”Legendaren” gör en Zlatan i kväll.

Per Johansson meddelar att han inte kommer att göra Appelgren, Brolin och de andra sällskap vid ”Legendarbordet” (se förra inlägget) på kvällens Idrottsgala.

– Idrottsgalan är inte riktigt min grej så jag passade. Dessutom är det ju sex VM-matcher i dag och tolv i morgon. Förra årets festnatt var dessutom så blöt att jag inte var människa på en vecka, säger han.

Johansson väljer alltså bort en blöt natt för lite blöta handleder i kväll.

 

Då drar vi igång på allvar efter fyra veckors semester.

Inleder återkomsten med en jävla nackspärr.

Fortsätter med att konstatera att det går bra nu för Per Johansson. Han är på plats på Idrottsgalan i kväll och sitter, enligt konkurrenten, på ”Legendarbordet”. Som sagt – det går bra nu, Per! Och fort! De andra runt ”Legendarbordet”? Brolin, Jonas Björkman, Mikael Appelgren och Tomas Johansson.

Och Mattias Zachrisson glider vidare. Efter svängen till London, en OS-final på första parkett och ett silver utan att varit inne på plan dansar förstås ”Zacke” in på Idrottsgalan i kväll. Men det ska han förstås, då han var med i OS-silverlaget. Handbollslandslaget, nominerade till Årets lag och Jerringpriset, sitter vid ett eget bord i kväll i Globen. Förbundskaptenerna Staffan Olsson och Ola Lindgren är dessutom nominerade till Årets ledare. Kan bli andra året i rad handbollen får ta emot ledarpriset på Idrottsgalan. ”Legendaren” fick ju ta emot det i fjol.

Man får väl slänga in ett tips på hur det slutar i de olika katergorierna i kväll:

Årets kvinnliga idrottare: Lisa Nordén, triathlon.

Årets manliga idrottare: Zlatan Ibrahimovic, fotboll.

Årets lag: Lööf/Salminen, segling.

Årets ledare: Pia Sundhage, fotboll.

Årets nykomling: Sofi Flinck, spjut.

Årets prestation: Lisa Nordén, triathlon.

Jerringpriset: Zlatan Ibrahimovic, fotboll.

Det här är alltså vad jag tror. Inte vad jag tycker. Jag hoppas förstås på handbollen i de tre kategorier som kan komma i fråga. Störst chans tror jag man har i Årets ledare. Lööf/Salminen i kategorin Årets lag tog trots allt vårt enda OS-guld i London. Och i Jerringpriset har Kim A & Co inte en chans mot Zlatan och Nordén. För inte ska väl rid-Sverige lyckas med en ny kupp med Sara Algotsson Ostholt?

***

Årets gala måste väl för övrigt vara den första som ett helt svenskt herrlandslag i handboll är på plats på. Man har ju nästan alltid varit på ett mästerskap då och de två gånger man inte varit det, 2006 och 2007, har ju handbollen knappast varit nominerade.

***

Det pågår ett handbolls-VM också.

Tunisiens seger över Tysklands är väl den stora snackisen så här långt. Och de tyska handbollsfansen har nu blivit varse vad som komma skall i Bundesliga i höst när Wael Jallouz anländer till Kiel.

Noterar att redan nu hittar vi de ”usual suspects” i toppen av målligan:

***

Såg äntligen hela Stenbeck-dokumentären. I ett svep i går/i natt. Bra skit!

Bloggen tar paus från pausen och gör ett gästspel denna vecka innan undertecknad är tillbaka med full kraft på måndag.

Anledningen är förstås att handbolls-VM drar i gång i kväll.

Jag har nämligen gjort ett inhopp från semestern och satt ihop ett stort förhandspaket till VM.

Man kan säga mycket om Sportbladets fokus på fotboll och hockey men jag kan, utan närmare faktakoll (mer än på konkurrenten), slå fast att ingen annan svensk tidning dundrar på med ett uppslag inför handbolls-VM i dag. Jag tror inte ens många tidningar nämner att VM drar i gång i kväll.

Därmed ska ni inte få för stora förhoppningar om att det blir uppslag, eller ens helsidor, varje, eller ens varannan eller var tredje, dag framöver under VM. Så bra är vi inte.

Anyway: jag har gjort ett knäck inför VM på att Qatar ställer upp med ett lag där nio spelare (med reservation för att någon av dem ströks i går/i dag när 18 spelare skulle bli 16 i den inskrivna truppen) värvats in från andra länder. Ni får knäcket här nedan.

Men betydligt mer läsning är den stora enkäten jag gjort med nio av våra största handbollsprofiler (experter, förbundskaptenerna, general managern och Blågults lagkapten) där jag ställt ett flertal frågor som kan vara intressanta att få läsa deras svar på.

Allt kommer lite längre ner.

Några bloggpunkter först bara:

Svenska landslagsspelare börjar få betalt för OS-silvret. Visst, varken Jesper Nielsen eller Mattias Zachrisson spelade en minut i OS men jag tror att de kanske inte hade kunnat gå direkt från elitserien till en så stor klubb som Füchse Berlin om inte Sverige gjort det så bra i OS. Svenska spelare är heta igen.

Fredrik Petersen har naturligtvis gjort det bra, riktigt bra, i landslaget (och i Hamburg) senaste året och ska ha all credd för det. Men han går från att ”harvat” (nåja) runt i danska klubbar i flera år till att i sommar lämna tunga Hamburg för Champions League-semifinalisten Berlin. Jag tror denna utveckling för Petersen också har en del att göra med att svenska spelare är heta just nu.

***

Och angående Nielsen: hur många spelare har Sävehof egentligen släppt iväg till Danmark och Tyskland de senaste tio åren? Kanske en förhastad spaning, men ta det just som en spaning: har någon klubb utanför Danmark och Tyskland levererat fler spelare till de här båda ligorna än Sekten? (Vi kan ju räkna in damerna också om vi vill.)

UPPDATERING! Ser nu i GT att de listat vilka spelare som lämnat Sävehofs herrlag sedan Kim Andersson 2005: tio spelare (om den nu är komplett), varav sex till Tyskland, tre till Danmark (alla Ålborg) och en till Spanien (Larholm till Barcelona).

Och Stefan Albrechtson rasar över utvecklingen i svensk klubbhandboll, där CL bara blir ett skyltfönster och man ”tvingas” släppa iväg spelarna utomlands billigare än tidigare:

– Vi blir rånade, säger Abbe till GT.

Nielsen har för övrigt inte skrivet på för Füchse Berlin ännu, säger han själv. Så sent som i mitten av november skrev han ett treårskontrakt med Sävehof.

***

Händelserik dag i ”silly season” i går: Sjöstrand så bekräftat klar för Kiel. Men det där har vi ju skrivit om några gånger tidigare.

