Dagens tredje och sista blogg inför matchen där jag egentligen bara vill pusha för att ni ska läsa det dokument om det isländska tränarundret som vi just publicerat.

Jag förstår om ni som följer mitt skrivande är trötta på termen som sådan och kanske också vad den står för. Jag har gjort en eller två artiklar i ämnet de senaste åren och vigt mer än ett blogginlägg åt det.

Men nu tar jag det slutgiltiga greppet om detta ämne och går till botten med det och snackar med många av de inblandade, i Reykjavik och här på VM.

Det här är är min lilla bebis. Jag kunde inte hitta en bättre tajming än i dag när Sverige har fått sin egen isländske förbundskapten och han i kväll på ett VM ställs mot en av tränarundrets absolut främsta, tillika Andréssons gamle förbundskapten och förebild.

Jag tycker det är en rätt fascinerande historia hur en polack och en sovjetmedborgare revolutionerade isländsk handboll på 1980-talet och antingen tränade eller starkt influerade alla de stortränare från vulkanön som landat i det ena tunga tränaruppdraget efter det andra i handbolls-Europa.

Man skulle kunna dra det till att storpolitiken, med fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen, haft en viss påverkan på det isländska tränarundret.

Och tänk att klubben Vikingar bara hörde av sig till den sovjetiska ambassaden i Reykjavik och bad dem skicka över en skicklig handbollstränare, vilket som helst typ.

Fascinerande, som sagt.

Jag länkar ju ofta till mina egna grejer i den här bloggen men den här tycker jag att ni verkligen ska läsa.

 

Sen ska jag inte tjata om detta längre.