Jag har alltid tänkt att jag skulle bli mamma till många barn. En stor, bullrig familj har alltid varit min dröm. En skara brokiga, ljuvliga ungar som alla är mina. Mitt egna gäng. Jag hade nog tänkt att de skulle vara en tre, fyra år mellan barnen. Men det blir ju aldrig som man har tänkt sig. Jag fick min första dotter Rosa vid tjugoåtta. Tänkte då att det var i grevens tid men nu så här i efterhand så var jag storstädernas svar på en teen-age-mum. Efter ett par började det suga i mitt bebishjärta igen. Men den här gången ville sig mitt liv någon helt annat. Det var inte alls dags för nya bebisar utan för skilsmässa. Jag förstår alla som skaffar en plåsterbebis för att försöka lappa i hop något som inte är bra men det gick inte. Inte för alla familjeidyller i världen.

Så träffade jag Gustav och så kom Wilma. Så här åtta år senare är jag en annan mamma. Det finns ingen skillnad i kärlek när det gäller att få barn men den här gången kom inte bara den himlastormande bebiskärleken utan också en tacksamhet. Att allt gick bra, att vi får ha en sån gullig bebis varje dag och hela tiden, jag är så tacksam för allt.

Jag är redan sugen på en bebis till men vill vänta lite så att jag hinner se Wilma, så att hon får mamma klart och vara liten för sig själv innan det kommer någon ny och ska dela föräldrar. Men min ålder gör att att jag inte hinner hur många bebisar som helst. Kör jag på i rask takt kan det bli två till. Men vi kanske bara ska ha en till? Bara och bara då har vi ju tre. Lyxen kanske vore att skaffa en sista några år efter fyrtio? När vet man att man är bebisklar? Hur tänker ni?