Det är så dom säger det

Hur är Håkan som chef? Hur var han i skolan?

Vi har kollat med några som ­verkligen känner ­”falsksångaren från Frölunda”.

Sju lyckliga musikanter

Håkans band om att spela live och att ha sin vän som chef

Oscar Wallblom gick med i bandet av strategiska skäl. I dag är han och Håkan Hellström nära vänner.

– De yngre tjejerna i min klass var väldigt förtjusta i Håkan och hans lockiga hår. Då tänkte man att det där är en kille att ta rygg på – eller svartsjukt förakta.

Här berättar basisten och bandkamraterna hur det är att skapa upp-levelsen Håkan live.

”En uppenbarelse”, ”Ullevis nya boss”, ”Får musik verkligen vara så bra?” … Superlativen och kärleksförklaringarna spöregnar över Håkan Hellström då han äntrar en scen. Och visst är han i en klass för sig när han får en arena stor som Ullevi att koka över. Men han gör det inte ensam.
Bakom stjärnan står hans medmusiker, som smälter samman pop med rock, jazz och samba, och lutar en översprallig spelglädje mot stabil talang.

I dag består Hellströms band av sju musikanter.

En har varit med sedan den första solospelningen, för 16 år sedan på Jazzhuset i Göteborg. Två hoppade på så nyligen som 2013.

Kanske hade de aldrig jobbat ihop om de inte blivit handplockade av Håkan.

Och alla inblandade är lyckliga att just de får ingå i den brokiga, proffsiga skaran.
Några av medlemmarna är också med i Augustifamiljen – en grupp som faktiskt bildades direkt ur Hellströms kompband – och som känns igen som husband i ”På spåret”.

För Nöjesbladet berättar gänget hur de kom med, varför det här bandet inte liknar något annat – och hur Håkan sköter sig som chef.

”Vi får vara individer”

Stefan Sporsén, kapellmästare och pianist

Stefan Sporsén, född 1965, spelar bland annat trumpet, piano och sjunger med Hellström, sedan 2000.

Han har också komponerat musik för tv-drama, film och opera, skrivit vinjetter, ingår i Augusti­familjen och har spelat med Jens Lekman, José González och The Soundtrack of Our Lives.

Stefan Sporsén har spelat med Håkan sedan producenten Mattias Glavå bjöd in hans trumpet till studion, inför debutplattan (2000).

Kapellmästaren berättar glatt:

– Vi fick en jävla fin kontakt och hade så kul! Håkan var så öppen för vad man kan göra, och gillade nog att jag kan göra ­lite vad som helst. På releasefesten ­frågade han om jag kunde vara med på turnén. ”När är den?” ­frågade jag. ”I övermorgon” …Vi repade bara en halvtimme, men första spelningen blev en succé! Jag avbokade det mesta andra den hösten.

Du har följt utvecklingen i 16 år. Hur ser den ut?

– I starten var det bra, men lite skramligt. Vi har blivit mycket bättre, fått en bredare ljudbild och tvingats bli ett arenaband. ­Håkan brinner fortfarande ­otroligt ­mycket för musiken. Han blir ­irriterad när han måste ta hand om saker som inte har med komponerande, utförande av låtarna eller konserter att göra. Han ger allt på varje rep – och det gör vi också … Det är fint hur människor i alla åldrar kan identifiera sig med ­texterna,  och det bästa är väl att det inte är ett koncept som är kommersiellt uttänkt.

Vad får dig att trivas i ­bandet?

– Håkan målar liksom inte in sin musik utan vi i bandet får vara individer. Man får spela jazzigt, hårt, romantiskt… allt får plats! Jag lägger mig i väldigt mycket hur vi ska spela låtarna, och vi har en öppen atmosfär. Det har verkligen gjort att jag tycker det är roligt att vara kvar, trots att det nu är sextonde året. Nya utmaningar och kul hela tiden. Det är en stor ynnest.

Vad kan publiken vänta sig på Ullevi?

– En Håkan och ett band som är superladdade! Det
är skitskoj och en stor ut­maning, för den här gången ska det bli ännu bättre. Vi ska ju få folk att känna igen oss och låtarna, men nåt nytt ska vi hitta på ­också…

Vilket är ditt bästa konsertminne med bandet?

– Förra Ullevi var naturligtvis en av de största ­upplevelserna man haft som musiker. Och första gången man spelade på Lisebergs stora scen. Ett udda minne är Norge, Kristiansand, kanske 2003. Strömmen gick i den stora arenan, så
vi satt längst fram på scenen och spelade akustiskt. Folk kom närmare för att höra Håkan sjunga utan mick. När man är ett med publiken – det är jävligt häftigt.

