Jag tänkte på en sak, om jag hade fått plastikoperera allt jag inte gillade hos mig själv som tonåring så hade jag varit omopererad till oigenkännlighet. Vid osjälvsäkra fjorton hade jag lätt låtit vem som helst sätta kniven i min stora, fula näsa. Den där som jag i dag älskar och inte skulle låta någon röra för alla biljoner i hela världen. Mage, lår och lovehandels hade fått sig ett redigt blowjob vid retliga sjutton. Mina bröst hade fått taffliga 90-tals silikoninlägg, inte för att de skulle bli större, utan för att jag vid den åldern inte alls kunde förstå vilken nytta jag i framtiden skulle få för mina mjuka, naturliga tuttar (läs amning och framförallt är det ju ingen hemlighet att killar är ju helt tokiga i hela tuttprylen). Det jag vet nu som jag inte visste då är att jag inte hade varit ett dugg nöjd med mig själv och i dag bittert ångrat alla ingrepp.

För ett par år sedan läste jag en artikel i ett amerikanskt mycket glossigt magasin. Den handlade om du vet hon som spelade den där lockhåriga Baby i favvofilmen ”Dirty Dancing” . När den filmen kom ville jag vara Baby och jag hoppades innerligt att jag skulle få träffa en alldeles egen dansande, farlig Patric Swazye. Det härliga med Baby som i verkligheten heter Jennifer Gray var ju att hon var så naturlig. Hon var inte som hennes storasyrra i filmen. För att fräscha upp ditt minne så var grejen mellan dem att Baby var den naturliga och helt bara vanliga men som ändå fann den stora kärleken och hennes syrra var svårt tjejtjejig, brydde sig bara om hennes utseende och vad hände med henne, jo, hon träffade svinet och blev dumpad. Sensmoralen var kort och gott att det är bättre att vara som man är och bli älskad för den man är och att det är bra nog. Nåväl, hon gjorde ”Dirty Dancing” som blev en succé och skaffade sig därmed en agent som sig en Hollywoodstjärna sig bör.

Denna agent spådde Jennifer en lysande framtid om hon bara blev lite mer filmstjärneaktig. Några små och några större ingrepp skulle göra henne perfekt. Jennifer lade sig gladeligen under kniven och vaknade upp ur narkosen som en ny människa.

Men resultatet blev välordnat trist och efter det blev det inga fler filmroller.

På mitt förra jobb hade jag en yngre kollega som förbryllar mig dagligen. Hon är en sån där tjej som jag känner igen mig i när jag var yngre. Hon pratar alldeles för högt, tycker för mycket och är lite för mycket hela tiden. Hon kommer att snida fram en fantastisk personlighet med åren. Men hon är inte nöjd med sig själv. Hon vill operera sin näsa och haka.

Jag försöker få henne att förstå hela grejen, allt jag har lärt mig av åren som har gått. Men för att vara riktigt tydlig drar jag det en gång till. När man är tonåring och en bra bit över tjugofem så är varenda detalj på kroppen värsta stora grejen. Man är så taskig och kritisk mot sig själv så att det är ett under att man inte tar livet av sig på stört. Men jag lovar att några dagar över säg tjugosex så omvärderar alla sitt utseende och vi ska inte snacka om vad som händer när man har fått barn. På något magiskt sätt börjar man se helheten, bra sidor och acceptera sig själv. Så kära lilla kollega och alla ni som går i såna här tankar lär av mig och Baby och vänta med hakan och näsan. Vill du sen operera dig runt trettio så ska jag inte hindra dig.

Tre lagar som regeringen borde lägga till i lagboken pronto:

1. Inga skönhetsoperationer för än efter trettio.
2. Tio statligt betalda terapitimmar mellan 15 och 20. Det borde vara lika viktigt och självklart som att man har fri tandvård till 19.
3. Tio timmar terapi måste ingå för varje kirugiskt ingrepp. Plastikkirurgen tar notan.