Veckans podd är ute och den här gången gästas vi av Linnea Torstenson, ”direkt” från damlandslagets EM-uppladdning i Halmstad.

Men innan vi släpper in Torstenson snackar Kent-Harry och undertecknad om vår handbollsresa till norra Tyskland, som vi just kommit hem från, och vad vi såg och upplevde där.

Men Torstenson är förstås huvudpunkten i veckans avsnitt då EM står för dörren med svensk premiär mot hemmanationen Kroatien på måndag.

Vi får höra Torstensson om…
…vadskadan som höll henne borta från matchen mot Brasilien i går (avsnittet spelades in på tisdagseftermiddagen).
…uppladdningen i Halmstad.
…att det är ”perfekt att möta världsmästarna Brasilien i dubbela genrepet”.
…varför hon valde att flytta till CSM Bukarest den rumänska huvudstaden i somras.
…livet i Bukarest.
…hur hon blivit ”knuffad över kanten” några gånger som proffs i Rumänien.
…hur de vann en ligamatch utan tränare men blev av med poängen i den täta toppstriden.
…Klingvalls avslut som förbundskapten.
…nya förbundskaptenerna.
…vilka som är favoriter i EM.
…Sveriges chanser.
…Blågults gruppmotståndare.
…varför hon hade Stefan Schwarz som förebild.
…hur hon njuter av handbollslivet då hon vet att slutet börjar närma sig.
…språkförbistringen i klubblaget.

***

Drog till Halmstad hyfsat tidigt i morse och tillbringade sedan hela förmiddagen och en bit in på lunchen åt pressträff med damlandslaget.

Jag missade därför ”stormen” i Kristianstad om Ola Lindgren och Berlin som visade sig få plats i ett vattenglas till slut.

Kan säga att Ola Lindgren har varit betydligt närmare tyska klubbar än så här tidigare. Bland annat Göppingen till den här säsongen. Då tackade han till slut nej och Magnus Andersson fick jobbet i stället.

***

Snackade en längre stund med Helle Thomsen och hon var noga med att betona att Brasilien inte var bra i går, framför allt före paus.

Sverige tog en imponerande skalp i den första, och samtidigt näst sista, träningslandskampen före EM när man besegrade världsmästarna Brasilien med hela 35-27 (18-10).

Nu ska det tilläggas att Brasilien förstås inte ska vara med i EM utan åker runt i Europa och matchar mot (mestadels) EM-nationer. Det här var brasilianskornas fjärde match på kort tid och man kan nog utgå från att de inte är lika taggade som svenskorna som förbereder sig för EM och spelade inför en fullsatt hemmaarena – 1800 åskådare i Lisebergshallen. Men Brasilien tog sig i andra halvlek.

Men med det sagt ska man inte ta i från svenskornas deras prestation på tisdagskvällen, som kanske var den bästa vi sett detta landslag göra på länge. För Brasilien sopade faktiskt banan med Polen, Tunisien och Spanien med samma lag nyligen. Sverige fick dessutom klara sig utan rutinerade storstjärnan Linnea Torstenson som fortsätter vila sin vad.

Men Jenny Alms insats på vänsternio (sju mål och flera assist) visade att Sverige kan klara sig riktigt bra också utan Torstenson. Jag tycker att Alm var bäst i Blågult i kväll tillsammans med försvarsgeneralen Sabina Jacobsen. Det var just försvaret, inte minst första kvarten när Sverige ryckte till sig den ledning som man sedan mer eller mindre såg till att hålla hela matchen, som låg bakom den klara segern. Jacobsson har fått en nyckelroll av de nya förbundskaptenerna Helle Thomsen (som för övrigt tränar Jacobsen i Midtjylland till vardags) och Thomas Sivertsson – försvarsgeneral, som sagt, men också lagkapten, energiknippe och ett vapen i andrafaskontringarna (fem mål), precis som när Sverige tog EM-silver 2010.

För övrigt var Alm riktigt bra som trea bakåt i framför allt första halvlek.

Det fina försvarsspelet bäddade för ett härligt kontringsspel, inte minst i första halvlek, och det är så Sverige måste spela för att kunna gå långt i EM. De snabba omställningarna har Thomsen tjatat mycket om sedan hon tillträdde som förbundskapten och det har uppenbarligen gett resultat.