”Har lyssnat på Håkan sedan första plattan”

Simon Ljungman, gitarr

Simon Ljungman, född 1979, är ­gitarrist, sångare, låt­skrivare och körledare. Han sjunger i SeLest och känns igen från Hjärtats Orkester, Strandvägen och Augustifamiljen.

Ljungman blev ­gitarrist i Hellströms band 2008.

– Vi hade spelat ­fyra kvällar på ­Henriksberg med Augustifamiljen. Den sista galna  ­kvällen gästade ­Håkan. Ett tag senare skrev han i ett sms: ”John (Engelbert) ska hoppa av – har du lust att hoppa på nästa turnésväng?”.
Jag har lyssnat på Håkan sen första ­plattan och sett en massa spelningar,
så jag vet vilken enorm kick man får av att gå på hans konserter. Jag sa ja.

Umgås ni utanför scenen och ­repan?

– Ja, vi var ute och firade Håkans ­födelsedag förra veckan. Och vi är några som alltid har nån slags ­ambition att hitta på nåt på varje ­spelställe. Det kan vara en ­fisketur på fjorden eller så. Det står som ett önskemål på ridern: Gemensam aktivitet.

Hur jobbar ni?

– Vi repar allt in i minsta detalj. Mycket av det som känns spontant ­ligger det mycket arbete bakom. ­Samtidigt kan vi bryta ihop och ha ­väldigt roligt. Ullevi försöker Håkan ­avdramatisera så mycket som möjligt. Det kommer funka.

”Vi gör ett jäkla party”

Mattias Hellberg, gitarr

Mattias Hellberg, född 1973 i Karlstad, blev artist med bandet Ugly Jake på sent 80-tal. Han har spelat solo, i The Hellacopters, Nationalteatern och The Soundtrack of Our Lives.

Sedan 2013 bidrar Hellberg med gitarr, munspel och körsång i Hellströms band.

Hur skiljer sig det här från ­andra band du spelat i?

– I huvudsak har jag varit sångare. Bara gitarrist har jag inte varit så ­mycket. Det är inspirerande att vara med i det här, och ganska hårt arbete. Det är ­jävligt kul att ha ynnesten att få vara med på den nivån i musik­branschen. Det är det man på nåt sätt har önskat ­sedan man började med musik …

Hur är det att ­jobba med ­Håkan?

– Han sköter sig bra som chef, ­tycker jag. Han är rak med att säga
om han inte gillar nåt, eller om han tycker att man gör nåt väldigt bra.
Det är lite öppen verkstad och ingen blir ledsen om en idé inte går ­vidare. Det är en bra ­arbetsmiljö.

Hur förbereder du dig för Ullevi?

– Jag ska försöka att vara med lite mer i stunden. Närvarande. Senast
var jag ­lite för koncentrerad på att ­spela rätt, så jag hann inte riktigt ta in hela arenan och människorna förrän jag kom på det i näst sista låten. Man ­
måste se till att njuta lite också. Vi ska göra det till ett jäkla party för alla inblandade!

”Stolt att vara hans vän”

Oscar Wallbom, bas

Basisten och sångaren Oscar Wallblom, född 1979, som ­ingått i Augustifamiljen och Hästpojken, har delat scen med Hellström sedan den första s­pelningen på Jazzhuset i Göteborg, den 11 maj 2000. Wallblom gled med dåvarande gitarristen Timo Räisänen in i bandet, fastän han aldrig hade ­spelat bas. Alla gick på samma skola.

– De yngre tjejerna i min klass hade varit väldigt förtjusta i den sex år äldre Håkan och hans lockiga hår. Då tänkte man att det där är en kille att ta rygg på – eller svartsjukt förakta …

Hur håller ni sams när ni ibland ses hela tiden?

– Det är inga problem. Vi kommer från så skilda håll musikaliskt och privat att det ibland bara är att luta sig tillbaka och ta del av en intressant studie
i olika personlighetstyper och karaktärsdrag. Som de flesta relationer i livet får man vårda varandra ömt och ibland med lite hårdare tag.

Hur är Håkan som chef?

– Han blir bättre… I början var han kanske inte så tydlig med att han ville att man skulle vara med. När vi skulle spela in första skivan tror jag att jag överhörde Håkan och Fredrik Sandsten, dåvarande trummisen, så jag valde att också dyka upp i Music-A-­Matic-studion. Ganska ocharmigt att dyka upp oinbjuden, men jag tror att han ­bara glömde att berätta för mig. Och jag har trots allt varit kvar i 16 år sedan dess.

Hur förbereder du dig för Ullevi?

