Utan att vara royalist grät jag en liten tår i går morse när jag hörde på radio att Viktoria och Daniel hade fått sin prinsessa. Tåren var inte för att det kom en kunglig bebis utanför att det var så fint att få höra att någon hade fått en liten bebis. Det finns inget som gör mig så mjuk och gråtmild som förlossningar och rosiga bebbars ankomst. Det är ju den där obeskrivliga känslan av att ha väntat så mycket på någon i nio månader, att äntligen få åka in till förlossningen, att vara med om något som man vet ska göra hiskeligt ont och samtidigt vara så fantastiskt. Sen följer den ljuvliga bebisbubbletiden när man är kvar på BB eller hemma med sitt lilla gottdoftande knyte, bultande underliv, ömmande mjölkstinna bröst och man måste värja sig från nyfikna släktingar och vänner som vill komma och fika, lämna present och titta på underverket. Viktoria ska med allt ovanstående visa upp sig timmar efter förlossningen, berätta storslaget och nationellt vad prinsessan ska heta och hetsa runt som en tok och får inte värja sig som hon borde för hela Sverige. Jag tycker att vi får ta och prinsess-yra själva ett par veckor så Viktoria och Daniel bara får ligga i sängen och titta på sin bebis i timmar. Ge Viktoria och Daniel en privat bebisbubbla för ett slag. Man ska få vara i en sån när man precis har blivit föräldrar!