Var uppe i ottan denna morgon och är på väg till Göteborg och bokmässan (om ni har vägarna förbi kan man lyssna på mig kl 13.30 i Aftonbladets monter) Amanda skulle också såklart ha varit med men hon orkar inte. Jag fattar det.

När jag bestämde för ett par veckor sen att jag skulle åka bestämde jag också att jag skulle stanna kvar över natten. Unna mig en utekväll, natt på härligt hotel och i grodan ro åka hem lördag förmiddag. Vaknade denna morgon med en röst som liksom skrek i min kropp. Åk hem! Det kommer inte bli kul! Du kan få ångest! Du kommer känna dig ensam! Jag hatar och älskar den här rösten.

Jag backar tillbaka. När vi var små var vår mamma alltid hemma. För om hon lämnade hemmet så blev det kaos. Om jag i dag ska se det i ett vuxet perspektiv så fick nog pappa ångest av att vara hemma själv med oss tre systrar så det blev inte så trevligt. Jag tror att det är anledningen till att mamma valde den enkla vägen och bara var hemma i stället. Hon åkte aldrig på några tjejweekends och resor med jobbet. Hon hade aldrig någon vad vi nu kallar för egentid. Hon var med oss.

Jag är lika dan. Om jag inte verkligen måste stannar jag hemma. Men jag har en man som är världens bästa på att vara hemma. De behöver inte alls mig som någon balansakt, mysfaktor eller trivsamhetsförsäkring. Men känslan sitter kvar. Pratade med mamma härom dagen. Hon ska ut och resa med jobbet, redan en vecka innan började hon förfasa sig. Men nu finns det inga barn att lämna kvar i kaos. Men känslan sitter kvar.

Det är såna här saker jag tänker att jag ska bearbeta i min terapi som jag går i just nu. Under mitt liv skaffade jag ett sätt att överleva om ni förstår vad jag menar. Nu är mitt liv helt fantasiskt. Jag behöver inte överleva längre. Jag behöver bara leva. Det ska jag se till att lära mig nu.

Men jag åker nog hem i alla fall i kväll. Den här gången.