– Jag har alltid varit lite avundsjuk på idrottsstjärnor som får kliva av en buss och gå med hörlurar mot ett omklädningsrum. Just Ullevi är väl så nära en Champions League-final jag kommer att komma. Förra gången vi spelade så promenerade jag hemifrån med musik i lurarna och gick genom ett somrigt Göteborg. Det var en speciell känsla. Jag planerar att göra samma sak även dessa dagar.

Vilken är din stoltaste stund ihop med Håkan hittills?

– När jag tjatade så mycket på Live Nation att vi till slut fick ihop att spela i New York. Jag ser Håkan som en av mina närmaste vänner och vi har tillsammans upplevt många fina stunder både på och bakom scenen. Ofta när vi står på scenen och man blickar ut över publiken blir jag stolt över att vara hans vän och att ha fått vara en del av den här resan från Jazzhuset till Ullevi.

”Får alla att krama ut det mesta av sig själva”

Nils Berg, saxofon

Saxofonisten, violinisten och tvärflöjtisten Nils Berg, född 1977, känns igen från banden Nils Berg Cinemascope och The Stoner. ­Göteborgaren är prisad jazzmusiker och kompositör. Han blev medlem i Hellströms band så nyligen som 2013, och gjorde sitt första framträdande med gänget på Slottsskogs­vallen samma år.

Hur kom du med i Hellströms band?

– Vi spelade ihop första gången när jag lade flöjt på ”2 steg från Paradise, och just flöjten har ju inte funnits med live innan jag började lira i bandet. Sen är jag bra på att jonglera också, fast inte lika bra som Finn.

Hur skiljer sig Håkan-gänget från andra band?

– Det är en väldigt brokig skara musikanter. Jag är en jazzkatt, Håkan kommer från Broder Daniel, Mattias är en rockräv… Alla kommer från olika håll soundmässigt, så det bildas liksom nåt extra fint när vi jobbar på att få ihop ett “helt” sound. Och så repar vi mycket!

Hur tänker ni inför konserterna?

– Vi vill ha kul och att alla ska känna att dom är med.

Vilket är ditt bästa liveminne med Håkan?

– Popaganda 2013, när jag gick ut på scenen för extranumret ”Du är snart där” iförd en stulen norsk bröllopsklänning. Labbe hade nåt slags trikå och boa som fick honom att på pricken likna brottarfiguren Lothar, Mandrakes sidekick. Och Stefan var iförd en stilig flygvärdinneoutfit. Håkan märkte ingenting …

Hur är Håkan som boss?

– Han får alla att krama ut det mesta av sig själva.

Hur gör du dig redo för Ullevi?

– Tvättar bröllopsklänningen.

”Som chef är han ett geni”

Finn Björnulfsson, percussion

Finn Björnulfsson, född 1972, står för slagverk.

Han har också spelat med Timbuktu, Fibes, oh Fibes!, Miriam Aïda och samba­skolan Beija-Flor.

Ibland bjuder Finn på sitt partytrick: trumsolo på tänderna (!).

Finn och Håkan träffades 1990, i en samba-bateria.

Hellström bad honom ibland gästspela i bandet Broder Påvel (senare Påvels) och när det blev dags för soloskiva fick Finn ett telefonsamtal igen.

– Min egen musik hade nått en återvändsgränd, så när han ­frågade om jag ville spela i hans band blev jag jätteglad! Dock ­ville jag verka lite cool och sa: ”Tyvärr Håkan, den 21 april har jag ­tvättid”. På den tiden var Håkan helt immun mot ironi, sa ”det var ju synd” och höll på att lägga på. Tänk om jag hade missat hela ­grejen där. Min första spelning var på Liseberg den 21 april 2001, inför 14 000 personer.

Vilka är era roller under en liveshow?

– Vissa har en helt fri roll som ska överraska och tillföra skit och glitter. Andra har ansvar för ­ramarna och ryggraden i musiken. Publiken som sjunger med i varje låt är ju också fantastisk – nästan som ett extra instrument.

När har det känts jobbigt i bandet?

– På det inre planet är det som jobbigast den stund jag ifrågasätter om det verkligen finns någon plats för percussion i ett arenarockband … Sen inser jag att det är just det som är en av orsakerna till att vårt band är unikt!

Hur är Håkan som chef, tycker du?

– Som musikalisk chef är han ett geni. Han verkar ha ett ­kartotek i huvudet, med tusentals låtar som han blixtsnabbt kan bläddra mellan. När någon har en idé säger han ofta: ”Jaha, du ­menar precis som i den här ­låten?”. Han har också förmågan att på ett ögonblick kunna släppa sin egen idé, om någon i bandet har en bättre. Som administrativ chef är han ett förvirrat geni.

