Jag har precis kommit hem från en dag med tusen saker på agendan. Vi har gjort podd på höga höjder, haft möten, har jag berättat att jag börjat gå i terapi igen, tror inte det men en sån timma hann jag också med. Senaste veckan har jag sovit dåligt, drömt att jag har tappat håret och fått kala fläckar. Katastrof, Amanda föder barn och jag har kala fläckar allt kommer stå still. Tur att det bara var en dröm.

Jag har precis slagit mig ner i soffan och surfar runt bland bloggarna jag följer, svarar på några mail hamnar i Amandas kommentarsfält. Läser om en massa missnöje, kvalitetstapp… Försöker tänka bort det men så här med en massa känsliga nerver på utsidan som man har när man står inför att visa upp något nytt man har försökt göra så bra man kan är det svårt. Jag fattar att alla inte kan älska oss, jag kan förstå att man kan tycka att vi är helt hopplösa, flamsar, tramsar, gråter och skrattar. Vi försöker vara som livet självt. I bland är man på topp. I balans med hjärtat varmt och hjärnan skarp.

I bland skör, lite slarvig, det kan vara annat hemma som pockar på som gör att annat blir lidande. I bland är det familjen, i bland är det bloggen, kanske en vän, träningen…ja, det kan bli vad som helst när man försöker få ihop det där livspusslet. Nog om detta. Jag tycker i alla fall om er. Väldigt mycket. Dåliga och bra dagar. Amanda är höggravid och kämpar som bara den för att göra bra saker. Jag tycker att ni är lite väl hårda mot henne. Skärp er. Även om ni tycker en massa saker. Spara det till en annan gång. Just nu behöver hon allt annat än hårda ord. Hon ska göra hjältinnestora saker inom ett par veckor. Något som är större än allt. Föda fram ett barn. I det behöver man stöd. Ni är också viktiga i allt det här. Glöm inte bort det.