Ska bli riktigt intressant med ett svenskt målvaktspar i Kiel. En j-a fjäder i hatten för den svenska målvaktsskolan att de båda målvakterna i världens bästa klubb båda är svenskar nästa säsong.

***

Såg inte Sverige-Tjeckien i går, mer än Sportnytts inslag. Har dock sett första Tysklandsmatchen på tv och Sverige-Island live här hemma i Helsingborg och jag kan bara hålla med alla andra: framtiden ser ljus ut, så ljus att herrar Lövgren, Lindgren och Olsson snart får börja bära solglasögon året om.

***

Sådana här initiativ ska premieras: ny handbollsblogg i gång. Ni hittar den här.

***

Morten Olsen är väl årets komet i Bundesliga: spelmotor i succélaget Hannover och femma i skytteligan. Ändå kom han inte med i danska VM-truppen – trots att Thomas Mogensen har tackat nej!

– Vi sa det – det är ju lite sjukt, sa Tobias Karlsson när jag pratade med honom häromdagen.

Men kanske är Olsen helt enkelt för målkåt för Wilbek.

***

För er som missat det: Daniel Narcisse har utsetts till världen bäste spelare 2012 av IHF – den tunga titeln alltså.

Fransmannen fick 25 procent av rösterna. Mikkel Hansen tvåa på 21 procent. Tre spelare på delad tredjeplats på 18 procent: Kim Andersson, Filip Jicha och Julen Aguinagalde.

***

Nu till Qatar och dagens artikel:

I morgon slår Qatars VM-lag ett rekord som väcker oro och bestörtning i handbollsvärlden.
Halva laget består nämligen av värvade bosnier, egyptier och tunisier.
– Det är horribelt! En form av ekonomisk dopning, säger SVT:s expert Martin Frändesjö.

Om två år arrangerar Qatar handbolls-VM.
För ett år sedan bekräftade det stenrika oljelandets handbollsförbund att man försökte värva utländska stjärnor till sitt landslag.
Två av spelarna som tackat nej är Danmarks storskytt Nikolaj Markussen, som enligt egen utsaga erbjöds ”ett sjusiffrigt” belopp i danska kronor, och Norges största stjärna Kristian Kjelling.
Men det står nu klart att andra spelare tackat ja. När Qatar premiärspelar mot Danmark i morgon i årets VM består nämligen drygt halva laget av spelare födda i andra länder. Nio bosnier, egyptier och tunisier, som alla numera tillhör klubblag i Qatar, har värvats. Och det lär bli fler till VM i Qatar om två år.
Bland de nio hittar vi Sahbi Ben Aziza, som spelade VM-semi för Tunisien 2005, och Hassan Mabrouk, som spelade OS 2008 och VM 2009 för Egypten.
Det lär aldrig ha hänt i en stor lagsport att ett land ställt upp i ett mästerskap där hälften av spelarna är naturaliserade. Det är ett rekord som väcker oro och bestörtning i handbollsvärlden – och bland svenska profiler.
– Det är horribelt! Det här går emot idrottens filosofi. Det är ju en form av ekonomisk dopning, säger SVT:s expert Martin Frändesjö.
– Det har ju hänt tidigare att spelare bytt landslag, men inte i den här mängden. Det är inte önskvärt att man byter till sig nationaliteter för att få ett bättre lag. Det ger en bitter eftersmak, säger landslagschefen Stefan Lövgren.
Blågults lagkapten Tobias Karlsson:
– Värva och köpa spelare är i min värld något som tillhör klubblagshandbollen medan landslagshandbollen står för helt andra värden.
Karlsson är framför allt kritisk till handbollens regelverk, där du kan byta landslag redan efter tre års ”karantän”.
– Handbollen måste ta sig en funderare kring sina regler.
Magnus Wislander är den ende Sportbladet pratat med som inte är kritisk.
– Det är så världen ser ut och det är ingen skillnad mot vad Österrikes damer höll på med för några år sedan. Och Spanien har jobbat väldigt aktivt för att få utländska spelare till sitt landslag. Och jag blev ju till exempel glad när det stod klart att medeldistanslöparen Abeba Aregawi (från Etiopien) får tävla för Sverige, säger Wislander.

Qatars främlingslegion:
Hamdi Missaoui, Tunisien
Sahbi Ben Aziza, Tunisien
Charafeddine Boumendjel, Tunisien
Amine Khedher, Tunisien
Wajdi Sinen, Tunisien
Hassan Mabrouk, Egypten
Ahmed Morgan, Egypten
Mahmoud Osman, Egypten
Eldar Memisevic, Bosnien-Hercegovina

Skrev i förra inlägget, det sista inför semestern, att jag började jobba igen den 8 januari.

Ha! Upptäckte sedan att jag har ledigt ytterligare en vecka och börjar först den 14 januari.

Så innan dess blir det inget mer bloggande (tror jag). Mer än det här (tror jag). Skulle ju som sagt gå in och jobba i dag på annandagen men hade inte tänkt blogga nåt utan bara köra en klassisk reporterdag med enbart jobb för papperstidningen. Men det kliar lite för mycket i bloggfingrarna och när det dessutom blev (nästan) ett uppslag elitseriehandboll i tidningen i morgon (torsdag) med den sedan tidigare utlysta listan över de bästa, svenska elitseriespelarna födda 1991 eller senare så kände jag mig i det närmaste tvingade att randa lite här också och tipsa om den där listan.

Det blev en topp-20-lista och ingressen till den lyder så här:

Glöm de namnkunniga hemvändarna, det är de unga framtidsnamnen som är snackisen i årets elitseriehandboll.
Sportbladets Johan Flinck rankar här de 20 bästa elitseriespelarna som är födda 1991 eller senare. Endast svenska spelare ingår i rankningen, där grundkvalitet, framtidspotential, ålder och höstform vägts samman.

Jag ska ge er plats 11-20 också på listan (topp-10 får ni läsa i tidningen eller på nätet i morgon topp-10 och hela listan med knäck på ettan läser ni här):

11. Olle Forsell-Schefvert, 19, Sävehof, mittnia
Totalt orädd niometare och anses vara något mer talangfull än sin storebror.

12. Jonatan Leijonberg, 20, Lugi, mittsexa
Urstark mittsexa och försvarstvåa i serieledarna Lugi.

13. Helge Freiman, 20, Guif, mittnia
Haft en skadefylld höst som gör att han hamnar en bit ner på listan.

14. Viktor Östlund, 20, Skånela, vänsternia
Har betraktats som ett av de stora framtidsnamnen på niometer men varit tämligen ojämn i elitserien.

15. Marcus Dahlin, 21, Alingsås, högernia
Mycket skador i sommar och höst som gjort att han inte kunnat göra sig själv riktig rättvisa.

