John gick igång direkt: Vad är det med dig?

Ett färgstarkt och bångstyrigt ungdomsgäng med en sjujäkla potential – en utbränd och ifrågasatt 55-åring som förlöste den.

2015 var året då vi mer än någonsin tidigare behövde skäl att tro på framtiden.
Håkan Ericson och hans svenska fotbollsgrabbar gav oss den starkaste anledningen som idrotten överhuvudtaget kan förmedla.

J o, det blev sent igår, men Håkan Ericson är lika glad för det.

Det är ju alltid roligt när folk är nyfikna på det man har att berätta, och såhär i slutet av 2015 är det väldigt många som vill lyssna på en förbundskapten med en guldmedalj runt halsen.

Kan man få en brokig grupp unga svenskar att lyckas med det omöjliga så gör man sig intressant för både politiker och näringslivsledare. Kvällen före har Håkan Ericson hållit två olika föredrag; först för ett försäkringsbolag och sedan för ett gäng aktiemäklare. Klockan hann bli halv ett på natten innan deras frågor och beröm till sist tog slut.

– Det är verkligen kul att komma ut på de här föreläsningarna, och det är faktiskt flera stycken som har gråtit efter dem. Allt det här berör tydligen så starkt, det väcker så mycket känslor och framtidstro.

Svallvågorna från Tjeckien har inte avtagit än. Förfrågningarna till Håkan Ericson blir snarast fler och fler, och ikväll sänder TV4 en dokumentärfilm om den svenska sommarsagan på bästa sändningstid.

– Jag förstår ju att det är tacksamt för en film. Hela resan känns faktiskt regisserad, komplett med ett lyckligt slut. Det är nästan lite läskigt när jag tänker tillbaka på det, på alla olika pusselbitar som fallit på plats. På min personliga utvecklingsresa har jag tagit till mig det här med att se framtiden i bilder, och jag har sett nästan exakt hur det blev i flera matcher innan de ens spelades. På sitt sätt är det faktiskt lite skrämmande. Så många teoretiska tankar som sedan fått identiska utfall i praktiken.

•••

S kulle det här vara ett Hollywood-manus vore det i alla fall lätt att skriva öppningsscenen.

Nästan fem år har nu gått sedan en lite tilltufsad tränare i medelåldern för första gången mötte ett gäng tatuerade tonårstalanger.

Håkan Ericson hade nyss fyllt 50 och befann sig i ett vägskälsläge. Förutom stora framgångar hade hans fotbollsliv innehållit det mesta – skador, utbrändhet, kritik och ifrågasättanden – och bilden av honom som en fyrkantig teoretiker hängde kvar.

John Guidetti var däremot en 18-årig självförtroendevulkan, övertygad om att han var på väg att ta över världen. Några månader tidigare hade han gjort sin första tävlingsmatch för Manchester City, och nu var han den självklara centralfiguren i ett U21-landslag med betydligt mer attityd än erfarenhet.

Det var enkelt att se det som ett möte mellan det gamla och det nya Sverige, och det var också uppenbart att det till en början inte fungerade överhuvudtaget.

– Det kändes absolut inte bra med John på det allra första lägret vi hade i Portugal, det var väldigt bökigt. Han var lite för… högljudd, kan jag väl uttrycka det.

Krocken var våldsam. Håkan Ericson valde att ställa över sin anfallsstjärna vid nästa uttagning, John Guidetti spontanreagerade med att prata om att byta landslag till Italien.

Hade det här gällt två endimensionella personer hade förmodligen historien tagit slut innan den ens börjat, men lyckligtvis var både tränare och spelare bredare än sina karikatyrer.

Sedan han gick in i väggen hade Håkan Ericson jobbat hårt med både sig själv och sitt ledarskap; han var mycket öppnare, mer lyhörd och mer flexibel än han varit tidigare. Och John Guidetti visade sig vara något helt annat än den självupptagne egoisten han ibland porträtterades som i början av sin karriär.

– Hela den där konflikten var viktig för oss att ha i början. Där fick jag visa mitt ledarskap, och där fick han visa att han kunde ta en negativ del. Och sedan hittade vi fram till varandra. Jag reagerade ju på det här med att han skulle vara i fronten precis hela tiden. Men egentligen behövdes det inte mer än ett kvällsmöte och en arm runt John: ”Fan, jag älskar ditt engagemang – men du måste tänka på att det finns andra i den här gruppen som också måste få synas”. Om man tar honom på det sättet är han ju en så varm människa: ”Men det är klart, Håkan. Fan, jag blir så exalterad, men jag ska tänka på det, jag ska tänka på det”.

