Ni hittar en intervju med Isabelle Gulldén efter CL-finalen här nu.

***

Snodde ihop en tyckare också i kväll i ett helt annat ämne. Nämligen bristen på vinnarkultur i de skånska klubbarna.

Ola Lindgren har skapat den i Kristianstad.
Som undantaget som bekräftar regeln:
De skånska lagen saknar vinnarkultur. De är inte bäst när det gäller.

Jag tillbringade fredagen och lördagen i Ystad Saltsjöbad med min älskade. Det var tack vare podden, faktiskt (nej, det är inte Kent-Harry som är min älskade).
Det var årets höjdpunkt alla kategorier så här långt – tillsammans med Niclas Ekbergs straff i OS-kvalet.
Ystad är vackert, Saltsjöbaden inget annat än en oas och stan är världens kanske främsta talangfabrik i handboll.
Men vinnarkultur saknas det.
Precis som i Lund.
Det gjorde det i Kristianstad också tills Ola Lindgren tillträdde.
Jag snackar inte individuella vinnarskallar nu. För det har pågarna från till exempel Ystad visat att de har, i varje fall efter att de lämnat IFK eller YIF. Kim Andersson vann allt med Kiel, flera gånger om till och med. Niclas Ekberg har vunnit ligan varje år sedan han lämnade Ystad. Man kan skriva c-uppsatser om Oscar Carléns järnvilja. Lukas Nilsson har definitivt något speciellt. Jim Gottfridsson också. Mattias Andersson…
Ystad och andra skånska klubbar producerar, och har producerat, fantastiska handbollsspelare.
Men skapa vinnarlag som är som bäst när det gäller har man inte lyckats med.
De skånska lagen hade fram till Kristianstads triumf i fjol bara tagit 7 av de 61 senaste SM-gulden (sedan Kristianstads förra storhetstid tog slut 1953). Alltså ett vart nionde år ungefär, vilket är en anmärkningsvärt låg siffra med tanke på hur många skånska lag vi hittar i elitserien nästan varje år och hur många bra spelare man får fram.
Det har också varit spridda guld, inga dynastier utan något här och där bara.
Jag håller just nu på med ett projekt där jag låter en mängd handbollsexperter i vårt land utse de tio bästa elitserieupplagorna genom tiderna (till exempel Hellas 1968-72, RIK 1994-98 och så vidare). Jag skickade med 15 kandidater till omröstningen och det är talande att bara två av dem kommer från Skåne: Kristianstad 1947-55 och Kristianstad 2012-16.
Jo, Kristianstad under Ola Lindgren kan komma i fråga på en topp-10-lista. Men det krävdes att en tränare fostrad i Drott under en av de främsta dynastierna svensk handboll sett skulle ta över och att man kunde värva ihop ett lag som ingen annan elitserieklubb är i närheten av efter att byggt upp en ekonomi i särklass i svensk handboll. (Dessutom har man knappt en skåning i laget.)
I lördags blev Kristianstad klart för sin fjärde final på fem år efter att gått genom slutspelet utan förlust och vunnit 36 av 38 matcher.
Samtidigt vek Lugi och Ystad ner sig när det gällde som mest.
Lugi kom till slutspelet som en het finalkandidat med tio segrar på de tolv matcherna efter jul. Då åkte man ut direkt i kvarten mot Sävehof trots hemmaplan i den femte och avgörande matchen, där man stod för en riktigt blek insats.
Alingsås imponerade visserligen under hösten men gick ner sig under våren när Max Darj blev skadad. Många såg inför slutspelet därför Ystads IF som den kanske främsta utmanaren till Kristianstad med en högre högstanivå (Lukas Nilsson och Kim Andersson) än de andra.
Då körde Alingsås över Ystad med 3-0 i matcher där krossen på bortaplan i den andra matchen (34-22) säger en del på temat i den här spalten.
Det blev inte ens en final den enda säsongen Kim och Lukas spelade ihop i Ystad.
Jag har inte svaret på varför man inte lyckas bygga en vinnarkultur i de skånska lagen (med undantag för Kristianstad). Men här finns något att fundera på för dem.