Par plusvarianter till:

Jamina Roberts straffskytte.

Isabelle Gulldén håller fortsatt hög klass.

På minuskontot:

Målvaktsspelet. Man kan kräva fler räddningar av framför allt Filippa Idéhn som stod fram till de sista tio minuterna, och då var ändå uteförsvaret briljant långa stunder. Nej, det var inte målvaktsspelet som låg bakom den här storsegern. Och detmåste vara på topp om det ska kunna bli en semifinal i EM.

I det uppställda anfallsspelet sex-mot-sex har Sverige fortfarande lite mer att hämta.

***

Här är mina plusbetyg:

Filippa Idéhn ++

***

Nu väntar Brasilien igen i ett sista genrep på torsdag i Helsingborg.

Först lite nytt: herrlandslagets strul inför VM fortsätter. Pratade med Staffan Olsson i kväll om nya skadorna på Jakobsson och Petersen. Ni läser texten här.

Då var man snart hemma från den intensiva resan med Kent-Harry och fotograf Andreas Hillergren till Flensburg och Kiel.

För er som missat det så blev det ett uppslag i dagens tidning från gårdagens matcher under ”Super Sunday”:

Här har ni ingressen:

KIEL/FLENSBURG. De senaste elva årens tyska mästare, de tre senaste årens Champions League-mästare och de danska giganterna – inom en radie av 13 mil. Sportbladet åkte till handbollsvärldens mecka där hela 48 svenskar spelat och coachat under 2000-talet och såg två matcher inför fullsatta hus. – Handbollen är enormt stor här, säger Ljubomir Vranjes, tränare i Flensburg. 

Sedan kan ni läsa vidare här (missa inte Hillergrens bilder i bildspelet).

Folk betalar alltså 30 000 kronor på svarta börsen i Kiel bara för att komma över rätten till ett årskort.

Notera gärna tillägget med de 48 svenskarna. Tror inte jag missat någon, va?

***

Får tillstå att Professorn och jag satt mer och stirrade ner på Kristianstadsbladets liverapportering från Hamburg-Kristianstad än på andra halvlek rakt framför oss mellan Kiel-Gummersbach. Så nära men ändå så imponerande av Kristianstad.

Ett grattis till Guif förstås som tog sig hela vägen in till EHF-cupens gruppspel.

***

Det var som sagt intensiva två dagar i norra Tyskland. I dag har jag gjort tre längre intervjuer med svenskar. Nin som följer med på twitter vet att en av dem var Ljubomir Vranjes. Två mycket givande timmar. Resultatet kommer framöver.

Minns ni vadet mellan Kent-Harry och Ljubo i podden för ett år sedan. Handlade om Johan Jakobssons övergång till Flensburg. I dag räckte Vranjes över vinsten till Professorn:

***

Efter Flensburg-Kolding i går skulle vi äta nära vårt hotell och stövlade in på restaurang Macedonia. De hade bara en gäst och han blev så här glad när han fick träffa Professorn:

Kent-Harry hade bara varit på restaurangen en gång tidigare. Men ägaren kände igen honom trots att det var sex år sedan Professorn lämnade Flensburg.

Tror ni han behövde betala för sin mat? Nej då.

– Legendarer käkar gratis här, förkunnade ägaren.

***

Så nog är han stor i Flnsburg alltid, Kent-Harry. Klubbens pressansvariga skulle absolut ta en bild på honom till hemsidan:

***

I halvtid mellan Flensburg och Kolding stod plötsligt Magnus Wislander på innerplan och var med i tysk tv ihop med Heiner Brand. Snackade med Wislander efteråt och det visade sig att han och hela familjen var och hälsade på Vranjes med familj hela helgen.

Wislander berättade att Radiosporten inte hade klart med varken rättigheterna till EM för damer eller VM för herrar ännu. Då börjar ändå dam-EM på måndag för svensk del.

***

Småkul när vi var hos Mattias Andersson i dag och Kent-Harry undrade, just när vi skulle gå:

– Vad heter den här gatan?