För Håkan Ericson räckte det ju inte med att se till sig själv i arbetet med att hitta rätt gruppkemi. Det fanns även ett andra kraftfält inom laget – mer präglat av kollektivismen, småstaden och folkhemsfotbollen – och flera av ledarfigurerna där reagerade också på den vandrande jordbävningen John Guidetti och hans entourage.

Pontus Jansson har i efterhand berättat att han först ville ”slå sönder” Guidetti, Oscar Hiljemark har bekräftat att han inte alls klarade av att ta till sig honom i början.

– Ja, där hade vi vissa farhågor: Vem kommer egentligen att vara tuppen på dynghögen? Oscar var min kapten i alla år, men först hade John sin långa frånvaro och sedan var Oscar skadad. När de sedan skulle spela ihop igen åkte jag ner och hälsade på Oscar, och hade en diskussion med honom: ”Du känner till Johns styrkor. Kommer du tillbaka är jag ändå beredd att göra dig till lagkapten igen – men det finns en annan hierarki nu”. Men där var de stora, både John och Oskar. Någonstans kändes det nästan som att de gjorde en poäng tillsammans när de kom ihop igen: ”Det här är fine”. De hade inget behov av att hävda vem som skulle vara högst upp, och det satte standarden för hela gruppen.

•••

N är Håkan Ericson pratar gör han själv skillnad på ”det gamla tänket” han ägnade sig åt förut, och det där nya och uppdaterade han hittat fram till nu.

Mycket utgår ifrån honom själv, annat har vuxit fram i umgänget med en fotbollsgeneration som helt enkelt inte fungerar likadant som de brukade göra.

– Det har förändrats väldigt mycket. Förut var ju det där med laget och klubbkänslan något som jag tryckte på – att man skulle vara stolt över klubbmärket och så vidare. Där har jag omvärderat helt. Om jag går ut på en arbetsplats idag och säger att du ska jobba eftersom ett bra bokslut kan ge dig en trygg anställning i 25 år – kanske en guldklocka, möjligen en liten löneförhöjning – är det inget som triggar dig. Istället: Vad kan vi göra för dig? Vad har du för mål, vart vill du ta vägen, hur kan vi hjälpa dig att nå dit? Individuellt fokus.

Du börjar inte med frågan om vad du kan göra ditt för land, utan betonar snarare vad ditt land kan göra för dig?

– Ja, det är den vägen jag lärt mig att jag måste gå. När jag fått dem att förstå att de kan ha någon nytta av att vara här – först då kan jag börja prata om laget. Varje gång vi har det första mötet med en ny kull brukar jag säga: ”Jag vet att ni inte vill vara här, jag vet att ni egentligen vill vara hos Erik Hamrén. Men det bästa sättet att komma till Erik – det är att göra bra ifrån sig här”.

Som andra gjort före honom refererar Ericson till sina unga spelare som egenföretagare med tydliga karriärsplaner. Vissa är dessutom nyckelpersonen i familjeföretag tänkta att försörja långt fler än honom själv.

– Hela den här ekonomiska sfären påverkar så väldigt mycket… Vad innebär det för en spelare med ambitioner att komma utomlands och nå a-landslaget ifall Håkan Ericson inte tar med honom i truppen? Det kan bli ena jävla konsekvenser. Marknads- och intäktsvärdet minskar för både spelaren och agenten, kompisgänget börjar snacka och familjen blir orolig. Jag är en väldigt viktig bit när de här spelarna försöker få ihop sina drömmar. Det finns en väldig kraft och en väldig frustration där, och det måste jag också förstå och förhålla mig till.

Hur förhåller sig spelarna själva till det?

– På den här nivån är de flesta ganska trygga, men en del är också väldigt, väldigt sköra. Deras identitet bygger enbart på att de är fotbollsspelare, och börjar man skrapa på den ytan så rasar hela livet för dem. De vill överhuvudtaget inte höra något negativt – hur konstruktiv kritiken än är – men ser du bara fel hos omgivningen snarare än dig själv kommer du aldrig utvecklas.

Det går såklart att problematisera ett individuellt fokus och en fixering vid den egna karriären. Det går också att utnyttja den, att kanalisera styrkan.