16. Andreas Flodman, 19, VästeråsIrsta, högersexa
17. Hampus Wanne, 19, Aranäs, vänstersexa
18. Henrik Nordlander, 20, Kristianstad, målvakt
19. Viktor Rhodin, 18, Sävehof, mittsexa
20. Robert Månsson, 20, Malmö, mittnia

***

Det har nu gått nästan en månad sedan Sävehof spelade Champions League. Okej, man har släppt iväg Fredrik Larsson och Eric Forsell-Schefvert och Tobias Albrechtson går skadade. Men jag tycker ändå att Sävehof borde spela bättre och ligga högre upp i tabellen med den truppen och den tränaren.

Var är den där okuvliga vinnarmentaliteten som jag trodde Bagarn Johansson skulle vara en sådan garant för?

Jag twittrade att Sävehof tar guld ändå efter att Fredrik Larsson såldes och jag står fast vid det. Men Sekten är ändå en besvikelse så här långt in på säsongen.

***

Och oavsett vad jag skrev ovan om Sävehof vill förstås inget lag möta dem redan i en kvartsfinal.

Därför: så länge Sävehof slutar femma eller sexa i tabellen gäller det för topplagen i det där getingboet vi har nu att inte sluta fyra, för då lär man ofrånkomligen tvingas möta mästarna.

Fjärdeplatsen kan alltså bli mardrömsplaceringen i årets elitserie. Just nu är det Kristianstad.

***

Jag har ju varit ledig ett tag och bara sporadiskt försökt hänga med i nyhetsflödet. Men har det skrivits att Anton Lindskog i Kristianstad gör landslagsdebut i januari?

Att Larholm är skadad och missar de tre landskamperna han skulle ha spelat?

Att Skövdes Cederholm går in i fyrnationsturneringen?

Det är alltså en hel del byten i de där landslagstrupperna som togs ut strax före jul.

Här har ni förändringarna sammanfattade:

Del 1 = tre träningslandskamper 3-8/1 mot Tyskland och Island.
Del 2 = fyrnationsturnering 10-13/1 med Norge, Tjeckien, Österrike.

Del 1:
Ut: Jonas Larholm (skada). In: Rickard Lönn.
Ut: Johan Sjöstrand (skada). In: Mikael Appelgren.
Del 2:
Ut: Rickard Lönn (till del 1). In: Mattias Thynell.
Ut: Albin Tingsvall (studier/vila). In: Andreas Cederholm.
Ut: Jesper Nielsen (vila). In: Anton Lindskog.

***

Har i kväll försökt läsa i mig lite på vad som skrivits senaste veckan.

Dök då på den här ingressen i Kristianstadsbladet som ju är smått obetalbar.

Vadå ”skakat av skadechocken”? Och Bagarn ”medger exklusivt för Kristianstadsbladet” att man prioriterat Champions League före elitserien?

Ja, jisses.

***

Kim Andersson avstängd i två matcher i danska ligan.

***

Har tidigare skrivit att det på ett sätt (och det är väl det enda sättet i så fall) kanske är lika bra att Sverige inte är med i VM i januari då det hade känts rätt tungt att spela den turneringen utan både Kim Andersson och Marcus Ahlm, med tanke på hur bra de är just nu.

Dessutom hade nog Magnus Jernemyr inte heller kunnat spela VM med sin nacke.

Och vi ska inte glömma Mattias Andersson i detta sammanhang. (Eller det kanske jag inte gjorde heller förra gången jag skrev om det här? Hursomhelst är det värt att nämna igen.) Andersson var nämligen rent överjävlig i kväll när hans Flensburg slog Kiel hemma.

Sedan är jag inte så säker på att Andersson tackat nej till Blågult om ett VM hade stått för dörren.

***

Mer från när jag läst in mig på handbollsskriverierna senaste veckan:

En Martin Wallin, suppleant i Hästös styrelse, går ut i KvP och säger att Hästö ska bli ”världens bästa handbollsklubb”.

Killen måste ju ha dragit i sig några julsnapsar för tidigt och för mycket, eller så har det gangstrats lite redaktionellt på vägen.

Visst ska man ha visioner, men bara för att man lyckats låsa upp Magnus Andersson som tränare för fyra månader kanske man inte ska fly verkligheten så snabbt.

Som jag skrev redan samma dag som Andersson skrev på (och dessutom efter att pratat med honom en lång stund): Magnus är inte kvar i Hästö nästa höst, det kan jag inte tänka mig.

***

Tänk vilka senaste 13 månader man haft som handbollsreporter: dam-VM i Brasilien i december, herr-EM i Serbien i januari, herrarnas OS-kval i april, både damerna och herrarna i OS (silvret!), dam-EM i Serbien i december.

Lägg till ytterligare ett år bakåt och vi kan klämma in damernas EM-silver och herrarnas hemma-VM. Det är rätt hyfsat med tv-exponering och marknadsföringsmöjligheter för vår sport i allmänhet och våra båda landslag i synnerhet.

Nu dröjer det drygt elva månder till det är dags igen: dam-VM i… tamtatatam… Serbien!

***

Mycket framtid i början av det här inlägget.

Avslutar med en tillbakablick i form av en fantastisk bild som cirkulerat på twitter nyligen:

På återseende i januari nån gång (kan kanske bli nåt förhands inför VM, den som lever får se).

 

Vi stod i lobbyn på spelarhotellet i kväll och jag tryckte av min diktafon.

Sista intervjun var gjord i landslagets kläder. Sista ordet var sagt till media som landslagsspelare.

Tina Flognman trodde nog att jag inte skulle göra något alls. Själv funderade jag i en bråkdel av en sekund på att sträcka fram näven. Men det kändes fattigt efter elva år – så jag gav henne en snabb kram.

Flognman blev nog lite överraskad och kanske var det över gränsen. Men jag menar att sekunden före hade vår relation journalist/spelare just avslutats. Hon ska spela ett halvår till i Frankrike och sedan tar ett annat liv vid hemma i Sverige (mer om det i fredagens tidning), men jag tror inte att jag kommer att göra fler intervjuer med den värmländska glädjespridaren – tyvärr.

Inför herrarnas OS-final i London skrev jag en rätt personlig krönika om Kim Andersson, om min resa med Andersson sedan VM 2003 och hans jakt på en medalj med landslaget. En jävla resa – och jävlig. (Andersson fick för övrigt ingen kram i London utan ett väldigt manligt handslag.)