– Osterkamp, svarade Andersson.

– Då har jag bott på den här gatan!

Till Professorns försvar ska sägas att det är en lång jäkla gata.

***

Nu fokus på damlandslaget.

Orkar ni med mer i Beutler-soppan?

Jag fick nämligen i kväll loss en del av summorna det handlar om av initierade källor.

Till att börja med åkte Beutler faktiskt ner med sin agent Ates Oelke till Iran i somras och skrev på för klubben i fråga (Samenalhojaj Sabzevar).

För det fick han 30 000 dollar = 222 000 kronor. När Beutler spelat den tio dagar långa turneringen i Qatar får han ytterligare 20 000 dollar = 148 000 kronor. Totalt alltså 370 000 kronor. Skulle han valt att inte fullfölja kontraktet hade han blivit återbetalningsskyldig de 222 000 kronor han ficki somras.

Som jag tidigare berättat så hade Beutler 18 000 euro (= 167 000 kronor) netto i månaden i Hamburg. Denna summa bekräftades av en annan källa i dag och han hade inte så mycket mindre i Flensburg: 15 000 euro (138 000 kronor) netto i månaden – i varje fall i slutet av den åtta år långa sejouren där.

Beutler gjorde två vändor i Qatar i fjol och ska för det ha fått cirka 200-250 000 kronor per gång. Han ska också ha fått en sign on från Kristianstad på 250 000 kronor när han skrev på förra sommaren.

Ja, ni hör, det har varit rullat in rejält med kulor på Beutlers konto de senaste åren men ändå ska han stå med en ekonomisk skuld som gör att han agerar på det här sättet.

Och vad jag förstått kommer inte kontraktet med iranierna heller räcka för att göra Beutler skuldfri. Fortsättning lär följa.

Har förgäves sökt Beutler för en kommentar sent i kväll. Men han skriver ett nytt inlägg på sin blogg i kväll. Där dementerar han också att det skulle handla om spelskulder. Jag har också uppgifter om att det inte skulle handla om något sådant.

***

Till något betydligt roligare (tror jag, även om jag inte hunnit lyssna ännu): lånade ut Kent-Harry till podden Bolltroll & Banke i går. Avsnittet är nu släppt och ni vet säkert var ni hittar det.

Några rader till om Beutler-soppan.

Det har inte direkt varit några Rosenberg-hemkomster vi fått se i handbollens elitserie de senaste åren.

Som Daniel Vandor twittrade i går: Beutler, Jernemyr och Källman skulle komma hem och förgylla elitserien i fjol. Beutler höll sig kvar längst.

Okej, Beutlers säsong i fjol var bra, riktigt bra till och med men det slutade inte med SM-guld för favoriterna och minns hans tavla på Niklas Gudmundssons skott i semin mot Lugi i fjol.

Året före kom Henrik Lundström, Fredrik Ohlander och Robert Arrhenius hem från massor av år i stora klubbar i Tyskland, Spanien och Danmark. Lundström ”fejdade ut” på ett nästan märkligt sätt (men okej, RIK var svagt och som vänstersexa är det svårt att lyfta ett helt lag). Ohlander var visserligen briljant i början men hans tid slutade med kval för YIF och ett avtal som bröts med ett år kvar sedan han fått ett civilt jobb som han ”inte kunde tacka nej till”. Arrhenius gjorde knappast någon succé varken som spelare eller tränare för Skövde och flyttade tillbaka till Spanien.

Fredrik Larsson har väl knappt spelat en match för Alingsås sedan han återvände.

Kristian Svensson har varit väldigt ojämn sedan han kom hem.

Innebär det här att klubbarna i framtiden tänker sig för både en och två gånger innan de (eventuellt) lägger stora pengar på att få hem ett affischnamn? Det borde det göra.

Innebär det här också att våra stjärnor där ute i Europa räds en hemkomst? Ja, risken finns. Och det är trist för det är klart att det är kittlande när de kommer hem. Och det finns bevis på motsatsen, alltså lyckade hemkomster också: Staffan Olsson och Magnus Wislander till exempel, även om de var på en annan nivå. Johan Petersson kom hem och tog SM-guld med Alingsås. Jonathan Stenbäcken gör det riktigt bra i år i Kristianstad. Det finns säkert fler exempel som jag inte kommer på nu på studs.

