Blir kanske till och med enklare att umgås nu, fortsatte Hellström.

I dag träffar han Berggren ibland på fester, men de har ingen regelbunden kontakt.

– Jag entusiasmerade de andra att hålla på med sidoprojekt, bland annat för att de inte skulle hävda sina egna idéer alltför halsstarrigt i bandet. Men det blev ­uppenbart för mig att de två ­projekten inte gick ihop. Det var redan problem med några spelningar tidsmässigt och att blunda för det var orealistiskt, säger Henrik Berggren i boken ”Broder ­Daniel: When we were winning”.

Efter ”Det är så jag säger det” dröjde det till 2005 innan Håkans tredje platta, ”Ett kolikbarns ­bekännelser”, släpptes. Där samarbetade han med producenten Björn Olsson, som ­hade skrivit musiken till ”Den fulaste flickan i världen” på ”Det är så jag säger det”. Plattan innehåller bland annat ”En midsommarnattsdröm” och Hellström vann en Grammis för ”Årets pop manlig”. Plattan läckte ut på nätet innan släppet. Men Håkan engagerade sig inte i debatten om illegal nedladdning som blossade upp i Sverige.

– Skivor är ju dyra att köpa och det viktigaste för mig är att folk får höra mina låtar, sa han till GT 2006.
På ”Kolikbarn” var det svärtan och bitterheten som stod i fokus.

Jag har testat det mesta. Men sådan är ju rock­musiken

– Folk verkar se mig som någon sorts glad figur, vilket stör mig lite eftersom det inte stämmer alls. Jag har varit bitter på ett eller annat sätt ända sedan tonåren, och har alltid känt att jag borde fått mer av livet. Ända sedan min första erektion har jag känt att jag inte får utlopp för allt jag känner, sa Håkan Hellström i Aftonbladet 2005.

Håkan och Björn Olsson
Redan på andra albumet ”Det är så jag säger det” hade Håkan jobbat en del med Björn Olsson, tidigare gitarrist i Union Carbide ­Productions och The Soundtrack of Our Lives och senare producent och säregen artist i eget namn.
Till albumet ”Ett kolikbarns bekännelser” fördjupades samarbetet. Håkan bytte spår och slog in på en ruffigare, mer folkrockig linje. Man skulle också kunna kalla albumet med den vemodigare tonen för Håkans första ­”vuxna” album. Flera av spåren var baserade på instrumentala låtar från Björn Olssons ­soloskivor.
– Egentligen handlar skivan bara om att jag ville klä hans oerhört vackra melodier i ord, sa Håkan i Svenska Dagbladet men erkände samtidigt att det inte varit ett smärtfritt samarbete.
– Björn är en minutiös perfektionist och jag, jag är en retard som tillåts göra en skiva. Så det är olika världar som möts.
Efter ”Kolikbarn” har Björn Olsson funnits med som central låtskrivare på samtliga Håkan Hellström-skivor. Så också på det nya albumet som släpps i augusti.
– Det blir mindre indie, och mer ABBA. Det är soundmässigt ett snäpp upp nu, det märks att det är mer allvarligt nu med de stora konserterna och så, allt låter mer uppstyrt, sa Björn Olsson nyligen i en intervju med sajten Hisingenftw.

Plattan är också välfylld med referenser till droger.

Håkan sjunger om att åka till Köpenhamn och ”plocka hem några gram”, ”Johnny med amfetaminet” och hur han ”sålde fyra gram Marocko finest”
i en studentkorridor.

– Det där är väldigt laddat, samtidigt som jag inte vill hymla. Jag har testat det mesta. Men sådan är ju rockmusiken, det är en massa droger överallt. Det handlar om utlevelse, experiment och revolt, och har man som jag spelat i över tio år så är det klart att det förekommit en del preparat. Men jag har aldrig varit någon missbrukare och i dag är jag tvärtom en ganska hurtig och hälsosam person, sa Håkan Hellström i intervjun.

Han upplevde att ”Det är så jag säger det” hade blivit för genomarbetad och ville bryta med det. Tillsammans med Björn Olsson försökte han hitta ett nytt sound.

– Det mesta är inspelat live utan några omtagningar. Det är så få som gör saker som låter fult i dag.

Mitt i all succéyra visade det sig att alla rykten som florerat stämde. Popstjärnan och hans sambo Natalie Davet väntade tillökning.

– Hon satt i publiken på ”Allsång på Skansen” och då var det tydligt att hon är gravid. Hon är en smal tjej egentligen så det syntes väldigt väl, berättade ett vittne för Nöjesbladet.

