Ni vet ett sånt där ögonblick när hjärtat stannar och tiden står stilla. När livet fladdrar förbi. När livet är så nära att man verkligen känner det i hela kroppen. Så var det för mig i morse. Morgonen började som vanligt. Frukost, packning av skolväska och sånt där helt vanligt. Rosa och Wilma badade. De virade som vanligt in sig i handdukar och gick om kring i lägenheten. Wilma tappade sin och blev jättearg. Jag virade in henne igen. Ser hur hon med sina små ben börjar springa och faller handlöst mot bokhyllan. Jag ser innan det händer vad som ska hända men jag hinner inte fram. En nanosekund efter olyckan lyfter jag upp henne, hon blöder från ögat och näsan. Jag försöker sansa mig, tänka klart, se vad som har hänt. Jag ber Rosa hämta min mobil, ringer Gustav på jobbet, ringer sjukvårdsupplysningen de tycker att jag ska åka in. Skickar i väg Rosa till skolan, ringer taxi de har inga bilar. Packar i hop allt och bestämmer mig för att ta vår bil. På vägen dit börjar Wilma slumra till och det enda jag kan tänka på är att om man har slagit i huvudet får man inte somna. Väl framme får vi komma till doktorn på en gång. Det är inte så farligt. Såren är små och sitter över och under ögat. Näsan är blå. Wilma piggnar strax till och blir sitt vanliga jag. Vi åker hem. Somnar av utmattning båda två, nära, nära.

Min älskade lilla vilda bebis. Rosa var en lugn och försiktig bebis. Som kollade av först och försökte sen. Wilma är precis tvärt om. Hon hejjar på alla hon ser, hon går inte, hon springer, klättrar, hojtar, hoppar, sjunger, pratar som en liten kvarn. Hon är den gladaste och bestämdaste lilla tjej jag har träffat. Hon är min vilding.

Det var ju ett slag sen Rosa var bebis men i dag drog jag mig till minnes och visst besökte vi den där barnakuten ett par gånger i just den här åldern. I dag fick jag en påminnelse om varför allt farligt måste bort och att vad som helst kan hända. Jag är fortfarande lite omtumlad och skör. Måste nog gråta lite innan kvällen är slut. Den där kärleken man har till sina barn är större och starkare än allt.

Nu tar jag tillbaka sommaren och varje dag ska vara viktig. Livet måste vara här, nu och hela tiden.