Men några supersuccéer likt Markus Rosenberg i MFF har vi knappast fått uppleva.

***

Jag har inte förhört mig om det (ännu), men ju mer jag tänkt på det sedan i natt så känns Magnus Dahl som en rätt het ersättare till Beutler.

I morse fick jag veta från en källa, han kallar sig själv ”Deep throat”, att Dahl är ”fri från sitt kontrakt med Wetzlar och har lön till typ den 15 januari. Han har fått flera sådana här erbjudanden men valt att vänta fram till januari för spelar han för en annan klubb upphör lönen från Wetzlar. Han håller på att förhandla med en dansk klubb men inget är klart vad jag vet”.

Kristianstad skulle säkert lyckas lösa Dahl de här 1,5 månaderna fram till den 15 januari och dessutom går han rakt in i klubbens skandinaviska spår, eller Norgespår som det snarare har blivit med O’Sullivan och Björnsen. Klockrent, eller hur?

Dahl är för övrigt 26 år, har gjort 53 landskamper, spelat i VM 2011, EM 2012 och EM 2014 och representerat både Paris och Atletico Madrid.

Satt på Swedbank Stadion när en bomb briserade åtta-tio mil nordösterut. Jag snackar förstås om Beutler-soppan (jag är trött på alla ”gates” i handbolls-Sverige så jag kör med soppa här).

Nu har jag inte snackat med någon av de inblandade, vilket jag – tro det eller ej – helst gör innan jag tycker till om något på denna plats. Men en hel del har sagts, IFK har skickat ut ett pressmeddelande och Beutler skriver här på sin egen blogg om det inträffade. Så lite grann finns det ändå att gå på och även om detta inte blir ett långt inlägg så känns det ändå för stort och märkligt att lämna det helt okommenterat i detta forum.

Så några snabba tankar bara:

IFK tar inga fångar och det är förstås helt rätt i detta fall. Man måste fatta ett prejudicerande beslut när situationen uppstod. Nu är det väl knappast fler i den här truppen som är särskilt aktuella att få anbud från Mellanöstern om att åka ner dit och casha in för ett tvåveckorskontrakt mitt i elitseriesäsongen. Men med de ambitioner klubben har kan det säkert bli framtida värvningar som också kan få sådana anbud och då gäller det att ha satt ner foten en gång.

Beutler har, som han också själv nu insett, ”sketet i det blå skåpet” så det smäller om det då han skrev på ett kontrakt med Samenalhojaj Sabzevar – ja, så heter den iranska klubben – redan i somras och sedan väntade med att säga något tills det återstod några få dagar. Han har förstås gjort bort sig fullständigt och får nu stå sitt kast. Sedan kan man ju fråga sig vad han fått för råd från sin agent och vad iranierna fått för löften då de uppenbarligen inte varit i kontakt med Kristianstad.

Angående bankskulden i Tyskland, som alltså är motivet till att han åker ner och spelar i Qatar, så ska det kanske påpekas att Beutler tjänade 18000 euro netto i månaden i Hamburg enligt mina trovärdiga uppgifter. Nu spekuleras det i hur den skulden uppstått och det kan man verkligen göra. Eller så gör man inte det för det känns nästan som det ligger någon slags tragedi bakom (nej, jag har ingen aning om vad).

Vem ska nu ersätta Beutler? Kristianstad uppges vara i full gång med att leta en ersättare och det är klart man måste göra det. Läget är inte det bästa på säsongen, om man säger så, vilket betyder att det borde bli en kortsiktig lösning, typ säsongen ut. Skojade lite på twitter om Tomas Svensson men det är klart att det inte är i det segmentet (stormålvakter som lagt av) man ska söka.

Tänk om det här hade hänt för en dryg månad sedan – då hade det nog inte varit helt omöjligt att plocka serbiske landslagsmålvakten Darko Stanic som inte fick lön av Metalurg. Nu hamnade han i Bietigheim, bottenlag i Bundesliga, i stället. Å andra sidan hade man fått en annan strulputte på halsen då.

