Jag vet inte om det bara är mig de här sakerna händer men sen tidig ålder har jag starka minnen av att det kaosar ur. Jag är ju en oerhört planerad person. Jag sätter upp ramar för allt. Måste se till att göra saker till mina för att ha kontroll och verkligen tänka igenom innan annars kan det bli så här. Jag tror att det är för att jag har svårt att säga nej, kan boka upp flera saker samtidigt i bara farten och får ett hiskeligt dåligt samvete när jag sen ska ta mig ur det. Jag tror att det är för att jag gärna vill klara allt själv och har lätt för att dra på lite föra stora klara-det-själv-växlar. Sen börjar det alltid regna, mobilen laddar ur eller något annat fasligt oturligt.

 

Men det börjar någonstans när jag är fem, sex år. Jag ska gå och handla åt mamma. Måste ha varit fem då mamma behövde hjälp då hon låg ner en hel graviditet för att inte bebisen (Amanda) skulle komma för tidigt. Typiskt en uppgift som var lite för stor och kunde gå fel och då gjorde den det. Jag minns känslan av att kassen var för tung, att jag hade glömt något, hade ramlat och skrapat ett knä på trottoaren och sen när jag kom till porten var jag himla kissnödig och den var alldeles för tung så inte för än det kom en snäll tant och öppnade kunde jag komma in och då ville jag bara gråta.

Eller när jag lite för ung åkte själv till min häst i Västehaninge, det var vinter förstås och allt gick bra tills min häst slängde av mig och sprang i väg. Jag gick haltande, snyftande tillbaka till stallet och trodde gång på gång att det skulle ha hänt en otäck olycka med hästen. Det visade sig att han bara hade sprungit tillbaka till stallet. Vägen på pendeltåget kändes som evigheter innan jag kom hem och kunde berätta allt det hemska och läskiga.

Summan av alla historier, ja, det finns typ ett ton är att alla slutar bra ändå.

Så här var det denna dag. Hannah 37 år.

Jag skulle ta Rosa, hennes klasskompis och Wilma till stallet där tjejerna rider. Vanligtvis kör vi dit dem med bil men denna dag var bilen på annan ort och jag tänkte att det får bli taxi. Till historien hör att det är första gången jag skulle göra det här helt själv utan den andra mamman. Dit gick det bra. Väl där börjar det spöregna. Wilma blir liksom tokig. Hon vill inte vara i stallet. Hon skriker högansky i ridhuset och jag lovar att alla andra föräldrar hatade mig som tagit med en vild bebis som kunde skrämma hästarna. Så jag och Wilma blir förpassade till spöregnet. Jag tänker att vi går på en promenad. Wilma vill inte sitta i vagnen. Hon vill plaska i vattenpölarna. Varje minut i regnet känns som en timma. Wilma ramlar i en vattenpöl fylld med hästskit. Hon dryper av vattenbajs. Jag får ta av overallen. Den är blöt, vagnen är blöt och jag är blöt. Ridlektionen tar slut och jag ringer en taxi. Inser i den långa telefonkön att klockan är fem och att det regnar lika med att alla ska ha en taxi. Får till slut tag på en. Den kommer men jag har glömt att säga att jag behöver barnstol så jag får beställa en ny. Sådär står vi i regnet i en halvtimma. Väl i taxin skriker Wilma av trötthet, köld och hunger. Vi hamnar i bilkö. Jag lämnar Rosas kompis, Rosa till hennes pappa och sen åker vi hem. Jag går in i affären vi måste ju ha mat. Wilma som måste blivit lite åksjuk kräks över mig. Vi handlar ändå det nödvändigaste.

Väl hemma äter vi mat, badar varmt och nu ligger hon sen länge och sover i nytvättat pyjamas. Jag känner mig som den sämsta mamman, som ett barn som ville ringa min mamma och förundrad över att det händer mig då och då. Jag som annars har sån koll. Aldrig mer säger jag bara.