Tidigare under året berättade Håkan Hellström att han inte var främmande för idén att bli pappa.

– Det är klart att jag vill bli ­pappa, vem vill inte bli det? Skulle jag bli det i dag så skulle jag inte ­fasa för det lika mycket som jag gjorde när jag var yngre.

Sonen Sigge föddes på juldagen 2005. Håkan Hellströms liv hade därmed gått in i en ny fas.

Han var småbarnspappa.

Ungefär samtidigt släpptes det fjärde albumet ”Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått”, som var ett slags uppsamlingsplatta med nyskrivna och gamla låtar som inte passat på de tidigare skivorna. Den blev etta på den svenska albumlistan.

Plattan var tillägnad en pojke vid namn Måns Jenninger från Lerum som i 13-årsåldern tog sitt liv efter att ha varit utsatt för grov mobbning.

– Jag kände honom inte, men blev väldigt berörd när jag läste
i tidningen om hur Måns blev ihjälmobbad, sa Håkan.

– Det finns ingen gräns för hur mycket sympati jag känner för den här killen. Men jag känner också en väldig ilska över hur ­personerna som anklagades för att ha mobbat Måns skyllde ifrån sig. Ingen sa sig vara skyldig, ingen var orsaken till Måns självmord. Det är så hemskt sorgligt, sa Håkan Hellström.

2007 kunde Hellström samla på sig ännu ett pris. Han belönades med Taube-stipendiet.

”För att han helt utan manér, mitt i den trendängsliga popbranschen, lyckas bränna igenom med en kompromisslös äkthet”, löd motiveringen bland annat.

Vintern 2008 kom plattan ”För sent för Edelweiss”.

De tre första skivorna var skitjobbiga att göra. Men ­efter ”För sent för Edelweiss” har det bara eldat på.

– De tre första skivorna var skitjobbiga att göra. Men efter ”För sent för Edelweiss” har det bara eldat på, har han berättat i Filip och Fredriks podcast.

Samma år fick han sitt andra barn, som döptes till Julius.

Håkan gjorde också stor succé på Scandinavium i Göteborg där han inför en fullsatt arena fick Nöjesbladets Markus Larsson att dela ut fem plus, och avsluta sin recension med orden ”Hopplöst förälskad i popmusik, igen”.

Men bakom succén fanns ett mörker. I december berättade Håkan för Nöjesbladet att han har haft ett tufft år på ett privat plan.

– 2008 har varit upp och ner, det har varit ett märkligt år på ­jävligt många sätt. Musikaliskt sett har det varit väldigt bra, men det har definitivt varit ett av de tuffaste åren privat. Det ­hårdaste för mig någonsin. Så det har varit skönt att få spela för folk och ändå få de ­ljusglimtar man fick
i somras. Det kan man leva på ett tag, säger han.

På frågan om vad som hade hänt svarade Håkan att han inte ville hänga ut saker för mycket.

Det blev för mycket. Jag skulle ha barn och tänkte ­inte på hur mycket det kräver.

– Men samtidigt vill jag inte ljuga och säga att det varit ett fantastiskt år när jag verkligen inte tycker det. Jag kan bara säga att det varit jävligt tufft. Det är många saker som dragit ner mig djupare än något annat tidigare.

I samma intervju förklarade Hellström att han fick skjuta upp halva vinterturnén.

– Det blev för mycket. Jag skulle ha barn och tänkte inte på hur mycket det kräver. Jag tog mig vatten över huvudet och var tvungen att skjuta upp det. Jag blir oftast överentusiastisk.

Håkan prisades på nytt. Bland annat på P3-guldgalan 2009, där han fick guldmicken för 2008 års bästa liveakt. Under sommaren 2009 uppträdde han på Peace & Love-festivalen i Borlänge. Det blev sommarens enda svenska konsert.

Håkan och priserna
Inte nog med att Håkan Hellström är en av våra mest hyllade, populära och bäst säljande artister. Han har också översköljts av priser och utmärkelser under åren.
Redan 2001 utsågs han till ”Årets göteborgare” och 2003 mottog han Göteborgs spårvägars kulturpris, vilket innebar att han fick sitt namn på en spårvagn (”Om man bor i Göteborg är ju detta som att få Nobelpriset” kommenterade Håkan i GT). Sedan dess har han även bland annat fått Evert Taube-stipendiet och Lisebergsapplåden samt givetvis flera av de stora musikpriserna: nio Grammisar och fem P3 Guld.
Framför allt är Håkan Hellström den artist genom tiderna som Aftonbladets läsare har förärat allra flest Rock­björnar: hela 16 gyllene nallar (en av dem syns i videon till nya singeln
”Din tid kommer”) fördelade så här:
Årets svenska manliga artist: 2000, 2001, 2002, 2011, 2013, 2014
Årets svenska album: ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” (2000), ”För sent för Edelweiss” (2008)
Årets svenska låt: ”Kom igen Lena!” (2002), ”Det kommer aldrig va över för mig” (2013)
Årets svenska liveakt: 2008
Årets manliga liveartist: 2011, 2013, 2014
Årets konsert: 2013, 2014

Håkan satsade allt. Och kammade hem full pott.