Fredrik Ohlander borde finnas med på listan.

Det lär ju inte gå att få loss honom mitt under säsongen så det är kanske inte aktuellt förrän till nästa säsong, men Per Sandström är klart tvåa bakom Mikael Appelgren i Melsungen.

Norrmannen Magnus Dahl nämndes på twitter. Men inte fått klarhet om han är trea i Wetzlar eller utlånad till Danmark.

Håller på att styra upp min Super Sunday i Nordtyskland: Kiel-Gummersbach klockan 15 och sedan Flensburg-Kolding klockan 19.30. I sällskap med Kent-Harry och fotograf Hillergren.

Sedan stannar vi kvar på måndagen och gör lite intervjuer.

Hade varit sugen på att vara i Kristianstad i kväll men MFF-Juventus smäller förstås också högt.

Men inför toppmötet i kväll har jag gjort ett halvlång intervju med Lukas Nilsson och rankat svensk handbolls åtta största talanger på herrsidan som är födda 1996 eller senare, alltså som är max 18 år fyllda.

Listan är plusinlåst (här) men kan avslöja så mycket som att Nilsson toppar den. Vi hittar också en spelare född 1998 bland de åtta.

Här nedan har ni intervjun i alla fall.

Tror bara att jag nämnde det på twitter och inte här i bloggen, innan vi skulle avsluta telefonsamtalet sa nämligen Lukas: ”Kul att du ringde”.

Tänk att man fortfarande kan få höra det i det här yrket. Blev faktiskt glad i hela själen.

Han jämförs med Nikola Karabatic och har Mikkel Hansen som förebild.
– Det hade varit en dröm att blanda de två spelstilarna.
Möt Lukas Nilsson – Sveriges största handbollstalang.

Han är hetast i elitserien.
– Skitkul att höra.
Både handbollspoddens expert Kent-Harry Andersson och TV4:s expert Claes Hellgren vill se honom i VM-truppen.
– Skitkul att de ser det så.
Sportbladet rankar honom som Sveriges största talang.
– Skitkul att ni tycker så.
Man kan nog sammanfatta Lukas Nilssons handbollsliv just nu som… skitkul.
Den makalösa talangfabriken Ystads senaste superlöfte har just fyllt 18 år och dominerat de senaste veckorna: 20 mål på de två senaste matcherna.
Vad är förklaringen till att det gått så bra nu?
– Jag har fått större ansvar på vänsternio, som är min riktiga position, när Alexander Borgstedt varit skadad. Jag har spelat mycket mittnia tidigare i höst och där känner jag mig inte lika trygg. Jag gillar att ha ett stort ansvar och när det gått så bra så får man ett jättesjälvförtroende.
Nilsson är lagkapten i det juniorlandslag där hela sex YIF-spelare togs ut till EM i somras.
Nu toppar vårens kvallag YIF elitserien och i kväll ska Nilsson skjuta Kristianstad i sank på bortaplan i toppmötet inför närmare 5000 åskådare.
– Det blir en jätterolig match med fantastisk publik, bra inramning och jätteduktiga spelare på andra sidan.
Förväntningarna växer snabbt på dig – en press eller?
– Nej, det sporrar mig bara mycket. Det är kul att folk snackar och det är bara att göra sitt bästa.
Experterna vill alltså se dig i VM?
– Jag skulle inte tacka nej men kanske är det lite tidigt.
Hur håller du dig kvar på jorden?
– Jag försöker att inte snacka handboll när jag är med mina vänner. Jag fokuserar på handboll när det är handboll.
Går det i ett handbollsmecka som Ystad?
– Jo, men alla man möter på stan vill ju snacka handboll. Fast det är bara roligt.
Har du vänner utanför handbollen?
– Ja, några. Men sen är det ju många i laget som jag umgås med. Men vi brukar inte snacka handboll.
Vad snackar ni då om?
– Till exempel basket. Jag har blivit intresserad av det på senare år.
Spelar ni också?
– På sommaren brukar vi lira ute. Basket är en jävligt rolig sport.
Vänsternian med det imponerande skottet debuterade i elitserien som 15-åring och gjorde tolv mål i en match redan som 16-åring.
Vad drömmer du om?
– Spela i Bundesliga.
Som ystadspåg är det väl Flensburg som gäller då med tanke på vilken väg Oscar Carlén och Jim Gottfridsson tog när de lämnade YIF och elitserien?
– Kommer chansen så tar jag gärna den. Men jag behöver något år till i elitserien. Jag ska mogna en del till för att vara redo för den stora ligan.
Har du haft någon kontakt med Ljubomir Vranjes ännu?
– Nej, ingenting.
Vem har du som förebild?
– Jag tittar mycket på Mikkel Hansen. Jag gillar hans spelstil, hans blick för spelet samtidigt som han har den skottkapaciteten. Jag gillar honom jävligt mycket. Sedan känner jag Jim och har tittat mycket på honom. De är mina två största förebilder som handbollsspelare.
Men Kent-Harry tycker att du snarare är en ny Karabatic?
– Jävligt roligt att höra. Det hade ju inte varit fel att blanda Hansens och Karabatics spelstil. Det hade varit en dröm, haha.
Och skitkul.