Jag har varit med på Flognmans hela mästerskapsresa också (även om jag inte varit på plats vid alla tillfällen). Men den resan har inte bjudit på lika många turer som med Kim, inte personliga i varje fall, och den har inte varit lika ”jävlig”. Flognman har inte stått och skällt ut mig i mixade zonen eller ringt och varit ursinnig för nåt jag skrivit. Det känns inte som att hon ens varit nära att tänka tanken på att göra det. Jag har heller inte följt Tina lika tajt som jag gjort med Kim. Men nästan varje år i december har det blivit ett par veckor ”tillsammans” på ett VM eller EM.

Så det blir ingen krönika i tidningen om Tina som det blev om Kim. Det blir några rader här i bloggen i stället. Detta trots att det är en av våra allra största handbollsspelare på damsidan som dragit på sig landslagströjan för sista gången. Tillsammans med Boson, Wiberg, Schefvert och Per J och några till skapade hon den kultur av träning och uppoffring som varit grundbulten i detta damlandslags resa från ribbstolshallarna i gamla östblocket till EM-silver, två raka OS och kontinuerligt deltagande i mästerskapen. Flognman är den sista av dem som kliver av (om Linnea Torstenson till viss del ursäktar). Nu får det här landslaget klara sig utan den länken bakåt till rötterna.

Jag minns den första intervjun jag gjorde med Tina. Det var i Helsingborg inför dam-EM 2002. Jag intervjuade henne tillsammans med Boson, Sara Eriksson och Erika Nilsson. Det handlade om den nya 81-generationen som skulle ta över efter den framgångsrika 70/71-generationen. Ni läser den här.

Per Johansson uttryckte sig ju gärna i rubriker, inte minst när det kom till hur hårt Sverige skulle spela. Ville man ha några spelarcitat i samma anda var det alltid Flognman jag gick till. Mest ”lyckat”, ur ett (kvällstidnings)journalistiskt perspektiv alltså, blev den där kombon inför OS-premiären mot Ungern i Peking 2008.

Då eldade Johansson på om hur brutalt man skulle spela. Det leende landslaget skulle bli det brutala landslaget och alla medel var tillåtna. Ungerns viktigaste spelare, Anita Görbicz, hade en fot som var brännskadad och jag minns hur jag gick bort till Tina i OS-byn och frågade om det var något man skulle utnyttja.

Jodå, lagkapten Flognman levererade:

– Får man chansen så är det klart att man trampar till, så är det ju. Vi har kollat lite extra på henne på gymmet och vet precis var skadan sitter.

Det blev startuppslaget i Sportbladet i den tuffa konkurrensen som råder om utrymmet under ett OS. Jag var nöjd. Ni läser artikeln här.

Och det har hänt några gånger till att jag, när jag behövt ett citat om hur tufft Sverige ska spela, gått bort till Flognman efter en träning eller på en pressträff. Jag har aldrig gått därifrån besviken.

Och aldrig att hon dagen efter kommit och klagat över hur citatet slogs upp i tidningen.

Tack för det, Tina!

Och tack för de här åren! Det har varit ett sant nöje och det har inte alltid handlat om brutalt försvarsspel.

***

Flognman är inte den enda i landslaget som gör sitt sista mästerskap. Det gör med största sannolikhet den färgstarka materialaren Carina Norberg, som är en annan glädjespelare, också. Jag hade inte hört det tidigare när Carina berättade det för mig på spelarhotellet i kväll sedan spelarna sjungit Chicagos gamla ”If you leave me now” för Flognman.

***

Torbjörn Klingvall bekräftade för övrigt kotten-storyn i dag. Jag var ju tvungen att kolla om den verkligen stämde.

Jodå, han trampade snett på en kotte när han var ute och sprang i Lill-Janskogen vid GIH i Stockholm inför VM 1982. Han bröt nåt ben i foten.

– Det hade gått av två gånger tidigare och nu blev det operation. Det var ju lite pinsamt!

***

Klingvall kör för övrigt en charmoffensiv mot media nu.

När han i dag berättat att han tar landslaget till Sydkorea på läger i vår för att träna upp snabbheten utbrast han:

– Ni får gärna hänga på! Det är en bra resa.

Och när vi frågade honom om varför han inte bytte in Flognman sista minuterna i varje fall, då det av allt att döma var hennes sista landskamp svarade Klingvall:

– När ni tar upp det så ångrar jag mig.

Men medieoffensiven hade också sitt pris i kväll. När vi stod och pratade med Klingvall kom Grinndahl på TV4 och hämtade honom i mixade zonen.

– Vart ska jag nu, undrade Klingvall förbryllat när han föstes i väg.

– Till studion, svarade Grinndahl.

– Oj oj, svarade Klingvall och lommade med.

Men hans första besök i TV4-studion under EM blev en dyrbar historia för det innebar att han missade den officiella presskonferensen. Och när Lövgren missade att skicka dit Sivertsson i stället hotas Sverige nu av böter från europeiska handbollsförbundet.

Nej, Klingvall har haft det tufft med media den här veckan. Men det blir säkert bättre.

***

I fredagens tidning har jag satt slutbetyg med kommentarer på alla svenska EM-spelare:

Cecilia Grubbström ++
Alldeles för ojämn men det blev bättre i slutet.
Maria Olsson ++
Inhoppare som gjorde det helt okej. Dock inget framtidsnamn.
————————————-
Jessica Helleberg ++
Insatsen i går lyfter upp henne till godkänt.
Louise Sand ++
Tre mål på tre skott på tre matcher men sen blev det tuffare.
Jamina Roberts ++
Vi trodde hon skulle få spela mer efter de inledande matcherna.
Linnea Torstenson +++
Ojämn men också hårt uppvaktad. Klev fram när det behövdes, förutom mot Frankrike.
Johanna Westberg ++
Kan bli en viktig spelare i Blågult i framtiden, både framåt och bakåt.
Isabelle Gulldén ++++
Sveriges klart bästa spelare i EM.
Johanna Ahlm +++
Såg mot Danmark till att på egen hand fixa så att Sveriges EM levde andra veckan – värt ett extra plus.
Sabina Jacobsen ++
Hade det svårt som högernia och inte lika bra bakåt som vi hade hoppats.
Angelica Wallén +
Startade premiären men fick sen knappt fler chanser.
Hanna Fogelström ++
Hennes lysande match i går lyfter upp henne till godkänt totalt.
Emma Hawia ++
Fick mycket förtroende för att vara debutant. Gjorde det okej.
Ulrika Ågren +++
Bitvis världsklass framåt men måste bli säkrare bakåt.
Tina Flognman ++
Hade helt klart en biroll som tredjeval på linjen (och som trea bakåt).
Linn Blohm +++
Ledartyp som kommer att bli väldigt viktig i landslaget framöver.

Vad får den totala svenska insatsen för betyg då? Jag svajar någonstans mellan en tvåa (godkänt) och trea (bra). Det innebär väl klart godkänt då i varje fall.