Hur gör du dig redo för ­Ullevi? Är du nervös?

– Jag skulle gärna promenera omkring i stan innan och njuta av stämningen, förväntningarna och förfestandet. Jag ser fram emot att kliva upp på scen och kasta mig ut i musiken. Jag har inte känt nervositet i samband med konserter på säkert tio år. Jag har ingen aning om varför. Ibland kan jag nästan sakna det.

Vilken är din hittills stoltaste stund ihop med Håkan?

– Jag minns de två utsålda ­spelningarna i Lisebergshallen,
i december 2002. Hela stan dröp av popeufori och sambafeber och jag tänkte: ”Shit, det här slår allt. Större än så här kan det aldrig bli”. Ullevi-konserten är ju också självklart en stor upplevelse. Det ­kändes som om hela stan höll ­andan.

”Oerhört skön grej”

Lars-Erik ”Labbe” Grimelund, trummor

Lars-Erik ”Labbe” Grimelund, född 1968, kom med i bandet 2001 då den ­tidigare trummisen Fredrik Sandsten inte längre hade tid. På 90-talet spelade Labbe i alternativa band som Souls och Whipped Cream. Han har varit med i Augustifamiljen men lämnat. I dag jobbar Labbe även som IT-konsult.

Hur är det att jobba under Håkan?

– Han är bra. Han vet var han vill komma med grejerna. Sen är vi ju från lite olika bakgrund så ibland kommunicerar vi lite ­dåligt. Vissa är skolade och vissa, som jag, har ingen skolning. Jag kan ju inte hänvisa till att ett visst ackord spelas här och var. Det har utkristalliserat sig till nåt slags ­internt språk.

Hur är stämningen i bandet?

– Det är väldigt högt i tak för att komma med förslag. Vi testar mycket. Inför såhär stora spelningar kan folk ha en tendens att vilja ha mer kontroll, men vi är aldrig begränsade på det sättet. Det är en oerhört skön grej att ­vara med om!

Hur länge vill du spela i det här bandet?

– Man kan väl tröttna som man gör på allt annat, men den punkten har jag inte kommit till ännu. Jag har haft en föreställning om att jag ska bli vuxen och inte tycka att sånt här är roligt längre, men nu är jag 47 och har inte kommit dit. Så… tills öronen klappar ihop!

TEXT

”Han har lärt mig om svensk sångkultur”

LaGaylia Frazier: Håkan är en väldigt bra berättare

Hon är en Sveriges mest kraftfulla soulröster.

Ett oväntat telefon-samtal ledde LaGaylia Frazier till samarbetet med -Håkan Hellström, som tagit henne djupare in i den svenska musikkulturen.

– Jag har varit tvungen att lära mig att förstå vad alla hans låtar handlar om, säger hon.

Det är 15 år sedan LaGaylia Frazier lämnade hemlandet USA för kärleken och karriären i Sverige.

2001 sålde hon allt hon ägde och flyttade hem till pojkvännen i Sundsvall. Ett år senare tog relationen slut. Det gjorde inte artistkarriären.

I dag är LaGaylia en av landets mest rutinerade soulsångerskor med fyra album och två omgångar av Melodifestivalen i ryggen. Sedan 2000 är hon en flitigt återkommande del av Robert Wells publiksuccé ”Rhapsody in rock”.
LaGaylia Frazier började sångkarriären på musikcollege i hemstaden Miami och när hon 2000 fick erbjudande om att medverka
i svenska ”Rhapsody in rock” hade hon ett fast uppdrag som artist på en nattklubb i Fort Lauderdale.

Hon tackade ja, och resorna norrut blev mer och mer frekventa.

– Jag åkte till Sverige en gång i veckan i ett halvår. Till slut sa
min chef i USA: när ska du flytta dit? Jag hade inte tänkt tanken, men åkte hem till min lägenhet, satte mig och tänkte: varför ska jag inte? Jag gillar inte ens Florida särskilt mycket. Jag hatar värmen, säger hon.

Efter att relationen med pojkvännen tagit slut i slutet av 2002 riktade LaGaylia blicken mot Stockholm. Att flytta hem till USA fanns inte på kartan.

– Jag var förväntansfull och sugen på äventyr. När jag flyttade till Stockholm insåg jag att jag älskade det. Ingen plats är perfekt men Sverige är perfekt för mig. Det har varit enkelt, även om det såklart har varit tufft ibland och jag har haft besvikelser i livet. Men generellt sett är det perfekt.
I slutet av förra året ringde telefonen. Det var Håkan Hellström. Det blev ett telefonsamtal som delvis skulle leda in hennes karriär på ett nytt spår.