Tidningen Match kommer ut med ett nytt nummer i dagarna. Ett landslagsladdat nummer inför dam-EM och herr-VM.

Jag har fått tjuvkika och kan berätta att vi får läsa om…

…hur Andreas Nilsson till slut själv ringde upp Hamburgs president och miljardär Andreas Rudolph och ”sa några väl valda ord” när Hamburg hela tiden förhalade övergången till Veszprem. Dagen efter var affären klar.

…Kim Anderssons samtal till sin fru när läkaren uppmanade till en ny axeloperation i höstas: ”Jag är på väg att dö här. Min karriär är slut.”

…vad Isabelle Gulldén saknar mest med proffslivet.

…Mattias Anderssons 1300 A4-sidor med spelaranalyser.

…Jamina Roberts som ”en bortskämd unge” och hur proffsigare mycket var i Sävehof jämfört med Holstebro där hon är i dag.

…insidereportage med damlandslaget.

…en rejäl guide till herr-VM.

…och mycket, mycket mer.

Tidningen ligger ute i Stadium-butikerna från och med fredag. Men den  kommer också att finnas som e-magasin. Håll utkik på twitter i morgon, jag kommer att retweeta en länk.

***

Mer handbollspubliceringar – som också är veckans fynd på hallmattan.

För nu är den klar: Claes Hellgrens och Åsa Josefssons bok om handboll. Ni kan beställa den här.

Jag har börjat bläddra i den och återkommer med en ”recension” lite längre fram.

***

Här en godbit från boken:

Var och tittade på Zagreb-Brest här i Arena Zagreb i dag.

Zagreb höll på att slarva bort segern men vann till slut med två efter att, som det alltid varit här, haft domarna med sig i slutet. Nu var man i och för sig det bästa laget sett över hela matchen så på det hela taget var det rättvist.

Väldigt mycket #balkansbollunder över Brest också: kroatisk tränarduo, två kroatiska spelare, två slovener, två serber och en bosnier. Och så en montenegrin som spelar för Österrikes landslag annars. Men det är ju mycket så det ser ut i dagens handbollsvärld. Kommer visa intressanta siffror kring det där när projektet ska redovisas.

Anledningen till att jag var i Arena Zagreb, förutom att se en CL-match som mer eller mindre förströelse, var förstås för att träffa Veselin Vujovic, den nästan mytomspunne gamle storspelaren när Jugoslavien och Metaloplastika var som bäst i mitten av 1980-talet.

Nu är den 53-årige montenegrinen tränare för Zagreb sedan i höstas och far och son Torbica styrde upp intervjun i går.

Lite roligt när presschefen som mötte upp före matchen sa att det inte var några problem med språket.

– Mr Vujovic pratar perfekt engelska.

Jo, allting är relativt. Men Vujovics engelska under intervjun sträckte sig till typ ”Absolute! 100 percent”.

Men när det väl var dags efter presskonferensen drog Vujovic med sig en tolk så det löste sig.

Vi snackade i drygt 20 minuter och några oneliners kan jag bjuda på.

