I morgon ska vi ha hela-natten-barnvakt till Wilma för första gången. Vi ska på vuxenmiddag och jag är övertänd redan nu. Det är ju typ två år sen sist. Min mamma ska vara barnis vilket känns tryggt. Då kan mitt arma mammahjärta koppla av och kontrollbehovet gå på kalas.

Senast i dag pratade jag och Amanda om hur det är det här med att ta hand om varandras barn. Är vi inte över lag  jäkligt snåla med barnvaktstjänster? Jag förstår faktiskt inte varför. I min värld så är det lättare att ha några stycken. Då leker de ju med varandra. Visst det blir stökigare och kanske lite bökigare men man får väl bara ta det där och då och städa lite mer eller tillsammans. När jag var liten (på 70-talet) så mojsade man i hop ungarna, hade middagar nätterna igenom och lät alla barn som somnat sova kvar och hämtade dem dagen efter. Det var kollektiv dagishämtning, matlag och noga uttalat att alla hade ansvar för alla barn. Vi bodde ett par år i ett kollektiv och då fick alla barn, syskon eller inte dela rum. Det var mysigt minns jag.  Jag vill luckra upp de stängda dörrarna. Avlasta mina medsystrar och hoppas att de ska göra samma sak med mig. Det kanske är därför vi är så sena med att skaffa barn? Vi vågar inte eftersom att be om hjälp är lika med döden. Vi beter oss som att det är som att behöva låna en miljon av en fattig vän när vi ska fråga om barnvakt.

Det får vara slut med det nu. Jag lovar här med mina systrar och vänner att dörren står öppen, spaghettin och köttfärssåsen på spisen och  att det finns sängplats och kramar till de ungar som behöver. Bring the babys on!