Jag är verkligen skitdålig att vara borta från mina barn. Jag är avundsjuk på de som verkligen kan uppskatta att barnen är borta mer än ett dygn. Självklart kan jag tycka att ett dygn för mig själv är toppen men sen vill jag ha dem tillbaka. Nära mig, i min säng. Jag vet att det är supernyttigt för Wilma och Gustav att klara sig själva. Utan en mamma som är där och petar och gojsar. Jag vet också att jag gör ett så mycket bättre jobb när jag kan koncentrera mig på mitt jobb och är helt befriad från tankar på middagshandlingar, förskolehämt och annat livspusselpraktiskt. Men jag tappar liksom livet lite. Mina rutiner är som bortblåsta och jag har lite svårt att lokalisera mig själv. Behöver verkligen öva på detta.