Om Vranjes (vars föräldrar som bekant är från Serbien och hans syster bor i Belgrad numera) som tränare:

–  Den perfekta kombinationen! Svensk disciplin och Balkans improvisation.

Om inte Jugoslavien hade splittrats i och med kriget – tror du att ni hade dominerat i handboll på 1990-talet då?

– Vi hade dominerat i alla de här sporterna. Absolut! 100 procent!

Om varför Balkanländerna är så bra i de här stora lagsporterna:

– Vi är inte tillräckligt disciplinerade för att hålla på med individuella sporter. Det är roligare och mer avslappnat med lagsporter.

Vujovic, för övrigt kallade far och son honom bara för ”Maestro” när de snackade med honom i telefon, är förstås inte bara föremål för stor beundran hos svenska handbolls-jugge-nostalgiker (om uttrycket tillåts) utan också härnere.

Kolla detta från i höstas när Vujovic, som varit tränare i Vardar, kom tillbaka till Skopje med Zagreb:

***

Efter intervjun frågade tolken, som sysslade ”med marketing” i klubben men som nog var lite allt-i-allo, hur jag skulle ta mig tillbaka till hotellet.

– Jag tar en taxi.

– Nej, nej, jag kör dig, insisterade han.

Ännu ett tecken på gästfriheten i de här länderna.

Förstod snabbt att killen hade bra koll på alla spelare i klubben. När vi rullade förbi Brests buss stod där en spelare med en öl och en cigg i handen bredvid

Min chaffis rullade ner rutan och småsnackade lite.

– David Spiler. Han är från Slovenien men spelade här i Zagreb flera säsonger innan han gick till Brest, sa han när vi körde vidare.

De betalar bra, va?

– Spiler har 300 000 euro netto om året. De har mer pengar än de kan göra av med. Ägaren är tredje gubbe på Gazprom och döpte klubben efter sin far, som har gått bort. Det är därför den heter Meshkov Brest.

Kollade upp det sedan: Anatolij Petrovic Meshkov hette pappan.

Chauffören berättade också att gamle Horvat, 30, har högst lön i Zagreb – 5000 euro netto i månaden.

Inte konstigt att Zagreb inte får behålla spelarna när lönerna ligger där.

Vi snackade också världens bästa betalda. Där visste han inget men trodde att Mikkel Hansen kan toppa.

– För jag vet att Kopljar i PSG har 30 000 euro netto i månaden och då borde Hansen ligga en bit högre.

Då har jag och min Renault tagit oss från Banja Luka i Bosnien till Zagreb i Kroatien i kväll. Här har jag checkat in på klassiska Palace hotel.

Går in på upploppet nu på projektet Balkans bollunder med två dagar i den kroatiska huvudstaden innan planet lyfter på måndag kväll. Kvar på programmet är basket, handboll och fotboll i Zagreb.

Måste passa på att hylla montenegrinerna, makedonierna, serberna, bosnierna och kroaterna för det fantastiska bemötandet hela vägen (med ett smärre undantag i kväll vid en vägtull, men det återkommer jag till) på min turné.

Och för mig har gästfrihet definitivt fått ett nytt namn: Milan Torbica – vänligast av de vänliga. Vilken fantastik människa.

Den tidigare Skövdespelaren (tror det var säsongen 2004/05) som också lirat i Tyskland (Melsungen och Grosswallstadt), Italien och Rumänien styrde upp mitt besök i Banja Luka, denna handbollens huvudstad på Balkan, på ett fantastiskt sätt. Han tog mig runt stan, hällde i mig ett antal öl och stoppade i mig en massa grillat kött i går ;-), hängde med mig hela dagen i handbollstemplet Borik och såg till att jag fick träffa alla viktiga personer i dagens Borac Banja Luka. Ja, det slutade faktiskt med att jag blev intervjuad av någon slags bosnisk tv-station.

Och Milan Torbica är ett levande handbollslexikon med fantastiska kontakter. Hans farsa Marinko, en väldig man som lirade mittsexa i jugoslaviska landslaget i början på 1980-talet och som var med hela dagen i dag, har varit Veselin Vujovics högra hand i 30 år och hängt med honom på de flesta uppdragen som den gamle legendaren (Balkans bäste handbollsspelare genom tiderna?) haft under de senaste åren, senast i Vardar i Makedonien. I vinter hakar Torbica Sr på Vujovic här i Zagreb sedan denne tagit över som tränare i den klassiska klubben.

