Jag har precis kommit från middag hos min fina vän Ann Söderlund. Vi lärde känna varandra precis när jag hade fått Rosa. Visst hade vi känt till varandra, varit på samma nattklubbar och jobbat i samma mediabransch i en herrans massa år men av något outgrundlig anledning hade vi inte slagit ihop våra hjärnor och hjärtan. Vi brukar skoja att livet hade blivit alldeles för spännande om vi hade lärt känna varandra innan vi fick barn och att det hade tagit en ände med förskräckelse om vi inte hade haft våra små älskade bromsklossar. Eller så missade vi något helt grymt. Det vet bara universum eller nåt. Men Ann var min första mammakompis. Jag var den första i mitt tjejgäng att skaffa barn så när jag väl blivit mamma var jag liksom tvungen att gå ut och mammakompisragga. Jag minns hur jag ringde upp en kompis till Amanda som jag visste var mammaledig. Hon var supersnäll och tog med mig ut på lattefika och barnvagnsprommisar. Jag är henne evigt tacksam för information om allt från hur man hängde på öppna förskolan till hur man började om med sexlivet efter förlossningen. Ann och jag fann varandra i parken och då vi bodde i samma kvarter kunde vi verkligen börja hänga på ett otvunget sätt. Men vi började vår vänskap med att skriva bok ihop och någon stans mellan raderna skrev vi också en livslång vänskapshistoria.

Vi har aldrig känt varandra utan barn och det får mig att tänka på hur barn prövar vänskapsband. Det kan ju vara svårt nog att inte växa i från varandra när livet tar olika vändningar och barn är ju den ultimata omkullkastningen av tillvaron. Jag var som sagt först i mitt kompisgäng och det tog många år innan de andra började skaffa barn. Jag minns hur de under min första graviditet försvann. Visst de var inte helt borta men det var svårt att kombinera min stora mage med deras krogbesök. Jag kände mig som en helig ko då de inte riktigt ville berätta de smaskigaste historierna och jag ville inget hellre än att frossa i det som inte var min värld längre.

Det är svårt det här. Vänskap övervinner inte allt och de starkaste banden kan bli lite  mer sytrådsaktiga. För hur ska man mötas när man äntligen ska ses och den ena har morotspuré i håret, är omgiven av en svag doft av bebisbajs och helst av allt bara vill sova och den andra är stressad över jobbet och bara vill koppla av med en stor, stark drink?

Eller det som blir så påtagligt när man får barn, olikheter runt uppfostran, närhet, egentid? När det inte alls är lika. Sidor man aldrig har sett förut träder fram och personen man älskade hejdlöst helt plötsligt är ganska så kall, konstig eller alldeles för gränslös?

Jag har varit lite bortkopplad det senaste året. Lätt att bli det med ny bebis och jobb som tar mycket tid. Mina kompisar har säkert tyckt att jag varit dödstrist men jag tänker att man får vara det ett tag. Man blir lite tråkig när man är till för sin bebis. Mina vänner med barn har säkert inte ens hunnit tänka tanken då man vet att allt har sin tid.

Jag tror att man ska våga låta testa sina vänskapsrelationer. Vi växer ifrån och ihop. Vi får heller inte vara rädda för att vänskapsrelationerna förändras, har sin tid, kommer och går. I bland måste man jobba lite, uppdatera dom, läka och göra bra igen. Jag har lite sånt att göra nu. Efter lite lätt familjeisolering och tidsbrist ska jag öppna mina dörrar, bjuda in och skaffa tid år mina vänner. Det är tid för det nu.