Så här länge har jag inte varit uppe på hur länge som helst. Vi har haft inspelning. Varit på Grammis. Herre gud vad jag har gjort grejer i kväll som jag innan jag blev mamma gjorde var och varannan dag. Direkt efter detta inlägg ska jag tvätta av mig min tjusiga sminkning och gå och lägga mig bums. För i morgon bitti tar jag flyget till Åre för att hänga med min familj. Jag längtar så att mitt hjärta håller på att gå sönder.

Innan jag blev med familj var jag en riktig singeltjej. Jag var så singel att jag gjorde hela singelgrejen helt offentlig och bjöd på mitt Sex and the City-liv i parti och minut. Jag var nog det man kallar för en lycklig singel. Jag älskade mitt singelliv. För mig var inte singel att vara ensam utan att man var i ett stadium då man träffade flera samtidigt. Mina vänner var min familj och närvaron av att vad som helst kunde hända hela tiden gav en oerhörd nerv till allt.

Det har varit Alla hjärtans dag i dag. Jag har inte firat det ett skvatt. För jag vet inte vad som ska firas. Är det alla hjärtan som har blivit i hop? Eller alla hjärtan som finns glada eller ledsna? Är det ett mått på hur mycket hjärta man har i sitt liv? Jag tänker såhär. Är det något jag skulle velat veta som singel så är det att det finns ett hjärta för alla. Blodrött, bultande och fyllt av kärlek. Om man vågar, vill och framför allt vågar se och känna. Det tog mig ett bra tag att våga det. Så alla hjärtan där ute som som vill slå i hop bultandet med någon annan. Våga. Släpp in. Släpp sargen, garden och lite till. För all kärlek räknas, lycklig eller olycklig. Men att börja känna är det viktigaste. Det kommer man långt på. Så alla ni med hjärtan. Grattis lite försent på den där alla hjärtans dag.

 

Den dagen borde vara varje dag.