Det blev en avslutande middag med far och son Torbica i kväll före min avfärd och de har koll på rätt mycket av vad som händer bakom kulisserna i handbollsvärlden. Enligt dem kommer det nu, efter Qatar, dras i gång handbollsprojekt i Kazakstan och i Kina. Pengarna där locka en hel del stjärnor och tränare dit.

Pappa Torbica håller Bengt Johansson som världens bäste tränare genom tiderna. Men som den fystränare han är tycker han att Kim Andersson kört alldeles för mycket tungt i gymmet under sin karriär. Över huvud taget tycker han att handbolls-Sverige är helt fel där ute, det är alldeles för mycket tung styrketräning.

Torbica Jr berättade fantastiskt mycket roligt och intressant under det här dygnet. Som att sponsringsreglerna ändrats i Rumänien till den här säsongen. Sponsrar du ett klubblag så slipper företaget betala någon skatt (lite förenklat kanske, men typ så). Det har gjort att pengarna börjat flöda i rumänsk handboll och klubbarna har värvat in hela 72 utlänningar till den här säsongen. 72!

När jag berättade att jag träffat ”Tuta” Zivkovic i Nis drog Torbica storyn om när pappa Karabatic kom med sin son Nikola, 16, och frågade om han kunde få träna under Zivkovic i Nis. Nikola är född men sedan flyttade familjen därifrån redan när Nikola bara var tre år då pappan blev proffs i Frankrike. Men Zivkovic tyckte inte att Karabatic Jr höll måttet och tackade nej.

Skröna? Kanske, men för bra ändå för att inte återge.

***

Och så var det vägtullen i kväll.

Det var strax innan jag nådde Zagreb som det var dags att betala vägtull (igen). Jag kom fram till luckan, lämnade över den biljett jag fått i andra ändan av betalsträckan och mitt Mastercard.

Tjänstemannen bakom luckan suckade och började dra mitt kort men det fungerade inte. Jag sa att han kunde testa med något annat av mina kort men det kvittade, sa han.

– Linan ligger nere. Servern fungerar inte.

Och då jag rullat in i Kroatien en timme tidigare hade jag inga cash heller.

Han drog och drog det där kortet och kön bakom mig växte. Emellanåt lyfte han en lur och pratade med någon.

Efter tio minuter började bilarna bakom fatta och backade och tog en annan lucka.

Jag sa till honom att han kanske kunde dra kortet i någon annan lucka så det blev betalt och sen lyfta upp bommen framför min bil. Nej, det var samma fel på alla kortapparater, hävdade han. Och alla andra hade tydligen cash för det var en jäkla genomströmning vid de andra bommarna.

Efter ytterligare fem minuter sa jag till honom att antingen så släpper han bara igenom mig (det handlade om sex euro/50 kuna), eller så får han ge mig en räkning så jag kan betala i morgon på nåt sätt eller så måste jag få snacka med hans chef.

– Min chef är däruppe sa han och pekade upp genom taket på sitt bås.

Jag hoppade ur bilen, tog mig uppför trapporna, gick igenom en korridor och kom fram till ett kontor med en gubbe i 55-årsåldern i uniform och Heiner Brand/Anders Limpar-mustach som gick där och muttrade.

När jag kom in så fattade han luren omedelbart, skällde i 1,5 minut, kastade på luren, tog demonstrativt fram sin plånbok och räknade fram 50 kuna som han tryckte i min näve och skickade ut mig från sitt kontor.

Med chefens 50 kuna kunde tjänstemannen fälla upp bommen och jag komma iväg.

Sånt där får man också vara med om under Balkans bollunder.

Det kommer att komma mycket mer om Banja Luka framöver, även om det kan dröja ett tag. Sicken jäkla talangfabrik det är, inte minst när det kommer till målvakter. Ni kommer att förstå när ni får höra namnen så småningom.

***

Avslutar det här med lite bildextra med de flesta av handbollsmänniskorna jag träffat och intervjuat så här långt.