Ja, för det var inte bättre förr. I dag var Jenny Strömstedt på middag hos oss (programmet kommer om ett par veckor) vi pratade om hur det är att börja om med ny man när man är runt fyrtio. Jenny berättade att det är jättejobbigt att skilja sig och att få i hop nya familjer men hon menade på att som partner är hon mycket bättre. Att det är något helt annat att lova varandra evig kärlek när man är vuxen. Det är klart att man kan lova lika mycket när man är yngre men jag förstår vad hon menar.

Jag brukar säga att jag var helt dum i huvudet innan jag fyllde 25 och att varje år efter det bara har blivit bättre och bättre. För mig handlar det nog mycket om att jag var väldigt dramatisk när jag var yngre. Det var aldrig något mellanmjölksläge utan alltid himmel  eller helvete. Det är ju svängigt värre och visst älskar jag när det är händer grejer men det här var totalt utmattande och dalarna lite för djupa.

Jag kan älska den yngre versionen av mig själv men jag kan hata hur jag mådde i bland. Nu för tiden är det inte längre en lika rocky road. Jag har lyckats att behålla flödet av roligheter och jag har lyckats minimera dalgångarna. Jag blir en bättre partner för varje dag hoppas jag. Framförallt lättare att leva med. När jag blev mamma till Rosa var det så klart stort och helt fantastiskt men jag njöt inte på samma sätt som jag kan med Wilma. Jag tackar ödmjukt varje dag att jag får ha en sån liten gullig bebis. Överlag uppskattar jag livet mer och jag tror att det är min nyfunna vilja att livet ska vara hur långt som helst. Jag vet att det är skört och sårbart. Jag är nyfiken och tycker att framtiden är spännande. Det är nog för att det bara blir bättre. Det tror jag.