– Generellt sett har den här generationen en fantastisk drivkraft. Många i U21-gruppen är helt makalösa. De kör fan varje dag, skaffar egna personliga tränare för att jobba på sina svagheter. Deras akilleshäl är snarare att de inte vilar tillräckligt mycket. Det drivet fanns verkligen inte i det gamla tänket. Jag hade svårt att överhuvudtaget sälja in 40 timmars arbetsvecka för spelarna i Norrköping när jag tog över där, de satt i bilen bort från träningen innan jag ens hunnit in i omklädningsrummet. Vad har man då för fokus?

Det blir ju mycket John Guidetti, men jag tycker ju mig se hur mycket han inspirerat andra i den här gruppen. Hur mycket av er övertygelse går att spåra tillbaka till honom? Överdriver jag hans betydelse som katalysator?

– Nä, jag tycker inte det. Det är helt rätt, jag ser det också så. Han var ju vår Zlatan. Och om han då kommer in med lite halvloj stjärnmentalitet och skakar på huvudet: ”Fan, det här är bara ett tråkigt steg på trappan som jag måste ta på vägen uppåt” – då skulle det vara katastrof för laget. Men istället kommer han in och brinner mest av alla. Han är den som ville det här allra, allra mest, det bara exploderar runt honom.

•••

S å sent som för två år sedan föll Håkan Ericsons lag med 5–1 i bortamatchen mot Grekland. Dagen efter ställdes träningen in, för att istället ägnas åt samtal, självrannsakan och förändringsarbete.

Det var vändningen. Sedan dess har U21-landslaget spelat 27 matcher, och bara förlorat 2.

– Och det är Frankrike borta och England i EM – de två matcherna då jag har sagt att det vore bra med ett kryss.

Vad drar du för slutsatser av det?

– Att det inte funkar att begränsa det här gänget. Det går bara inte, det kan inte bli tydligare än så.

Inför förra höstens play off-match mot Frankrike skickade Håkan Ericson ut ett peppande förberedelsebrev till de aktuella spelarna. Han avslutade det med sin egen typ av stridsrop: ”You can’t plan for success, you can only be prepared for it”.

John Guidetti svarade omedelbart med ett sms: ”Success is our only motherfucking option. Failure is not!!!!”.

När det sedan var dags för genomgång inför det inledande bortamötet presenterade Ericson sin plan. Han hade delat in matchen i sex kvartar. Fyra kvartar skulle hållas oavgjorda. I två kvartar tolererade han uddamålsförlust, men i den återstående ville han ha svenskt mål.

– Förlust med 2–1, alltså, det tyckte jag skulle vara ett bra resultat inför returen. Men det vart ramaskri, de blev helt vansinniga. Alla bara stirrade på mig, och John gick igång direkt: ”Vad är det med dig? Vi kan ju för fan inte gå in i en match och tänka att vi ska få stryk!”. ”Jamen, ni förstår väl hur jag tänker? Bortaplan, göra ett mål, avgöra hemma…”. ”Jojo, men vafan, kom igen! Vi ska slå de jävlarna!”.

Så vad hände?

– Nämen, jag fick ändra på matchplanen.

När Håkan Ericson ser tillbaka på sitt tidigare tränarliv beskriver han sig själv som en ”kontrollfascist”. Nuförtiden är han noga med att inte enbart låta sig styras av något så träligt som krass realism.

– Inför EM gick John Guidetti ut på Uefa:s hemsida och sa att vi skulle vinna allt. För tio, femton år sedan hade jag blivit tokig, men efter min egen process… Om han tror att vi kan vinna EM – låt honom göra det. Varför ska jag döda det?

Han skulle knappast gå med på det själv, men skulle man sammanfatta Håkan Ericson för en utomstående skulle det vara effektivt att beskriva honom som en blandning av Erik Hamrén och Lars Lagerbäck. Vissa manér och en del av retoriken påminner om vår nuvarande förbundskapten, medan noggrannheten och strukturen går i linje med hans företrädare.

Fotboll definieras ofta av marginaler och tillfälligheter, men ingen enda del av U21-landslagets resa var slumpmässig.

Den präglades av detaljerade frågeformulär som varje spelare fick fylla i varje kväll, och innehöll omfattande dokument som preciserade hur laget skulle agera vid oförutsedda händelser under match. Den innefattade även HRV-träning, en metod för att styra hjärtrytmen och på så sätt ge sig själv möjligheten att prestera maximalt.

Numera nöjer sig inte Håkan Ericson med att uppmana sina spelare att drömma stort, han ser dessutom till att ge dem redskap för att göra det.