”Jag tänker att Håkan Hellström snart har regerat popsverige i ett helt decennium. Och det mest häpnadsväckande är att han fortfarande bara blir bättre och bättre”, skrev Håkan Steen i sin femplus-recension.
Under sommaren 2010 gav Håkan ut ett samlingsalbum, ”Samlade singlar 2000-2010”, med samtliga 17 singlar som getts ut under ­decenniet. Senare under den hösten kom sjätte studioalbumet ”2 steg från paradise”. Plattan sålde platina två veckor efter att den släpptes.

Där samarbetade Håkan precis som på föregångaren med Björn Olsson och Jocke Åhlund från Teddybears. Plattan fick ett varmt mottagande av både kritiker och publik. Håkan belönades med två Grammisar.

Turnén blev omfattande. Kanske för omfattande. Under hösten 2011 sa Håkan Hellström till ­Nöjesbladet att han inte visste hur lång timeout han skulle ta.

– Jag vet inte när vi ses igen.

Då hade han just slagit Gröna Lunds besöksrekord.

– Vi har varit i fler svenska och norska städer än jag kan namnen på. Det blir svårt att vänja sig vid att inte resa runt hela tiden, men det är välkommet för mig. Ska försöka ta igen tid med sånt jag har missat under året, sa Håkan.

Redan 2009 hade tanken kläckts om att göra en film baserad på Håkan Hellströms musik och texter. Från 2010 var artisten själv del­aktig i projektet, som fick titeln ”Känn ingen sorg”.

Jag tror att ­regissörerna långsamt har manövrerat ut mina tankar och min ­medverkan

– Det är jätteroligt. ­Ända från början så har jag fått läsa manuset, jag har varit med hela tiden. Kommit med egna idéer också, men jag tror att regissörerna långsamt har manövrerat ut mina tankar och min medverkan, sa Håkan Hellström med ett skratt.

Håkan och film
När Aftonbladets Jens Peterson träffade Håkan i samband med Cannesfestivalen 2013 pratade de om ”Känn ingen sorg”, men också om vilka filmer som betytt något för honom själv.
Vad har film betytt för dig?
– Jag gillar enkla filmer med lyckliga slut, ­säger Håkan Hellström. Givetvis kan man tycka om filmer med vettigt budskap, tyngre låter pretentiöst. Och det enda jag tänker på är ”Rocky”.
I min värld är det en tyngre film.
Och du gillar musikaler?
– Ja! Jag är förtjust i ”Singin’ in the rain” och ”Aristocats”, musikaler jag hyrt tio gånger i videoaffären. Och Beatles-filmerna, jag är ett väldigt Beatles-freak. The Who också, ”Tommy” och ”Quadrophenia”. Jag är förtjust i ­genren.
Jag tänkte också på Dylan-filmen ”I’m not ­there” filmen när jag såg ”Känn ingen sorg”.
– Just det. Den är genial. Dom har verkligen fångat Dylans musik, säger Håkan Hellström.
Den filmen förstår Dylan, med sex olika versioner av honom.
– Ja, de har verkligen förstått. Det är olika alter egon som Dylan iklär sig. Han behöver inte vara där personligen. Att folk inte förstår att låtskrivare ibland skriver om annat än sig själv. Det finns något ganska äckligt navelskåderi att bara ta reda på sig själv och pracka på folk sina egna känslor i låt efter låt. Det känns otäckt. Jag vill inte lyssna på en sådan människa. Man kan använda sina egna erfarenheter för att skriva om en annan människa.
Du gillar film som verklighetsflykt?
– Enbart. Man vill inte gå in i en biosalong och se exakt det man ser när man går ut ur biosalongen, säger Håkan Hellström.
– Popmusik för mig har alltid varit en flykt från verkligheten. Magin i bussen på morgonen när man är på väg till skolan och tittar ut på regnet. Det enda som reflekteras i rutan är de andras vita och gråa ansikten, fast det man vill är att se längre bort. Och så sätter man på freeestyle-­lurarna med musiken och drömmer sig bort. Som
i filmen att vara i Rio de ­Janeiro, eller att stå på Lisebergs största scen. Musiken fyller den funktionen.

Regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein låg bakom filmen, där manuset skrevs av Cilla Jackert.
När det var världspremiär på hemmaplan i Göteborg 2013 var Nöjesbladets Jens Peterson  på plats för att gratulera gänget bakom. Jan-Olov Andersson delade ut fem plus till filmen.

– Det är nästan roligare än när jag har fått högsta betyg för något jag gjort, säger Håkan Hellström och fortsätter:

– Herregud, vilken grej. ­Vilken kollektiv prestation. Jag har inte gjort nånting.

Några månader före filmpremiären kom plattan ”Det kommer aldrig va över för mig” där Hellström experimenterade med sin sångröst. Bland annat stammade han.

– Alla stammar ibland. Själsligen. Och ibland kan det vara svårt att formulera något. I början lade jag tonarterna så högt för att jag ville nå ut med låtarna. Jag tänkte att om jag inte sjunger i en enormt hög tonart kommer ingen att lyssna på det här. Helt idiotiskt. Då blev det så att jag låg på gränsen mellan smärta och halvfalskt hela tiden. Det var enbart för att jag var rädd för att inte höras, sa Hellström i SVT:s ”Sverige” 2013.

I samma intervju förklarade han att det är familjen som är viktigast i livet.

– Jag tror inte att det finns något annat på listan. Kanske musiken. Det är viktigt när man håller på med det att det blir så gott man kan. Det är otroligt viktigt att göra så gott man kan. Men med lite perspektiv förstår man att det bara är musik. Bara rock.
Under sensommaren gav den hyllade plattan ”Det kommer aldrig va över för mig” Håkan tre rockbjörnar.

Sommaren därpå stod han på Ullevi-scenen för första gången. Han slog publikrekord när 69 349 personer begav sig till arenan för att se Hellström spela live. Alltså slog han Springsteens rekord.

Därmed var på sätt och vis cirkeln sluten, eftersom Håkan tidigare bott i en studentlägenhet bara ett stenkast från arenan.

– Jag bodde längst upp på översta våningen. Det hände att jag stod och tittade ut genom fönstret och stan sov. Det enda som lyste var Ullevi. Vi blängde på varandra. Det är en relation till Ullevi som jag har. Att jag tittade på den på kvällarna, sa han i en intervju med TV4 inför Ullevi-spelningen 2014.

Nšje. HŒkan Hellstršm slŠpper ny skiva. Foto: Anders Deros Nšje. HŒkan Hellstršm slŠpper ny skiva. Foto: Anders Deros
Håkan i april 2013.

Under konserten uppträdde bland andra Veronica Maggio, Freddie Wadling och Tomas von Brömssen tillsammans med artisten. Det enda smolket i bägaren 2014 utåt sett var att Håkans låtskrivarpartner Johan Forsman-Löwenström och hans fru Christina Löwenström bestämde sig för att sälja sin del av rättigheterna till bland annat hiten ”River en vacker dröm”. Rättigheterna låg ute på Stockholms auktionsverk för vem som helst att buda hem.

Snart ­­letar väl folk i toaletterna efter dass­papper de kan sälja

– Det gick iväg några gitarrer och mikrofoner som jag ska ha använt också. Och en tamburin som jag inte ens har rört. Den är såld under falsk flagg. Vad säger man? Helt absurt. Låträttigheterna har jag inte ägnat en tanke på flera månader, men grejerna? Snart ­­letar väl folk i toaletterna efter dass­papper de kan sälja, sa Hellström i en intervju med Nöjesbladet.

Han berättade att han gärna hade köpt låträttigheterna, men ­ville inte buda på något som han själv hade varit med och skapat.

– Det är absurt. Jag tänker inte delta i det där ruttna spelet.
Håkan konstaterade att det är ­läskigt att det finns ­sådana idéer hos folk man jobbar med. Och att han blir paranoid efter ­sådana ­händelser.

– Det är klart. ­Särskilt som jag var rätt paranoid från ­början, säger han.

Möjligen säger det rätt mycket om Håkan Hellströms artisteri. Att objekt som han har vidrört får ett pris.

I sommar återvänder Håkan Hellström till ­Ullevi för två spelningar i juni.

Biljetterna sålde slut på mindre än tre timmar. Nya ep:n ”1974” är här, uppkallad efter ­Håkans födelseår.

I augusti kommer ett nytt album. Det är långt ifrån över för honom.