När jag läser de sura och lite uppläxande kommentarerna börjar mitt punkhår växa ut igen. Jag får lång svart lugg och snagg på sidorna. Jag vill visa att jag gör som jag vill. Jag vill ta tillbaka mitt inlägg och skrika att jag säger SÅHÄR precis så många gånger jag vill. Jag skiter i om det låter obildat och tonårsaktigt. Jag vill visa att mina SÅHÄR inte har ett dugg med min framtid att göra. Det enda som skulle kunna hända är att hon som skrev just den kommentaren slutar lyssna och får det lite, lite tråkigare.

Jag har alltid varit lite för mycket. Skrattat för högt, pratat för mycket, varit för kär, velat leva för fort… För vem undrar jag? I min värld är just det där för något jag älskar. Jag älskar att skratta, gråta, älska vara för mycket. Om jag inte får allt det där i dubbeldos tycker jag att det är tråkigt. Jag dansar i köket, sjunger så det dånar och om det är för långsamt ser jag till att speeda upp. Jag vill att det ska vara vackert omkring mig, att mina barn ska vara lyckliga och jag ger mig inte tills alla jag känner har berättat allt. Jag vill hoppa över ytligheter och fråga allt man inte får. Jag har alltid berättat för mycket om mig själv, hatar att vara hemlig. Allt blir ju så mycket bättre om man får prata om det .

Jag älskar mitt liv, älskar att vara jag.

Jag ska putsa bort några SÅHÄR. Resten behåller jag. Välkommen till the to much society.