Helen: Jag vill bara säga tack! Jag har, precis som du och Amanda, en otrolig syster som jag älskar över allt annat, men när jag lyssnade på eran senaste podd måste jag säga att jag var nära på att börja gråta. Jag känner igen mig så himla mycket! Jag har aldrig varit tjock, men heller aldrig smal. Jag har 30 i tumstorlek på mina jeans, M/L på blusar, vet inte alls vad jag väger men jag är iaf 173 lång, min syster är några tumstorlekar mindre och några centimeter kortare och betydligt smalare och detta har jag alltid fått höra väldigt mkt! Min pappa kan även idag, jag är 22 år gammal, komma och säga till mig att jag borde träna mer (tränar 3 ggr i veckan) och äta bättre eller att jag är lite väl bred. Känns skönt att veta att ni har haft samma problematik (även om det inte är roligt..) Det är först nu jag börjar acceptera att jag aldrig kommer att bli pinnsmal, ett ideal jag egentligen inte tycker är så himla fint, men som jag pga de kommentarer jag fått under min uppväxt ändå alltid strävat efter! Så tack för att ni tog upp ämnet! men min fråga bli iaf.. när var första gången du kände dig riktigt riktigt nöjd med dig själv? för jag tycker du är grym! 

Hannah: Tack för din historia. Allt är en process så det finns ingen exakt tidpunkt för när jag blev riktigt nöjd med mig själv. Jag har alltid varit ganska så grundnöjd med mitt utseende men jag har blivit snällare mot mig själv i mina dalar med åren. Jag tror när det gäller det här att man ska försöka ta varje dag som den kommer. Ingen människa är nöjd varje dag. Det spelar ingen roll hur härlig man tycker att man själv är. Varje dag när man vaknar ska man tänka att det här är en bra dag, jag är bra som jag är och jag gör så gott jag kan. Du är fantastisk!

My: Först vill jag bara säga att jag tycker du verkar så himla härlig, jag är så avundsjuk på Amanda för att hon har en sådan syster och vän. Sedan vill jag också säga att jag älskar din röst, jag blir helt lugn när jag hör den. Du känns så trygg på något sätt. 

Jag undrar vad du och din man gör för att hålla kärleken vid liv i ert förhållande? Har ni fortfarande en pirrig känsla i magen ibland, eller har det mer bytts ut mot den trygga vardagskänslan?

Till sist har jag en fråga av det mer ytliga slaget. Jag ser att du ofta går i Wolford strumpbyxor. Jag har funderat på att också köpa några par, men då de är ganska dyra undrar jag hur bra de är? Är de mer hållbara/skönare/snyggare än andra strumpbyxor du prövat? 

Ha en bra måndagskväll! Kram!

Hannah: Tack för det fina du skriver. Att hålla liv i kärleken är ett jobb. Jag tror att grunden är så klart att man ska ha varit riktigt kära en gång i tiden för då har man alltid det att återgå till. Men vi pratar jättemycket om vår relation, hur vi känner och vad relationsläget är. Jag kan bli superpirrig när jag tänker på min kille. Den trygga vardagskänslan är superviktig och kombon av det och pirrkärleken den bästa. Tricket är fortsätta dejta varandra, ligga med varandra ofta och inte ha för höga förväntningar. 

Wollfords strumpbyxor är helt fantastiska. Jag unnar mig ett par då och då.

Eva: Vad anser du om kejsarsnitt? 🙂

Hannah: Jag tycker att det är toppen att det finns så klart men tycker att man ska tänka på att det är en magoperation som tar tid att läka. Jag är glad att jag har kunnat föda vaginalt eftersom det för mig har gått bra.