***

Katarina Tomasevics uppvisning i Serbiens mål de sista minuterna i semifinalen mot Frankrike var bland det värsta jag sett. Serbien hade 18-17 när Frankrike först drog en straff i ribban (och in, visar bilderna efteråt men målet godkändes aldrig) och sedan hade två soprena frilägen på kontring som Tomasevic räddade. Makalöst! Och just före straffen hade hon flera frilägesräddningar på sexmetersavslut.

Därmed tog hon Serbien till EM-semifinal.

Rätt övertygad om att Per Johansson är den som har bäst koll på semifinallagen så jag bad honom tippa semifinalerna och finalen.

Så här lyder profetiorna:

Serbien-Montenegro 21-20
”En våt dröm för att handbollsälskare. Jag är grymt imponerad av Serbien som spelar med ett magiskt hjärta och ’blöta’, alltså avslappnade och tekniska, handleder. Montenegro spelar fulast och effektivast försvarsspel i världen. Två drottningar i varje lag mot varandra: Serbiens Damjanovic/Lekic och Montenegros Bulatovic/Knezevic.”

Norge-Ungern 29-23
”Min personliga favorit Anita Görbiczs stora chans att bryta Norges dominans. Handbollsfeber i Ungern, som suktat länge efter en framgång. Norge blåser dock Ungern av banan.”

Final: Norge-Serbien 23-19

***

Rätt övertygad om att Magnus Andersson lämnar Hästö efter säsongen. Tror till och med att han redan nu har något kontrakt som är mer eller mindre klart från nästa säsong.

***

Angelica Wallén har för övrigt utsetts till EM:s snyggaste spelare i en läsaromröstning i den serbiska sporttidningen Mozzart Sport. Men det är ju förstås inget jag borde skriva om med tanke på det raseri som utbröt på sina håll för att jag i en artikel tidigare under EM berättade att Frankrikes målvakt utsetts till världens sexigaste idrottskvinna.

Men Wallén var i varje fall glad över denna ”utmärkelse”, tyckte att det var lite plåster på såren för ett EM som knappast varit hennes och plåtades likt en fotomodell i lobbyn på spelarhotellet i kväll just innan vi klev in där.

Jaha, nu blev det visst några rader om det ändå. Sätter punkt där då.

***

Sveriges EM är slut.

Flognmans landslagskarriär är slut.

Och bloggandet för i år är slut.

Klockan är två på natten här i Belgrad och om tre timmar ringer väckarklockan för hemfärd.

Detta EM har inte varit alls lika slitsamt som till exempel OS eller herrarnas hemma-VM i fjol. Men det har varit ett jäkla bloggande och twittrande. Jag är trött på min egen röst, på mina egna bokstäver. Och jag kan knappt föreställa mig vad ni måste vara då.

När jag landar hemma i Sverige i morgon är det semester som gäller. Inte bara bloggsemester utan riktig semester. Trots att det återstår tre dagar på EM. Jag tar ledigt nu fram till den 8 januari med undantag för en enda dag – annandag jul då det är full omgång i elitserien och jag gör en avstickare från semestern. Men då gör jag det som vanlig, hederlig kvällstidningsreporter. Inte som bloggare och/eller twittrare.

Jag bevakar alltså inte herrarnas landskamper i början av januari och jag får se när bloggen drar i gång igen. Sverige är ju inte med i VM men det är uppehåll i elitserien ändå nästan hela januari. Kanske får bloggen vila ända tills elitserien återupptas den 30 januari.

Tack för att ni hängde med och läste!

På återseende!

Dam-EM får ursäkta. Dagens bomb i handbolls-Sverige är att Magnus Andersson tar över Hästö i botten av allsvenskan.

Han presenteras på en presskonferens klockan 16.30 men redan här, i bloggen (och kanske på Sportbladet om redaktören prånglar ut det), förklarar Andersson varför han väljer Hästö.

Dagens bomb i handbolls-Sverige är att Magnus Andersson tar över Hästö i botten av allsvenskan.
Här berättar legendaren varför han tar detta märkliga steg.
– Ska man njuta av att köra en Schumacherbil får man ibland pröva en Micra, säger Andersson.

En av Sveriges bästa spelare genom tiderna och mest ansedda tränare de senaste åren, Magnus Andersson, är tillbaka i svensk klubbhandboll.
Men han tar inte över ett elitserielag utan blir ny tränare i Karlskronaklubben Hästö i allsvenskan.
Han presenteras klockan 16.30 men redan här berättar han för Sportbladet varför han, som är internationellt ansedd tränare och var i Champions League-semifinal i våras, tar över ett lag som försöker hänga kvar i allsvenskan.
– Jag visste att mitt beslut skulle bli ifrågasatt men det bryr jag mig inte det minsta om, säger Andersson som blev arbetslös i augusti när hans AG Köpenhamn lades ner.
– Jag ville komma i gång igen. Jag har varit otroligt rastlös i höst. Jag tror det kan vara nyttigt att komma tillbaka till rötterna, få använda huvudet igen och pröva sig själv, säger han.
– Jag har haft otroliga bra spelare och goa förutsättningar som tränare hela tiden, självspelande piano egentligen. Men jag kände att jag ville komma tillbaka till rötterna.
Men man undrar ju: hade du inte kunnat bli tränare för ett större och bättre lag?
– Jo, det hade jag nog.
Men?
– Det här passar mig nog bra nu till en början. Det har varit dött på marknaden men blev en ketchupeffekt på sista tiden och mycket började hända. Men jag ångrar inte att jag hoppade på det här med Hästö.
– Frågan är ju alltid: ska jag vänta på att ta något bättre? Är jag beredd att flytta? Beredd att flytta långt bort? Kortsiktigt? Långsiktigt? Det är som att köpa en trisslott om man ska sitta och vänta eller inte.
Men tror du inte att du blir frustrerad, i början i varje fall? Med all respekt för Hästös spelare så går du från att ha Olafur Stefansson på högernio till typ en 19-åring?
– Jo, det är möjligt. Men det blir också utmaningen. Det är ett stort steg och det är jag medveten om. Men det är också utmaningen.
Tv-experten och Lugitränaren Tomas Axnér twittrade tidigare i dag: ”Magnus Andersson till Hästö?! Lite som att ge Michael Schumacher nycklarna till en Nissan Micra.”
– Ja, men ska man njuta av att köra en Schumacherbil i framtiden får man ibland pröva en Micra, säger Andersson.
Du har bara skrivit på för säsongen ut och det känns ju då som att du ska ha möjligheten att sticka efter säsongen om det kommer nåt större?
– Ja, det är väl ingen hemlighet. men samtidigt finns det en möjlighet att förlänga. Vi får utvärdera efter de här fyra månaderna.
Du är sugen på att ”köra en Schumacherbil” igen?
– Ja, absolut! Som tränare har man alltid ambitionen att träna ett riktigt bra lag.
Hästö ligger i botten av allsvenskan, just ovanför kvalstrecket.
Vad är målsättningen?
– Klubben har ambitionen att tillhöra toppen men nu ligger man i botten. 13 matcher återstår och målet är att komma in och motivera laget att vinna de här 13 matcherna. Det kommer att bli svårt och det blir svårt att nå en kvalplats uppåt. Långsiktigt är klubbens mål att gå upp i elitserien och ta ett krafttag kring handbollen i Karlskrona och det är ju kul att kunna hjälpa till med det.
Andersson leder laget för första gången på lördag mot Lindesberg. Förre tränaren Mats Lindau kommer att vara kvar i organisationen framöver.

