BUDAPEST. Lillsyrran jävlades i 41 minuter.
Sedan slängde storsyrran ut henne.
Nu har minstingen gråtit en skvätt men lovat att komma tillbaka och nästa gång tänker hon kivas i 60 minuter.

Ni vet ju hur det är med småsyskon.
De vill gärna vara med och leka med de äldre, kanske retas lite och till och med jävlas en stund.
Men båda vet att det är storasyskonet som styr leken och bestämmer när det får vara nog.
Lite så är känslan efter att ha sett de norska storsystrarna i damhandboll diktera villkoren i EM-semifinalen mot lillasyster Sverige.
I går lekte man skola, så som syskon brukar göra, och då är det bara att tacka storasyster för lektionen.
Sverige var med i matchen, även om det kändes märkligt att underläget bara var två mål i paus, i 41 minuter efter en stark upphämtning sista kvarten i andra halvlek.
Sedan kom det där rycket som man bara satt och väntade på.
Storasyskon brukar vara förebilder och det är precis vad Norge är för Sverige i damhandboll. På de allra flesta sätt, ja man försöker till och med spela som Norge.
– Jag beundrar dem, som det slank ur Thomas Sivertsson i går efter matchen.
Problemet är bara att yngre syskon aldrig kan växa ikapp sina äldre förebilder, det faller ju på sin egen orimlighet.
Och jag kan tyvärr inte se svensk damhandboll komma ifatt den norska inom överskådlig tid. Man är nämligen så många år före i vårt grannland.
Med det menar jag inte att Sverige aldrig kan besegra Norge i en viktig match utan jag menar i ett större perspektiv.
Sverige kan säkert vara med och jävlas i 60 minuter då och då framöver och kanske till och med vinna någon avgörande mästerskapsmatch.

Efter EM-silvret för fyra år sedan rasade Sverige tillbaka ett par nivåer. Det är jag inte alls orolig för den här gången.
Med den här åldersstrukturen ska man bli ännu bättre de kommande två åren. För fyra år sedan nådde flera av nyckelspelarna sin peak där och då.
Nu är Gulldén, Roberts, Jacobsen, Fogelström, Alm, Blohm, Sand, Hagman, Idéhn och Bundsen alla 22-25 år. Gänget Ahlm, Odén och Ågren 27 år och Linnea Torstenson har lovat att spela till och med 2016 i alla fall.
Vi har pratat, skrivit, twittrat och bloggat om den norska vinnarkulturen de senaste dagarna.
Sverige har inte den. Inte ännu.
Men förhoppningsvis har man byggt upp en… jag skulle vilja kalla det ”semifinalkultur”… som kan göra att man på allvar känner att man är där uppe bland de fyra-sex nationer som abonnerar på att spela semifinal eller i varje fall vara en seger ifrån i några år framöver.
Och det betyder mycket för nu kommer ett par väldigt viktiga år för svensk damhandboll med ett hemma-EM 2016, med allt vad det innebär, och ett OS ett halvår tidigare.

Besvikelsen är såklart stor nu men jag är övertygad om att Gulldén & Co kan komma tillbaka och säkra en medalj på söndag. Montenegro, som gick in som favoriter i sin semifinal mot Spanien, är förmodligen ännu mer besvikna just nu.
Dessutom är Montenegro regerande europamästare och vice OS-mästare så medan deras missade finalplats här är ett misslyckande är Sveriges EM, med en plats i finalhelgen, fortfarande en stor framgång. Den vågen ska man rida på.
Absolut inga jämförelser i övrigt med vad som hände för 20 år sedan borta i USA men den sommaren gav Linnea Torstenson och Anna Maria Johansson deras två stora idoler under uppväxten: Stefan Schwarz och Tomas Brolin.
En seger på söndag går som sagt inte att jämföra med utklassningen av Bulgarien på Rose Bowl i Pasadena. Men Ravelli och de andras show då kan kanske vara en liten morot när detta landslag ska bärga svensk damhandbolls andra medalj genom tiderna.