Wilma har börjat på dagis. Den där lilla nu lite stora tjejen. I dag när jag kom för att hämta henne vill hon visa alla roliga saker och sen kramas. När vi kom ut i vårsolen på gatan kände jag känslan av att jag har gjort det här förr. Varit dagismamma, men det var ett par år sen. När jag väntade Wilma fick jag ganska så mycket kommentarer om att jag började om igen, hur det skulle kännas att bli bebismamma igen som att jag skulle gå tillbaka, börja om på steg ett. Som att det var lite jobbigt.

Jag har aldrig förstått det där med att riva av småbarnsåren. Att få det överstökat. Som att livet skulle stå still som i cement eller att ha små barn är något man bara klarar av.

Jag blir helt yr av lycka av mina barn. De får mig att vara i nuet, känna att livet pågår här. Visst kan det vara utmattande men ack så roligt. Med risk för att låta som en supermorsa men jag tycker inte att det är jobbigt att byta blöjor, jag sover mer än gärna tätt intill min barn så länge jag får och jag tar gärna alla små och stora problem.

För just så vill jag ha mitt liv. Kärleksfullt och intensivt. Jag vill stupa av trötthet efter intensiva dagar. Jag vill vara mitt i livet hela tiden och för allt i världen inte bara klara av.