En återkommande övning utgår från den så kallade ”som om”-visualiseringen, en modell där du ska tänka som om du redan uppnått dina mål. Inför EM-premiären fick spelarna i läxa att tänka som om de besegrat Italien med 3-0, inför finalen mot Portugal som om de gjort den perfekta matchen.

– Man sätter ofta upp begränsningar för saker och ting utifrån att det inte är realistiskt. Då blockerar man sig. ”Som om” är en teknik för att istället gå in i drömmen, där vad som helst kan hända. Vågar du prata om det omöjliga kommer du att skapa förväntningar i hjärnan som gör det svårt för den att skilja på fantasi och verklighet. Tanken kan styra extremt många saker. Ofta sker det omedvetna saker när du börjar fokusera på något. Det kan ge många intuitiva reaktioner som du egentligen inte har en aning om vart de kommer ifrån.

Finns det inte en risk för bakslag om de här förväntningarna sedan visar sig krocka med verkligheten?

– Men det är ju det som är grejen, att våga se och uttala något. Sedan kanske det går åt helsike – men då får jag ta besvikelsen då. Ofta garderar vi oss redan från början, ser till att inte ha för stora förhoppningar eftersom vi tror att smärtan efteråt i så fall inte blir lika stor. Men det är då du sätter begränsningen, och varför ska du göra det innan något ens har hänt? Du kommer ändå att må dåligt om du misslyckas, så lita på din egen förmåga att ta hand om det då. Den allra värsta känslan är: ”Fan, de här var inte så bra och vi hade kunnat göra mer – men vi trodde inte på det och därför förlorade vi”. Det är ju den totala destruktionen. Då ältar du ihjäl dig.

•••

H istoriskt sett har det sagts att samhället som tappar tron på sin egen ungdom även är samhället som går under.

Håkan Ericson kan lära andra idrottsledare om både förberedelser, matchupplägg och feedback – men det hans lag framförallt förmedlat ut på gator och torg är optimism, framåtanda och framtidstro.

Både vår värld och vårt land förändras. Det är okej, det kan nog bli bra ändå framöver. Det finns faktiskt ingen anledning att stänga in sig, låsa dörren och vänta in undergången.

– En sak kan jag säga med säkerhet: Det finns absolut inga skäl att tvivla på dagens ungdomar. De är otroligt drivna, och har en förmåga att ta sig fram på egen hand. Men mycket är ju också upp till oss i de äldre generationerna. Det är vi som ska se det positiva i dem, locka fram och utveckla det.

Är vi generellt för negativa i Sverige?

– Utan att bortse från allt hemskt som händer i världen – ja. Var och en måste försöka hitta: Vad är det faktiskt som är bra? Vi lever i ett land som är fantastiskt, frånsett vädret. I höstas var vi i Georgien i fyra dagar med U21-landslaget. Bara att se människors uttryck, att känna alla avgaser att se alla människor som ligger i bar överkropp på trottoaren fast det bara är två grader varmt… Vilken jävla lycka att komma hem till Stockholm och allt är så vackert och fungerar så bra. Vi glömmer ofta det, och det tror jag påverkar oss alla.

På ålderdomshemmet där Håkan Ericsons mamma bodde hängde en tavla över livets gång. Toppen nåddes vid 50, sedan gick allt bara utför.

Håkan Ericson har alltid hatat den tavlan, och när han själv fyllde 50 tog han ett beslut om att aktivt och medvetet jobba för att motverka den där utplaningen. Bara några månader senare fick han jobbet som förbundskapten för U21-landslaget. Idag ser han tillbaka på fem år som på flera sätt varit de bästa i hans liv.

– Jag vet inte om det var Salman Rushdie som skrev det, men… Det finns bara en sak som egentligen är säker, och det är att allting förändras. Om du är en ledare som försöker konservera det som har varit och ser negativt på allt nytt – då är du död.

Du säger ”en ledare”. Kan man inte lika gärna säga ”en människa”?

– Jo, allt bottnar ju i ens egen livsfilosofi. Om man tycker att allt ska vara som förut för att man ska känna sig trygg – om man ser allt nytt som ett hot och blir negativ och kritisk – då har man redan börjat stagnera. Min mentor Lars-Eric Uneståhl har skrivit en fantastisk liten bok som heter ”Den nya livsstilen”, som kretsar kring det livslånga lärandet. Den handlar om att ställa allt sånt här på sin spets. Om allt bara ska vara bevarande så blir det till slut bittert och tråkigt, men så länge vi tror på utvecklingen så blir livet både färgrikt och spännande.

Text

Foto