Vi har varit ett stort tjejgäng här och jobbat innan midsommar. Förutom att vi jobbade så var det en strid ström av diskussioner, skvaller, teorier och relationsråd. Ett av ämnena som avhandlades vad graviditet och förlossningar. Någon berättade om en kompis som nyligen födde barn i LA och jämställde förlossningen med att ta en fika. Tydligen är det läkarnas största uppgift att se till att mamman inte har ont. Den här LA-mamman hade inte känt någonting.

Jag började med att tycka att det var helt åt helvete. Jag har när det har kommit till krystvärkarna skött det hela själv och gillat att ha kontroll över när det trycker på och så vidare. Men å andra sidan är det väl superskönt att slippa all sveda och värk om man kan?

Jag skulle ha massor av barn om jag slapp vara gravid. Det är inte så att jag hatar det men mitt kontrollbehov är inte riktigt bekväm med de första tre månaderna då det känns som om var som helst kan hända. Så jag blickar avundsvärt på de som upptäcker graviditeten i vecka 12 men vet att det är lika omöjligt för mig som om jag skulle vinna på triss då jag har spottat mina graviditeter när spermien nått ägget typ. Sen tycker jag att graviditeten kunde vara sex månader. Det skulle vara lagom. Man kan liksom stå ut med vad som helst i ett halvår. Eller jag ångrar mig. Första måste vara nio då man måste vänja sig med allt en därefter tycker jag att man kan belönas som gravidstammis att köra lite kortare graviditeter.

Vad vill jag egentligen säga med detta. Jo, att jag denna sena midsommardagskväll funderar på hur man får till den ultimata graviditeten och om allt skulle kännas lättare om det var som att släppa sig att trycka ut bebisen. Men det finns ju något helt fantastiskt nyttigt att knyta ann i en massa månader och sen kämpa järnet, ha ont och göra övernaturligt starka saker för att äntligen få träffa sin alldeles egna bebis. Så jag stannar nog vid ändå att jag gör vad som helst för att få fina, friska bebisar. Ont eller inte. Ja, så är det. Amen.