– Han ringde mig och ville ha min röst på ”Brinner in the shit” på sin kommande skiva. Vi träffades i hans studio i Göteborg och jag var lite nervös. Men det blev bra, han blev nöjd. Fyra månader senare ringde han igen och frågade om jag vill sjunga i kören under spelningarna i New York och på Ullevi. Jag sa självklart, säger hon.

Sammanlagt har LaGaylia repat in 42 låtar ur Håkans katalog. Att lära sig texterna har fått henne att upptäcka nya dimensioner av det svenska språket.

– Jag har alltid sjungit andra människors musik, men det här har verkligen tagit mig djupare in i den svenska kulturen. Innan var jag inte så insatt i svensk sångkultur. Nu har jag lärt mig låtar
jag aldrig skulle ha lärt mig annars och varit tvungen att lära mig
att förstå vad de handlar om. Det har varit bra för min svenska. Håkan är en väldigt bra historieberättare.

TEXT

”Håkan var en drömelev”

Gymnasieläraren Peter tar död på rock’n’roll-myten

Om Håkan Hellström var en rebell under sina tonår?

Långt ifrån.

Gymnasieläraren Peter Fredriksson, 54, berättar att han tvärtom var en tyst och skötsam ”drömelev”:

– Jag kommer att döda rockmyten som Håkan försöker odla, säger han med ett skratt.

”Min bror och jag fick en ung lärare i svenska. Han sporrade oss – och för mig var han helt avgörande. Han heter Peter Fredriksson och införde Dikttoppen i klassen. Vi fick lämna in dikter anonymt och så blandade han dem med klassiska dikter, läste upp och vi röstade”.

Orden är Håkan Hellströms, och yttrades 2013 till tidningen Vi. Men det är inte enda gången Hellström har lyft fram sin gamla gymnasielärare som en avgörande influens i livet:

– Han ljuger säkert, det låter väl bra att säga det. Men det är klart att det är roligt att han säger så fina saker om mig, säger Peter Fredriksson, 54, med ett litet skratt när vi ringer upp honom.

I början av 1990-talet var Peter en 26-årig lärare i svenska som fick jobb på den exklusiva och välmående friskolan Göteborgs Högre Samskola.

– Samskolan i Göteborg är en skola med många elever med ekonomiskt kapital men kanske inte alltid kulturellt kapital, berättar Peter.

– Ungdomarna hade andra värderingar än vad jag hade och mycket handlade om att tjäna pengar. Min ambition var att få eleverna att se att det finns andra värden i livet också, som litteratur, konst och kunskap om människors olika livsvillkor, fortsätter han.
I mängden av strebrar stod den unge Håkan Hellström ut som en udda påfågel:

– Ville man stå ut i mängden lämnade man märkeskläderna hemma och stoppade istället en bok av Sartre undre armen. Håkan var en av dem som ställde sig utanför, Henrik Berggren (sedermera sångare i Broder Daniel, reds anm) var en annan. De tog avstånd från den dominerande kulturen, och odlade i stället en intellektuell sida, säger Peter Fredriksson.

Den blyga fjortonåring som satt i skolbänken under svensklektionerna var långt ifrån den scenvana estradör som kommer att inta Ullevi.

– Första gången jag träffade honom var han ganska försiktig, tog inte så mycket plats. Men när han fick möjlighet att skriva poesi tog han tillfället i akt och uttryckte sina tankar och känslor på det sättet i stället. Han hade också modet att våga visa det han skrev för de andra eleverna. Det är inte så många pojkar i den åldern som skulle göra det, men det gjorde Håkan, berättar Peter.

Hur var han annars som elev?

– Jag kommer att döda rockmyten som Håkan försöker odla nu (skratt). Det ingår ju i varje rockstjärnas bild att man var utanför och en rebell under skoltiden, men Håkan var en drömelev. Om alla elever i Sverige var som Håkan Hellström skulle svensk skola vara bäst i världen, säger Peter Fredriksson.
Efter studenten skildes lärare och elev åt, men Peter Fredriksson har följt Håkans framfart på håll:

– Jag sprang på honom på gatan för några år sen, och då frågade han mig vad jag tyckte om hans musik. Men på den tiden hade jag inte lyssnat på honom så mycket, så jag slingrade mig ur situationen, berättar Peter med ett litet skratt.

– Men nu tycker jag att han är ett geni. Den senaste skivan (”Det kommer aldrig va över för mig”, 2013) är ett mästerverk. Han är det bästa som har hänt svenskt kulturliv sedan Strindberg och Selma Lagerlöf.

TEXT