Klingvall gjorde som väntat en klassisk pudel vi dag efter träningen.

Han hade inget annat val och gjorde helt rätt (jag har ju själv en del ganska färska erfarenheter av det där).

Så här löd den.

Klingvall fortsätter hårdnackat hävda att han inte läser media alls och vi får ju tro honom på det då.

Hela journalistkåren på plats minns hur det var under företrädaren Per Johanssons tid och tog upp det i dag med både Klingvall och Lövgren. Som jag tidigare hävdat så har ingen gjort så mycket för damhandbollen i media det senaste decenniet som Per Johansson och nu har vi en förbundskapten som tycker att media är påfrestande (observera nu att jag väljer bort hans kraftuttryck från i går) trots en generellt positiv rapportering från EM.

Men Lövgren fruktade inte att damhandbollen skulle tappa i media på grund av detta. Jag är väl medveten om Per J:s smått unika samarbete med media och menar att det per automatik innebär att damhandbollen tappar medialt när han slutade, oavsett vem som ersatte honom. Där kan Klingvall aldrig svara upp mot sin företrädare.

Men när alla sågar Klingvalls mediehantering i går (tisdag) så ska ni veta att han inte är helt oförstående. Inte i dag i varje fall. Han inser medias värde:

– Det är viktigt för spelarna, media och handbollen. Men man ska inte blanda ihop päron och bananer som jag gjorde, säger Klingvall.

Och han lover att vara lika tillgänglig som tidigare. Det finns heller inga planer på att stänga träningar. Damerna har, om det inte framgått tidigare, haft alla träningar öppna för media till skillnad från herrlandslaget som numera stänger många, ja jag skulle vilja säga majoriteten, av sina träningar.

***

Sägs att Klingvall ska skriva en ny tv-serie: ”Tolka inga tårar utan… att ha  på fötterna”.

***

Rubriken på detta blogginlägg låter säkert som nåt hämtat ur Gäster med gester. Men den har täckning.

Bloggen kan nu berätta att Klingvall faktiskt stått på ”vår” (medias) sida en gång i tiden.

Det är med andra ord handbolls-Sveriges ”Forrest Gump” som gör sig gällande igen.

Vid VM 1982 var Klingvall nämligen expertkommentator bredvid Arne Hegerfors. Egentligen skulle han varit med vid VM men ”snubblade på en kotte”.

Här har ni storyn:

BELGRAD. Torbjörn Klingvall tycker att medias bevakning är påfrestande och att det som skrivs och sägs är ”förfärligt”.
Men för 30 år sedan satt Klingvall faktiskt själv som tv-expert efter att missat VM sedan han  ”snubblat på en kotte”.
– Ingen förstod vad han snackade om, minns Claes Hellgren.

Klingvallgate fick sitt avslut i går sedan förbundskaptenen gjort ”en pudel” och bett om ursäkt till spelarna och förklarat sig för media.
Men han tycker att mediebevakningen varit påfrestande.
– Jag är inte van vid de nya kommunikationssystemen där man tycker och tänker och det kommer olika inspel. Jag får sortera mer, säger Klingvall.
Men faktum är att Klingvall en gång i tiden faktiskt själv satt som expert i media. Han kommenterade herr-VM 1982 tillsammans med Arne Hegerfors.
– Då var det bara hög kompetens, skrattar Klingvall när vi påminner honom om hans mediekarriär.
Hög kompetens i journalistkåren menar du? 
– Haha! Fy fan, nu får man detta emot sig också (skratt). Det var kul.
Var du bara snäll då som expert?
– Du vet, på den tiden tyckte man aldrig något, man vara bara positiv i tv.
TV4:s expert Claes Hellgren stod i det svenska målet i VM 1982 och spelade in matcherna på video och har därför lyssnat på Klingvalls kommenterande i efterhand.
Var han tuff som expert?
– Nej, det var han inte. Han pratade bara om en massa konstiga övergångar hit och dit. Ingen förstod vad han snackade om.
Så han sa inget ”förfärligt”?
– Nej, inte mot oss. Han var ju själv med laget inför VM men snubblade på en kotte och blev inte uttagen.
”Snubblade på en kotte”?!
– Det var på nåt test han snubblade och sedan kunde han inte vara med.
– Jag tror inte ni förstår vilken lirare Klingvall var. Han var bättre än Magnus Andersson på det sättet, men inte lika snabb.
Det sägs att han aldrig var med på några fystester?
– Nej, han och Lennart Ebbinge blev alltid skadade när det var dags för dem, skrattar Hellgren.
Men det var ingen som grät i landslaget efter att han kommenterat?
– Nej, jag grät nog inte en gång då, möjligen när vi åkte på någon tuff förlust där i VM.
Men i så fall grät man över prestationen och inte över vad han sa?
– Ja, det kan man lugnt säga, haha.

Klingvallgate rullar vidare med del II eller möjligen III (kanske IV).

Efterlyste i natt Lövgrens reaktion. Den tog jag med honom i morse och ni hittar den här.

Jag utlovade i går (på twitter) en liten knorr till på Klingvallgate i dagens tidning och förstod genast att förväntningarna steg (orimligt mycket) på det där hos er som tyckte att allt det här är intressant.

Det jag ”sparade” till papperstidningen var Ulrika Ågrens uttalanden. Tyvärr upptäckte jag först nu att när vår sajt i morse uppdaterade gårdagens artikel i Klingvallgate så tog de bara med rubriken/pratbubblan på Ågrens uttalande medan man låtit texten varit densamma, och det blir ju obegripligt då Ågren inte figurerar i gårdagens version. Det är på väg att rättas till nu men ni ska få rätt version här (fortsätt sedan läsa längre ner):

BELGRAD. Direkt efter förlusten mot Norge och den missade EM-semifinalen gick Torbjörn Klingvall till attack mot media.
– Jag tycker det är förfärligt det som skrivs och sägs. Spelarna mår ju dåligt! De gråter, säger förbundskaptenen.
Men spelarna hävdar att Klingvall har fel:
– Han bryr sig mer om vad media skriver än vad vi gör, säger Ulrika Ågren.

Sverige gjorde en mycket stark insats mot mästarnas mästare Norge men föll ändå med 25-28 och är därmed borta från en EM-semifinal.
I den mixade zonen efter matchen kom den nye förbundskapten Torbjörn Klingvall med ett lika opåkallat som överraskande utspel mot media:
– Jag tycker det är förfärligt det som skrivs och sägs. Vi får släcka bränder hela tiden. Jag är inta van vid det, säger han till den samlade svenska presskåren.
* Men är inte spelarna vana vid det då?
– Men de mår ju dåligt! Klart de gör det.
* Hur märker du det?
– De gråter ju.
* Hur mycket koll har de då?
– De säger att de inte läser men de läser ju allt!
* Läser du själv det som skrivs?
– Nej, folk kommer till mig.
* Får du den rätta bilden då?
– Nej, det är inte säkert. Men för att möta er och må bra så vill jag inte läsa det ni skriver. Annars hade jag kanske kommit och varit sur på dig, säger Klingvall.
Men enligt spelarna, som blir mycket förvånade över Klingvalls utspel, har han fel. Sportbladet talade i går kväll med flera av dem.
– Sa han det?! Nej, nej, jag vet inte vad som skrivits som kunde vara så farligt. Det handlar mer om att man är besviken över sin egen prestation än vad media skriver, säger Isabelle Gulldén.
Linnea Torstenson:
– Då ser vi (spelarna och Klingvall) olika på saken. 
* Har det varit annorlunda detta mästerskap jämfört med tidigare?
– Nej, absolut inte. De jag har pratat med i laget har en helt annan uppfattning än vad Klingvall har.
* Och du har pratat med några av de nya spelarna också?
– Ja, jag har inte fått några sådana signaler alls. Gråter gör man i så fall över sin egen prestation, man gråter inte för att det står i tidningen. Man vet själv när man varit dålig, annars är man inte på den nivån.
Emma Hawia är en av de nya spelarna och inte heller hon håller med om det Klingvall säger.
* Har du hört något från de andra nya?
– Nej, nej, verkligen inte.
Enligt Ulrika Ågren ligger problemet hos Klingvall själv.
– Han bryr sig mycket mer om vad media skriver än vad vi gör. Det är ofta han som tar upp det med oss. Vi bryr oss verkligen inte. Tjejer gråter ju mer än killar, så jag tror inte han är van vid hur vi tjejer beter oss, säger mittsexan.

Jag tycker det är intressant det Ågren säger, att Klingvall bryr sig mer, till och med ”mycket mer”, om vad vi skriver än spelarna och att det är han som tar upp det med dem. Det var alltså knorren.

Själv säger Klingvall att han inte läser alls.

Medan Lövgren i dag hävdar:

– Jag är helt övertygad att han naturligtvis värderar vad som skrivs i media och hur spelarna eventuellt kan må och tar med sig det som står där.

Kan tyckas som en (oviktig) detalj det här vid en första anblick. Men det är det förstås inte då allting kretsar kring det här.

Är det då internt sjabbel som bara vi i media är intresserad av och ”gottar oss” i. Nej, inte när Klingvall säger som han gör, att det knäcker spelarna. Då får det ju direkta konsekvenser för laget, i varje fall i hans ögon.

***

Lövgren & Klingvall är i varje fall nog rätt nöjda med att det råder twitter- och bloggstopp i landslaget. Hade ju varit intressant annars hur spelarna i går kväll hade gått ut i sociala medier och försökt dementera Klingvalls påståenden om ”det gråtande landslaget”.

Ni fick ju några rader om matchen på slutsignalen. Timmarna sedan dess har, för min del, handlat om i princip en enda sak: Klingvallgate.

Vi kan börja i den här änden:

DN-Grimman ställde en gång en klassisk fråga till Lars Lagerbäck på en presskonferens, det var efter att Sverige åkt ur VM 2006:

– Var det inte kul med VM, Lasse?

Jo, sa Lagerbäck. Men han får höra av folk i sin närhet att han ofta sänder ut sura signaler.

– Jag vet inte vad det beror på. Dåligt kroppsspråk, kanske.

Sa Lagerbäck, med armarna tjurigt korsade över bröstet.

(Den här episoden hamnade för övrigt på plats 23 i vår stora genomgång över de roligaste ögonblicken med fotbollslandslaget under 2000-talet.)

I går slog DN-Grimman till med en inte fullt lika dumklok fråga men ändå alldeles uppenbarligen avväpnande för Torbjörn Klingvall:

– Var det här jobbet lika roligt som du trodde det skulle vara när du tog det?

Klingvall nämner inte med ett ord vad som varit roligt med det här jobbet (för nåt måste det väl finnas?) utan inleder bara med:

– Vet du vad det värsta är?

Ja, och sedan kom ju resten när vi började ställa följdfrågor.

Vi var fyra reportrar på plats – undertecknad, DN-Grimman, TT-Petter och KvP-Åsa – och vi stod alla mer eller mindre och gapade efter Klingvalls utspel.

Av spelarna var bara Gulldén kvar i den mixade och vi frågade förstås vad hennes uppfattning var, huruvida det media skrivit hade knäckt spelare i detta EM.

”Bella” blev mycket förvånad då hon inte alls kände igen detta. Men jag tänkte att hon kan väl inte svara för hela laget. Framför allt var det viktigt att fråga någon av de nya, yngre spelarna hur de upplevde det.

Därför sökte jag upp Emma Hawia och sprang också på Linnea Torstenson och Ulrika Ågren och frågade dem.

Ingen av dem hade hört något om att spelare mått dåligt för det vi i media har skrivit. Ingen av dem som varit med tidigare tyckte att rapporteringen varit annorlunda eller, än mindre, mer negativ än vid andra mästerskap.

Man har ju hört att topplocket kunde gå rätt rejält på Torbjörn Klingvall på 1980- och början av 90-talet och kanske var det just den Klingvall jag hade i luren en timme senare.

Vad han sa till mig tänker jag inte publicera; för Klingvalls egen skull då det, och nu är jag generös, kunde uppfattas som ett off the record-samtal eller i varje fall inte en intervjusituation. Men jag hoppas att han inte använder samma retorik och metoder i till exempel förbundskaptensrollen.

***

Vi kan väl konstatera att Klingvall förstås har en hel del att jobba på i sin relation till, och förståelse för, media efter detta.

Han har alltså varit inom elitidrotten i snart 40 år och tycker att det vi rapporterat från detta EM är ”förfärligt”. Detta EM där det mesta som skrivits, vågar jag påstå trots att jag är part i målet, överlag varit positivt.

Visst, flera spelare har fått en etta i betyg både en och två gånger och kantspelarna, och i viss mån målvakterna, har fått utstå en hel del kritik (okej, ”sågats” för att vara använda vårt vanliga vokabulär). Men, herregud, de bedöms som handbollsspelare, i sin yrkesroll, och ingenting annat.

Och om Klingvall tyckte att det här var ”förfärligt” kan han ju alltid ringa till Hamrén eller Lagerbäck och utbyta erfarenheter. Eller så tar jag med mig min vän och kollega Robert Laul på nästa mästerskap. Då kan det bli livat.

Men lite sådana här tendenser visade Klingvall faktiskt häromdagen, även om jag inte riktigt förstod det då:

I min tyckare efter matchen mot Frankrike antydde jag att hans djärva coachning kunde skapa otrygghet i truppen. Det gillade inte Klingvall och kom dagen efter och sa till mig att jag skulle ”vara försiktig med vad du skriver” då det jag skrev skapade otrygghet i gruppen.

Om det inte har jäst i truppen tidigare, och det tror jag inte det har gjort heller, så vet jag att det gjorde det i kväll på spelarhotellet sedan Klingvall hängt ut sina spelare som ”det gråtande landslaget”.

Jag är medveten om att jag då och då gör handbollsspelare, eller tränare eller förbundskaptener, förbannade för det jag skriver. Och jag är lite överallt, det ska twittras, bloggas, ”avslöjas”, göras enkäter (superenkäter!), skrivas rubrikvänliga artiklar och tyckas till i tyckare. Då och då ligger man på gränsen i detta jobbet, en gräns som flyttas lite fram och tillbaka beroende på vilken sport, vilket lag och vilka personer man bevakar och vilken relation man har till dem. Efter drygt elva år i detta yrke vill jag hävda att jag vet när jag nära den där gränsen, och när jag ibland kliver över den.

Och jag vill hävda att jag inte klivit över den här gränsen någon gång under detta EM. Jag har inte ens varit i närheten av göra det. Inte i det jag skrivit om det svenska landslaget. Okej, en rubrik på ett blogginlägg om Axnér och Klingvall kanske var onödig, men det är i så fall på den nivån vi snackar. Och så blev det en ministorm på twitterstorm ur ett genusperspektiv för att jag i artikeln om den franska målvakten berättade att hon utsetts till världens sexigaste idrottskvinna, men det där är en större fråga om vad sportbladet.se ska publicera för typ av artiklar.

***

Nej, om Klingvall tyckte att det här med media har varit så förfärligt under EM så säger jag ungefär som Hans Chrunak sa en gång:

– Spela sämre då så slutar vi bevaka er.

***

Flera av spelarna har förstått det här med media bra mycket bättre än Klingvall.

Gulldén:

– Ni gör ju här och skriver för att lyfta handbollen, inte för att trycka ner någon.

Torstenson:

– Vi är vana vid att ha media runt oss. Det är en del av spelet. Ni skriver den uppfattningen ni har fått och ofta har vi en annan. Gråter gör man i så fall över sin egen prestation, man gråter inte för vad det står i tidningen. Man vet själv när man varit dålig, annars är man inte på den här nivån.

***

Fortsättning lär följa under onsdagen (träning klockan 15).

Vad tycker till exempel Stefan Lövgren? Har det som skrivits och sagts från EM varit ”förfärligt”? Mår spelarna dåligt på grund av det som rapporteras?

***

Andreas Larsson är ute och svingar mot sitt IFK Skövde (igen får man väl lov att säga. Här i TV4 Skaraborg och här i lokalradion. Han tycker att både tränaren Henrik Schneider och styrelsen, eller i varje fall delar av styrelsen, borde bytas ut.

Klubben ska ha haft styrelsemöte på tisdagskvällen men jag ser inga rapporter därifrån. Men det är väl ”förfärliga” saker där med så lika bra att låta bli.

***

Fredrik Larsson lämnar Sävehof omedelbart för att gå till Gummersbach, som får slanta upp lite grann i varje fall.

Men jag står fast vid mitt tips: Sävehof vinner SM-guld ändå.

***

Hade missat att Henrik Toft Hansen skrivit på för Hamburg till nästa år. Då lämnar Vori? Hoppas det i varje fall för Andreas Nilssons skull.

Vi är bäst i världen! Vi är bäst i världen! Vi har slagit Norge 28-25 i handboll! Det är alldeles otroligt! Vi har slagit Norge! Norge! Luskofternas hemland, Edvard Grieg, Thor Heyerdahl, Åse Kleveland, Jahn Teigen, Petter Northug, Rolv Wesenlund – vi har slagit dem allihop. Vi har slagit dem allihop!

Jens Stoltenberg kan du höra mig? Jens Stoltenberg, jag har ett budskap till dig: vi har slagit Norge i europamästerskapen i handboll. Jens Stoltenberg, som de säger på boxningsbarerna runt Madison Square Garden i New York: Ni fick en jävla massa stryk i dag! Ni fick en jävla massa stryk i dag!

Nej, jag fick inte parafrasers Björge Lillelien.

Fasen! För att använda ett milt uttryck.

Några snabba tankar på slusignal:

Sverige fick en drömstart: Grubbström så otroligt bra som hon måste vara i en sådan här match, Gulldén magnifik, tajt svenskt försvar, fick hål på Lunde-Haraldsen, tog bort Sulland, till och med lite svenskt hot på högernio, ett och annat kantskott som satt, kombon Gulldén-Ågen funkade fint, några mäktiga älgningar av Torstenson och – framför allt stopp på norska kontringar. Det var bara Anja Edin som man inte fick stopp på.

12-7 till Sverige efter 23 minuter och ändå satt vi här och var skeptiska. Hur läng skulle detta hålla? När skulle the norwegian, red, mean machine rulla i gång?

Sverige gick till paus med 14-12 och vi kände nog att det var lite lite. Vi behövde starta andra halvlek med fem mål i handikapp.

I andra rullade the norwegian, red, mean machine i gång nästan direkt. Efter tolv minuter hade man kvitterat till 19-19. Gulldén höll kvar Sverige i några minuter till men sedan var det game over.

Ändå vill jag slå fast att det här var en viktig förlust. Man kan förlora på många sätt i handboll. Mot Norge brukar det handla om överhalningar rätt ofta. Det var det inte den här gången. Sverige tar med sig 30-35 minuter som visade vad det här laget är kapabelt till.

Första halvlek var den bästa detta landslag spelat på väldigt länge, i varje fall i en tävlingsmatch. Och den är viktig att bygga vidare på.

Nu är Sverige borta från semifinalerna men det återstår en match mot avsågade Tjeckien på torsdag.